Ett av de tidigaste minnen jag har är när vi skulle bygga ut vårt hus. Eller vi och vi, jag var tre år; det var de vuxna, med pappa i spetsen som jobbade. Men jag minns att vårt hus, som jag tyckte var ofantligt stort, skulle byggas ut. Vi skulle få ett rum till. Ett Storarum! Ni hör ju på ordet vilket enormt rum det skulle bli. Storarummet vet jag ju idag, var ett annat ord på finrum, ett rum man inte var inne i på vardagarna, utan mer när det var fest eller åtminstone helg. Övriga dagar var det stängt med fina furudörrar med speglar i frostat glas.
Jag har svaga minnen av att pappa murade en öppen spis, med skorsten och allt. Pappa kunde allt, tyckte jag då. Det har jag tyckt i stora delar av mitt vuxna liv också, för maken till händig man får man leta efter. Minnena jag har kan såklart ha blivit till efter att man sett bilder (diabilder såklart) på bygget av Storarummet, och fått höra historier om tiden då vi byggde om. Men det känns i alla fall som egna minnen. Jag tycker inte är mindre värda för det.
Min barndom var fantastisk. Jag älskade att bo i vårt hus ute på landet, som man kom till genom att åka på en grusväg i en knapp mil. Det var fint, jag hade trygghet och grannens barn var i samma ålder som jag, så lekkamrater saknade jag inte.
När Storarummet var nytt så bjöd vi in all släkt och grannar, och jag är säker på att pappa var mäkta stolt över sitt arbete. Under Storarummet fick vi även en utökad källare med snickarverkstad och mamma fick ett syrum. Mamma var hemma med oss barn (jag och min tre år äldre syster), tills jag var redo att börja skolan. Jag är inte säker på om mamma började jobba när jag började lekis, eller om det var först när jag fick åka till skolan i Synnerby och äntligen få börja ettan.
Jag längtade att få börja skolan. Min syster var duktig i skolan, och hade enorm disciplin när det gällde att plugga. Hennes betyg imponerade på mig, och jag ville göra lika bra ifrån mig. När jag väl började skolan, så insåg jag – i alla fall uppåt trean och kanske i mellanstadiet – att det inte gick lika lätt för mig att plugga. Jag var alltid så disträ. Det fanns alltid så mycket annat att göra och leka med, som var mycket roligare än att plugga.
Jag har alltid haft koncentrationssvårigheter, vilket gör att det alltid varit svårt att lära mig sådant jag ha behövt läsa mig till. Saker jag får lära mig genom arbete, har alltid varit mycket enklare. Men jag har samtidigt alltid haft en romantisk syn på skolor, på böcker, läxor. Att när hösten kommer, få packa ryggsäcken med fina tjocka böcker som man kvällen innan gjort massa kloka anteckningar i, klä på sig i fina nyköpta höstkläder och sedan pulsa till skolan genom högar av sprakande orangea högar av kastanjelöv. Det var – och är – min drömbild av att gå i skolan. Det där med sena nätter, där man sitter med näsan över en skolbok, med lätt panik i kroppen för att man inte tror att man skall klara provet dagen efter, det finns inte hos mig. Jag låtsades gå i skolan, på samma sätt som man som barn lekte kontor, doktor eller mamma pappa barn.
Hur som helst, mamma började jobba rätt snart efter jag börjat skolan. Pappa tyckte inte hon skulle jobba. Han jobbade ju, det borde räcka. Men hon ville, så hon tog ett jobb på en sillfabrik som låg 100 meter från skolan i Synnerby. Där jobbade hon halvtid och packade inlagd sill. Efter skolan gick jag dit ibland, de dagar mamma behövde jobba lite extra. Det var så spännande att gå omkring där bland stora kar av sillspad, tunnor med rå sill och sedan i slutet av löpande bandet se fina glasburkar med sill i komma utploppandes med etiketten GT-Sill på. GT minns jag inte vad det stod för, men sillen var jättegod kommer jag ihåg. Silleriet lades ner några år senare tyvärr, varför vet jag inte.
Mamma var född i Lidköping 1944, och pappa i Skara samma år. Mamma var född i januari och pappa i december så det skilde i princip ett år mellan dem. Mammas föräldrar bodde inne i Lidköping i ett stort hus, så hon var ett stadsbarn, kan man väl säga. Hennes pappa jobbade som arkitekt och mamma som organist och pianist. Däremellan var hon hemmafru och gav också lite privatlektioner i piano. Mamma, min mormor och morfar samt mammas bror bodde på mittenvåningen av huset. Under dem bodde mammas mormor, och över dem bodde mammas moster Inga. Mostern var väldigt nervöst lagd, så hon satt mest uppe på sitt rum och var…ja nervös. Idag skulle man antagligen kallat hennes tillstånd för manodeppressiv eller någon annan bipolär sjukdom. Inga blev senare gift med en förmögen man, och flyttade då ut från vindsvåningen, men hennes hälsa blev aldrig bättre, tyvärr.
Flera år senare, när mammas mormor hade gått bort, så blev våningen nederst i huset ledigt. Då flyttade min faster Barbro in där med sin man.
Min mamma och pappas släkt har aldrig direkt umgåtts, så när det skulle firas jul så var det sällan – om någonsin – som vi firade ihop.
Jag minns en jul, jag var kanske 13 år, då pappas släkt skulle fira jul hos faster Barbro, och mammas släkt skulle fira hos mormor. Det vill säga en släkt på varsin våning i samma hus. Vi barn sprang däremellan, för att få julklappar och leka med kusiner, kanske snika till sig lite godis. Men de vuxna umgicks inte. Inte som jag minns. Det jag minns är att jag tyckte det var jättejobbigt att vi inte kunde fira ihop. Det blev väldigt tydligt när släktena höll sig så separerade, en per våning, särskilt som pappas släkt var tre gånger större än mammas.
Jag kan än idag inte förstå varför man inte tog med sig julmaten upp eller ner till de andra och firade tillsammans.
Eller jo, det kan jag förstå. Pappas släkt tror jag tyckte mammas släkt var lite skitfin, lite snofsig. Hade pappas släkt jultallrik, så hade mammas ett julbord. Mammas släkt drack nästan aldrig, medan det i pappas släkt det snapsades. Det var inte så att någon blev full eller otrevlig, snarare tog man ett par snapsar för att liva till det lite, släppa på lite hämningar. Mammas släkt släppte sällan på hämningarna. Pappas släkt var arbetarklass, mammas var borgarklass. Röda politiska partier. Blåa.
Så ja, jag förstår. Men jag tycker ändå det var en jobbig jul. Jag älskade båda släktena, men kände att jag behövde välja sida.
