Inlägg

Publicerat

Fröken Ekstam

Redan när jag var liten och precis lärt mig skriva, så ville jag bli författare. Skriva böcker, mysterier precis som Kittyböckerna, Femböckerna och…ja kanske inte Biggles, det var för tråkigt med krig och flygplan, men kanske som Mio min Mio. Åh vad jag älskade den boken. Jag kunde den utantill nästan. ”Var det nån som hörde på radio i oktober förra året…”. Så börjar den. ?

Jag skrev korta texter om brunnar man trillade ner i, och kom in i världar som var uppochner, och om saker jag självt upplevt. Allt var kul att skriva om. Det kom så lätt ur mig, fantasi har jag alltid haft, och lätt att få ner det på pränt.

En gång skrev jag, jag hade nog precis lärt mig skriva, någon kort berättelse på den skrivmaskin vi hade hemma. Jag minns inte alls vad det handlade om, men så visade jag det för mormor Anna-Lisa (så fint namn!), för att se vad hon tyckte.

Har du skrivit detta, undrade hon, med troligen lite extra pålagd förvåning. Japp, svarade jag. Jag var rätt stolt över mitt verk, kanske mest för att jag lyckats bemästra en så avancerad maskin som en SKRIVMASKIN.

Men ååå så bra, du är ju jättebra på att skriva, sa mormor Anna-Lisa. Du är en författare!

Jag blev så glad att jag nästan sprack. Precis vad jag ville bli, det sa mormor att jag redan var! Saken var kirrad, det var författare jag skulle bli!

Vi spolar framåt. Jag går i högstadiet och har fått en klassföreståndare som heter Ewa Ekstam.

Jag hade Ewa i svenska och tyska och jag hade stor respekt för henne. Hon var väldigt tjusig, alltid snygg i håret, brunbränd och klädde sig snyggt. Tuggade alltid på ett tuggummi. Sådär som en lite passivt aggressiv person gör, med helt stängd mun, och käkarna aldrig helt avslappnande. Och så kunde hon tyska. Bara en sån sak!

Så jag hade både stor respekt för henne, och gillade hennes sätt att lära ut.

I högstadiet var jag alltid hårt mobbad, hatad av flera vilket gjorde att jag började få väldigt dåliga betyg. I nian hade jag nästan hälften av min skoltid som frånvarande. Ewa märkte detta och frågade klassen (när jag inte var där och kontaktade sen min mamma för att stämma av) varför de tyckte så illa om mig.

De svarade att de tyckte mest att jag var annorlunda. Hade konstiga kläder på mig och så. Ewa blev nog rätt bekymrad över detta och för mig. Hon var så fin så hon erbjöd mig att ta extralektioner för henne på håltimmar och raster.

Jag förstod det inte där och då vilken tid hon tog från sin lediga tid för att hjälpa mig. Men den polletten trillade ner flera år senare. Jag skickade då ett brev till henne och tackade av hela mitt hjärta för allt hon gjort. Hon skrev tillbaka och tackade och sa att hon blev så glad för brevet.

Men en sak tackade jag henne inte för. En händelse som hände där och då i högstadiet. Men hon vet nog inte att jag vet om det som hände.

I Svenskan fick vi i klassen en uppgift att skriva en fortsättning på en bok. Jag minns inte vilken bok det var, men uppgiften var att skriva X antal sidor på en fortsättning. Den uppgiften var ju helt ”up my alley”, så att säga!

Jag släppte loss min fantasi och skrev ihop några sidor och lämnade in uppgiften. Nån vecka senare fick vi bedömning på det vi skrivit. Jag fick högsta betyg, och Ewa skrev som notering, ”Jättebra Jonas, du har ett rikt ordförråd och berättar så fint!”.

Bara detta stärkte mig och mitt i princip obefintliga självförtroende.

Men så fick jag veta en sak till som gjorde en stor skillnad, som lyfte mig än högre.

Min syster Anna och Ewas dotter (som jag inte minns namnet på) umgicks en del. Ja ni vet, Skara. Liten stad. Alla känner alla. Vi kan kalla dottern för Sofia.

Sofia berättade en dag för Anna att hennes mamma Ewa läst upp en sak under deras middag hemma, som en av hennes elever skrivt. Det var så bra, så hon ville dela med sig detta till dem. Det var min berättelse. Min!

När Anna berättade det för mig så blev jag så glad. Nej, STOLT! Jag kände att om Ewa Ekstam vill ta tid på sin fritid och läsa upp en berättelse för sin familj, då kan det ju inte vara helt värdelöst! Sådär värdelöst som mina plågoandar sa att jag var, varje dag.

Så TACK igen Ewa, för detta. Det är ett minne jag hållit ömt i mitt hjärta i hela mitt liv, och som håller tanken vid liv att jag en dag kanske kan skriva ihop en bok. Jag älskar dig för detta, Fröken Ekstam. ❤

Publicerat

Hissmannen Otto

Midsommar är en fantastisk tid. Inte bara själva dagen då vi äter sill, potäter och massa jordgubbar. Jag älskar årstiden. Allt är nytt, grönt och det känns fortfarande som man har hela sommaren framför sig.

Jag minns en midsommar, nån gång på sent 90-tal som kanske inte blev så grön och grann, skön och sann. Vi var ett gäng på kanske tio personer som skulle fira hos en kompis, som hade en sommarstuga inåt landet. Vi delade upp så alla köpte med sig lite olika grejer. Knytkalas helt enkelt. Den killen vi firade hos, hans pappa hade till och med fixat kräftor till oss, ett berg av insjökräftor. Nom nom nom.

Nåväl, vi kom dit dagen innan midsommar och installerade oss, packade upp våra grejor, fixade sängplatser.

Jag visste redan innan att några av de som var med, att de hade med sig speed, amfetamin, men tänkte nog att jag inte ville prova. Jag hade aldrig gjort det tidigare.

Vi fixade lite grillad mat, och blandade till några drinkar. Sedan märkte jag att fler och fler gick ut i köket och kom inte tillbaks. Nyfiken i en strut så tassade jag ju efter.

”Jag vill bara dra en lina om jag kan göra det i en 500-kronors sedel. En hundring känns så fattigt.” Den kommentaren slog mig och kom så oväntat, att den fastnat i mitt minne. Hon som sa den var verkligen inte nån som jag upplevde som divig. Inte trodde jag heller att hon skulle ta knark.

”Skall du inte ta nåt också”, sa någon till mig. Bara tanken att dra upp nåt i näsan, kändes jätteläskigt. När man sett skådisar göra det i filmer har jag alltid velat nysa, och näsan börjar klia bara av att se det.

”Nja, jag vill inte få nåt i näsan” svarade jag.

”Men du behöver inte snorta, du kan lägga det i mat till och med, skillnaden blir bara att det inte slår lika direkt och hårt”.

”Okej, hur mycket skall man ta då”, undrade jag. ”Jag vill inte bli hög och tappa kontrollen”. Tanken på att vara ute i en sommarstuga med vänner som alla skulle vara höga, kändes helt okej innan. Men om jag skulle ta något och det gick snett, vem skulle ta hand om mig då? Om alla var stenade så kanske ingen fattade att det var fel på mig?

”Du kan ta jättelite, vara ett litet korn”. Nån höll fram en sån där liten påse med zip-lock. Nåt gulaktigt mjöl låg där i, lite klimpigt. Jag tog emot påsen.

”Om nåt händer, så måste ni ringa ambulansen, eller hjälpa mig”, sa jag. Det lovade alla dyrt och heligt.

Så jag tog ett litet korn och svalde det med min Gin & Tonic.

Den känsla jag upplevde när amfetaminet slog till, det har jag aldrig upplevt, varken före eller efter. Mina sinnen kändes knivskarpa, jag var glad, jag var social, jag var fri. Vi hade så fantastisk midsommar, kommer jag ihåg att jag kände mitt uppe i alltihop. Alla mina vänner älskade jag och de var så fantastiska och roliga. Tiden stod still och jag levde i nuet.

En utomstående som skulle kommit förbi då, skulle antagligen inte tycka att vi var knivskarpa och härliga. Alla som umgåtts med höga personer – och som själva inte tagit nåt – vet att det är helt meningslöst att föra en diskussion med dem. Man blir liksom inte en del av gänget, de är på en helt annan våglängd. De är som försatta i trans, och bara de som också är påverkade förstår en annan påverkad. Vad det nu finns att förstå. Det mesta är mest osammanhängande dravel, som bara en lika hög person kan tänkas köpa.

Nåväl, midsommaren flöt på. Jag minns att jag löste ett korsord där på midsommardagen. Eftersom första kornet amfetamin funkat så bra, så fortsatte jag ta mer. Jag tyckte jag var enormt skarp i huvudet, och löste korsordet på nolltid. Jag minns att ett ord var ”Hissman”, och jag skrev in ”OTIS”. Jag är helt säker på att jag skrev det. Men så häromveckan såg jag en repris på serien ”Vänner” och där är det en scen där någon löser korsord och skriver in just OTIS. Så jag vet faktiskt inte om jag ens löste korsord den där sommaren, eller om jag bara trodde det, fick för mig att jag var Phoebe, Chandler eller Monica.

Midsommar tog slut. Alla skulle åka hem efter tre dagars festande. Då kom vi på att vi inte ätit. Alls. Ingen sill, inga jordgubbar, inget grillat. Och kräftorna vi fått hade vi helt glömt bort. Amfetaminet hade både dämpat hungern men även fått oss att helt tappa tid och rum. Tre dagar flöt på, jag minns inte om vi sov ens. Kanske, jag vet inte. Så vi gick ut i skogen och grävde ner alla kräftor och annan mat som inte kunde räddas. Vi ville inte att pappan som fiskat kräftorna skulle få reda på att vi inte ätit dem.

***

Den sommaren festade jag på rätt hårt och många gånger tog jag amfetamin. För varje gång fick jag mer ångest efteråt. Det som först var ett underbart rus och en enorm frihetskänsla, blev istället ett svart hål i magen. En ångestklump som bara växte.

Det som fick mig att sluta helt var när vi hade varit ute och festat hela natten, och därefter åkt ut till Saltholmen för att sola och bada. Jag var fortfarande hög som ett hus. Jag kände att jag var trött, men kunde inte slappna av. Munnen gick i ett, jag pladdrade på och gick omkring på klipporna (naken) och pratade med alla möjliga människor som jag tyckte att jag kände. Fastän jag såg på deras blickar att de inte ville prata med mig, så fortsatte jag. Munnen pladdrade på, och det som kom ut var antagligen helt osammanhängande.

En sak som händer med kroppen när man tar amfetamin är att man blir så sjukt kåt. Men de funktioner som behövs för att överhuvud taget kunna få upp ”den” är som bortblåsta. Erektion finns inte på kartan. Så det spädde på min ångest ännu mer. Jag var jättekåt, naken och sprang runt på Saltholmen och försökte…ja jag vet inte om jag försökte ragga, för min hjärna gick på högvarv. 1000 saker hände samtidigt i huvudet. Till slut åkte jag väl hem i alla fall och la mig.

När amfetaminet gick ur kroppen, så förstod jag vad fel allt blivit. Jag tog aldrig droger igen efter det.

Publicerat

Jag? Kroppsmedveten!?

Jag har haft komplex för min kropp i stora delar av mitt liv. Det spelade ingen roll om jag var vältränad och vägde 65 kilo nån gång på mitten av 90-talet, eller som för några år sedan då jag vägde runt 100 kg. Idag väger jag också lite över 100, men skillnaden idag är kanske att jag tar det mer med ro. Jag har hittat en acceptans för mig, vem jag är. Säkert har åldern nåt med detta att göra, man blir ju mer erfaren med åren.

Jag vet såklart att jag borde gå ner, men då på grund av hälsan, blodtryck, risk för diabetes och sånt där, ja ni vet. Men strunt samma vad jag väger, det är inte DET som är grejen. Vikten är nog mer ett symptom på nåt annat.

Försöker hårt att se cool ut.

Jag är i grunden lat, även om jag lyckats träna mig i form till flera Göteborgsvarv och även klämt in en halvmara i Berlin. Min fundering är varför jag som liten aldrig ville träna, inte idrotta. Jag tror det beror på att jag inte kan se meningen med det. Om jag inte får ett tydligt svar på ”varför?”, såser jag inte någon anledning att göra något. Alls. Så att bara träna ”därför att”, det funkar inte på mig.

Dansa är kul

Pappa gjorde något tappert försök att få mig intresserad av fotboll, nån gång på slutet av 70-talet. Men det gick väl sådär. Jag kommer ihåg en match (jo, jag har spelat fotboll!) och jag skulle spela back. Coachen sa ”din plats är ner till höger om vår målvakt”. Sagt och gjort, jag ställde mig där och väntade på bollen. Den kom aldrig så jag började tänka på annat, lite danssteg och annat kul antagligen. Så när bollen väl kom, så blev jag mest överraskad. Och rädd. Bollar är ju så hårda 🙂

Så nej, idrott lockade mig aldrig som liten. Gymnastiken i skolan, det var kanske kul när vi lekte Hela havet stormar, men inte ens då gick det särskilt bra, jag lyckades aldrig komma över de där plintarna, och lianer kräver ju lite armstyrka, och det hade jag inte. Så jag träffade golvet med fötterna rätt snart, och hamnade på sidobänken.

Jag ser unga personer idag, bland både släkt men även på gymmet jag går, där det finns så väldigt många målmedvetna. De har disciplin, de har mål med sin träning och de tycker det är kul med hockey, fotboll eller balett.

Varför får en del den ”genen” och andra/jag inte det? Är det något som dagens barn får drillat i sig från bröstmjölken, som inte fanns när en annan var barn? Nu känner inte jag att jag är misslyckad bara för att jag inte klarade att träffa bollen med något annat än det platta tjejracket i brännbollen, jag har andra gener som är bra. Jag gillar att skriva, kan mycket om musik och anser mig vara en god lyssnare. Bland annat.

I vår familj var det heller ingen som tränade, åkte skidor, joggade eller något sådant, så det fanns heller inte naturligt i vår omgivning. Det som mest kunde liknas sport vad fiske. Det gillade jag, men tyckte alltid synd om fisken, så det sket sig det med.

Lina

Så vad hittar man på då, när man inte vill eller kan sporta? Som liten så lekte jag väl kontor, lyssnade på musik, och kanske hängde med nåt grannes barn. När jag blev äldre så hade jag en bästis i Skara som jag umgicks med så mycket jag bara kunde. Lina hette min bästis som jag älskade att vara med. Hon var lik mig på många sätt. Hon gillade musik, samma som jag, och vi kunde sitta i timmar och lyssna på musik. Allt från Cyndi Lauper till Depeche Mode, vi kunde texterna utan och innan. Hon var en liten teaterapa, precis som jag, vi klädde ut oss, sminkade oss och drömde om att bli skådespelare.

Linas och mitt häng i Skara på 80-talet

Nån gång fick Lina och jag för oss att banta. Då drack vi bara massa vatten, det mättade tyckte vi. För det mesta så skolkade vi, och satt på café Sockerbagarn’ och sög på en kopp kaffe i timmar. Jag skolkade för att jag inte orkade med mina plågoandar i skolan, Lina tror jag skolade för att hon var skoltrött. Men jag har så mycket att tacka Lina för. Utan henne hade jag inte klarat högstadiet över huvud taget.

Men varken hon eller jag fick för oss att ”nu tar vi oss en lång promenad och får lite frisk luft”. Bättre att banta på vatten. Sunt. Och inte lika jobbigt.

5, 6, 7, 8 and go!

Det tog ända fram till mitten av 90-talet innan jag hittade nåt som jag kunde tänka mig att göra som var träning. Jag hade en kompis, Marco, som gick på World Class och tränade dansaerobics. Han tjatade på mig att följa med, och sa att det var jättekul. Men hur skulle det gå till? Jag, på ett gym!?

Fonda moves!

Strax innan detta, så hade jag börjat träna, men hemma i min lägenhet. Jag hade köpt Jane Fondas träningsvideos, som jag tyckte var superkul. Men att gå till ett gym!? Det gick ju inte, jag hade aldrig varit inne på ett gym. Men Marco lyckades övertala mig, och jag blev helt såld direkt!

Madiva hette hon som ledde danspassen, och hon var helt galen! Hon hade aldrig samma koreografi nån gång, utan varje danspass var helt nytt. Hon freestylade varje gång och vi andra hängde på. Ren glädje. Och helt annat än Fondas videos. Det här var DANS! Jag tränade rätt snart 4-5 gånger i veckan. Det var inte träning för mig, det var bara KUL. Sen blev ju sidoeffekten av det där kuliga att jag fick en rätt sund kropp.

Fast med min självbild så såg jag aldrig det, att jag hade en sund kropp. Jag var alltid lite missnöjd. Kunde alltid bli lite bättre, Vart är den där tvättbrädan, varför har inte jag en sådan? Misslyckat.

När jag fick mitt första kontorsjobb, på Luftfartsverket, så blev jag dirkekt väldigt stillasittande. Tjoff! Så gick jag upp i vikt. Och tjoff, så fick jag vatten på min kvarn att jag var rätt misslyckad. Min kropp visade ju det. Alltid döma sig själv på hur man ser ut. Utseendet visar ju vem man är.

Så det här blir en kortslutning i min hjärna. Fastän jag uppenbarligen trott att utseendet definierar vem man är, så lägger jag inte ner någon tid på träning. Innebär det då att jag inte tycker att jag är ”värd” att se bra ut? Är jag bara lat?

Eller kan det vara så att jag missförstått mig själv, att jag egentligen inte längre tycker att utseende är viktigt, men jag går i gamla invanda tankar, utan att reflektera att jag egentligen inte håller med mig själv?

Min kropp är mitt tempel

Det jag vet säkert, är att min kropp är en plats där jag bor i. Mina tankar, min själ och mitt inre väsen bord där inne. Och den bostaden vill jag behålla så länge som möjligt. Jag är inte redo att flytta därifrån på många år. Kanske är det just det som borde vara min drivkraft att röra på mig mer?

Toppen av mitt tempel
Publicerat

Love me, love me, say that you love me

Någonstans runt sjunde klass i högstadiet, så kände jag mig väldigt ensam. Jag kommer ihåg att jag så gärna ville bli gillad, vara populär. Jag visste inte hur. Men jag var väldigt musikintresserad, och köpte en hel del singlar, och när jag berättade det för några klasskamrater att jag köpte en ny låt, så blev de ”åh vad bra den låten är, den älskar jag, kan jag inte få låna den?”.

Jag kommer så väl ihåg känslan, några ville låna nåt av mig. Prata med mig! Mitt exemplar av George Michael’s Careless Whisper köpte jag, och sen tror jag inte att jag fick tillbaka den förrän nån månad senare. Alla i klassen ville låna den av mig. Även mina plågoandar. Jag lånade ut den, och tänkte nog att nu blir jag kanske lite mer populär i skolan. Jag har nåt som de vill ha, om jag låter dem låna det av mig, så kanske de gillar mig.

Efter det hade jag tentaklerna utåt. Vilken låt pratades det om? Nån jag kunde köpa och låna ut? Limahl’s Never Ending Story? Javisst den köper jag, så ni kan låna den. Den fick jag aldrig tillbaka. Den försvann.

Disk-jocke

En liknande sak hände, strax efter att jag flyttat till Göteborg. Jag jobbade som diskare på en lunchrestaurang vid Redbergsplatsen. Det var ett skitjobb, och chefen där var en idiot. Men  det var en tjej som jobbade i kassan som jag gillade, hon kanske var fem år äldre än mig. Jag har inte en aning lägre om vad hon heter. Men henne gillade jag. Hon var kaxig, hade humor och var allmänt populär bland både personal och gäster. Hur skulle jag göra för att hon skulle gilla mig också?

Jodå, jag ”råkade” av en slump säga att jag hade en hel del musik på vinyl. Flera backar, faktiskt. Hon blev intresserad av vad för musik jag hade, så jag sa att hon kunde ju komma hem till mig så kunde hon kolla. Men det var inget som lockade henne, men hon sa att jag kunde ju ta med skivorna hem till henne, så kunde hon spela av dem hos sig, på sin stereo?

Skulle jag alltså, ta med mig två backar med vinyl, sätta mig på bussen med dem och åka från där jag bodde (i Olskroken) i typ 45 minuter ut till Torslanda? Japp. Det skulle jag. Och det gjorde jag.

Jag minns att jag var jätteglad att få komma hem till henne, vara – vad jag trodde – hennes kompis. Sen att hon mest satt i telefon och rökte medans jag var där och spelade upp mina plattor på hennes stereo, det var inget som gjorde något. Bara då och då släppte hon luren och sa ”den där var bra, spela in den”. Sen när vi var klara så åkte jag hem igen med mina backar skivor.

Urkrafter

Det där beteendet har följt mig i livet under i stort sett hela mitt liv. Den där känslan att om jag låter andra få nåt av mig, skivor, beundran, sex….you name it, så kanske de gillar mig. Jag trodde aldrig att någon kunde älska mig för den jag var, utan det måste vara nåt annat som jag har, som gör att de gillar mig. Nåt yttre attribut, eller något som inte var jag, utan nåt som jag hade, ägde. Då kunde jag allt lura dem till att gilla mig.

Det kunde vara några vänners vänner som jag blev imponerad av, och som jag av någon konstig anledning kände att jag måste göra något för, så de  blev intresserad av mig. Det kunde vara någon som har en stark politisk åsikt. Då försöker jag få fram att jag har samma åsikt. Eller så var det någon som jag fick veta var ett stort fan av en artist som jag också gillade. Helt plötsligt måste jag på alla sätt få den personen att veta att jag har precis samma smak som han eller hon.

Jag har länge haft ett skruvat behov av att bli gillad, bli sedd och hörd. Jag tror i och för sig att det är ett ganska grundläggande behov. Bekräftelse är ju en urkraft som driver oss framåt och som vi alla mer eller mindre besitter. Men jag vände mig ofta ut och in för att andra skulle gilla mig. För jag gillade ju dem. Nästan så jag glömde bort vem jag själv var och vad jag egentligen tyckte.

Lyckopiller

Sedan snart ett och ett halvt år, så äter jag en tablett som heter Sertralin, som man kan kalla för lyckopiller, eller antidepressivt, som det faktiskt är. Det har hjälpt mig helt otroligt mycket att få rätsida på mina tankar och känslor. Jag har känt att det har lugnat sig inne i mig, jag har fått möjlighet att på ett mer rationellt sätt sortera huvudet. Sertralin tar bort lite av ”topparna och dalarna” i ens humörsvängar; jag blir helt enkelt mer stabil.

På nåt sätt känns det som att jag ”vaknat upp” ur nån sorts töcken, sen jag började med den tabletten. Tankar som det jag skrivit om i den här bloggen är allt sånt som jag orkat ta tag i tack vara det där lilla pillret. Känner mig verkligen som en ny människa.

Jag har fortfarande behov av att bli bekräftad, men idag är det lite mer på mina egna villkor. Framför allt så gör jag inget som jag inte står för och som jag själv är stolt över. Sen om andra också tycker om det, så är det ju bara fantastiskt underbart.

Publicerat

Frida, Fashion och min räddande ängel

1988 flyttade jag till Göteborg. Det berodde på två avgörande saker. Dels var det ren överlevnad, jag skulle gått under i Skara. Jag var mobbad, kände mig utanför och hade väldigt få vänner. Men den andra och främsta orsaken att det blev Göteborg var att jag lärde känna en person som bodde där.

Jag var runt 16 år och hade köpt tidningen Frida. Jag tror det var en poster i den på Pete Burns i just det numret, det var därför jag köpte tidningen. På den tiden fanns ju inte internet, så för att lära känna nya bekantskaper så hade man brevvänner. Frida hade en sida dit man kunde annonsera efter sådana.

Hur som, personen som annonserade letade efter brevvänner som gillade Boy George och Culture Club. Jag gillade absolut dem, men var själv mer ett fan av Dead Or Alive, Depeche Mode och Yazoo. Typ. Men jag tänkte att en person som gillar Boy George kan ju inte vara elak eller farlig. Sagt och gjort, jag tog mod till mig, totade ihop ett brev som jag la på postlådan. Sen var det bara att vänta. Två dagar minst innan det kom fram, sedan ett par dagar innan ett eventuellt svar skulle komma tillbaka. Alltså säkert en vecka innan jag kanske skulle få svar. Och jag fick svar.

Vi blev bästisar från första stund. Vi skrev hur mycket som helst till varandra, och ringde varandra ofta. Det tog inte lång tid förrän jag åkte ner till Göteborg och hälsade på. En helt ny värld öppnades för mig. Helt plötsligt hade jag nya vänner. Många av dem var gay. Jag behövde inte smyga om något längre. Jag kände att nu hade jag längre inget att vara rädd för. Att bo i Skara kändes mycket lättare, för jag visste vad jag hade i Göteborg. Vänner. Trygghet. Framtid. Så att flytta dit kändes helt enkelt logiskt.

Min första fest med mina nyfunna vänner, 1987.

Work it!

Jag hittade ett jobb i Arbetsförmedlingens tidning, där Park Avenue Hotel sökte diskare till deras grovdisk. Jag var då 17 år, och rädd för det mesta, framförallt för att ringa till okända människor. Men jag ringde numret i annonsen, tror det var på en fredag. En man som hette Danilo svarade. Han frågade när jag kunde börja jobba. På måndag, svarade jag, utan att varken pratat med mina föräldrar eller ha någonstans att bo. Perfekt, sa Danilo. Då ses vi på måndag.

Av någon anledning gick mina föräldrar med på att jag flyttade, trots att jag precis fyllt 17 år. Jag tror att deras äktenskap redan då var i svajning, de skilde sig året efter. Så att jag flyttade hemifrån var kanske behövligt för dem, då kunde de ta tag i sitt förhållande. Jag vet inte. Men en bidragande orsak att de lät mig flytta, var att min kusin bodde i Göteborg, och det var hos henne jag fick bo. Det är jag för alltid tacksam för, att hon gick med på det. Jag minns inte riktigt hur länge jag bodde där, tre månader kanske. Efter det hjälpte hon mig att hitta egen lägenhet; min första lägenhet fick jag i Olskroken på Kobbarnas väg 10.

Fina disken

Mitt första jobb i Göteborg blev alltså på Park Lane. Jag fick börja i grovdisken, och diska alla grytor, kastruller och även grillgallren i gjutjärn som kockarna använde i restaurang Harlequin för att grilla BBQ på. De kunde inte maskindiskas så det var bara att ta fram stålborsten och jobba på. Jag älskade mitt jobb. Jag var otroligt stolt över att jag hade klarat av att få ett jobb på egen hand. Strunt samma att det var i en grovdisk. Det var mitt, och jag tjänade pengar på egen hand. I Göteborg!

Kastruller och sånt skulle jag diska i en gigantisk diskmaskin, men den klarade aldrig av att göra såsgrytorna rena, så jag diskade de mesta en sista gång för hand, innan jag bar in grejerna till köket igen. Kockarna kom och berömde mig, de hade aldrig sett så rena kastruller förut. Jag var stolt som en tupp! Danilo märkte snart att jag var noggrann så jag blev promotad till Findisken. Jag minns att jag blev så glad för detta och ringde hem till mamma och pappa för att berätta att jag avancerat uppåt på jobbet. Nu fick jag istället diska glas, porslin och bestick. Inga mer grillgaller.

Något som jag fått lära mig som liten var att inga jobb är att fnysa åt. Vill man ha lön, så får man ta de jobb som finns. Jag hade ingen utbildning alls – jag slutade skolan efter nian – och var medveten om att jag fick ta de jobb som fanns.

Fashion

Från att ha bott i Skara och aldrig varit ute ”på stan” alls, så var Göteborgs uteliv helt otroligt stort. Som 17-åring har man ju inte så mycket referenser. Min sinnebild av bra klubbliv var sådant jag sett på TV. Klipp från Londons trendiga New Romance-klubbar, där gäster lade ner mycket tid på att klä upp sig innan de gick ut. Fantasifulla kläder, smink, hår och en cool attityd. Att jag skulle hitta en klubb i Göteborg som levde upp till de förväntningarna var små, men jag hittade en.

Fashion var en svartklubb som låg på innergården på Kyrkogatan, där Hotel Vanilla ligger idag. Jag tror inte den fanns så länge, kanske bara ett halvår, där på våren ’88. Den klubben var för mig som att komma hem, eller som E.T i slutet av filmen, som hittade tillbaks in i moderskeppet. Musiken var fantastisk, det var dragshows och på väggarna hängde stora posters med Divine. Gästerna var modemedvetna, alla ville synas, och lade ner energi på sina outfits. Jag var hemma!

Min räddande ängel

Jag kan ärligt säga att hade jag inte hittat min brevvän i tidningen Frida något år tidigare, så hade jag inte levt länge till. Jag hade funderat på att avsluta mitt liv, jag såg inte riktigt någon framtid, innan livet ändrade sig. Jag kan bara tacka min lyckliga ängel för att det hände. Min ängel som heter Jessica. <3