Fröken Ekstam

Redan när jag var liten och precis lärt mig skriva, så ville jag bli författare. Skriva böcker, mysterier precis som Kittyböckerna, Femböckerna och…ja kanske inte Biggles, det var för tråkigt med krig och flygplan, men kanske som Mio min Mio. Åh vad jag älskade den boken. Jag kunde den utantill nästan. ”Var det nån som hörde på radio i oktober förra året…”. Så börjar den. 😊

Jag skrev korta texter om brunnar man trillade ner i, och kom in i världar som var uppochner, och om saker jag självt upplevt. Allt var kul att skriva om. Det kom så lätt ur mig, fantasi har jag alltid haft, och lätt att få ner det på pränt.

En gång skrev jag, jag hade nog precis lärt mig skriva, någon kort berättelse på den skrivmaskin vi hade hemma. Jag minns inte alls vad det handlade om, men så visade jag det för mormor Anna-Lisa (så fint namn!), för att se vad hon tyckte.

Har du skrivit detta, undrade hon, med troligen lite extra pålagd förvåning. Japp, svarade jag. Jag var rätt stolt över mitt verk, kanske mest för att jag lyckats bemästra en så avancerad maskin som en SKRIVMASKIN.

Men ååå så bra, du är ju jättebra på att skriva, sa mormor Anna-Lisa. Du är en författare!

Jag blev så glad att jag nästan sprack. Precis vad jag ville bli, det sa mormor att jag redan var! Saken var kirrad, det var författare jag skulle bli!

Vi spolar framåt. Jag går i högstadiet och har fått en klassföreståndare som heter Ewa Ekstam.

Jag hade Ewa i svenska och tyska och jag hade stor respekt för henne. Hon var väldigt tjusig, alltid snygg i håret, brunbränd och klädde sig snyggt. Tuggade alltid på ett tuggummi. Sådär som en lite passivt aggressiv person gör, med helt stängd mun, och käkarna aldrig helt avslappnande. Och så kunde hon tyska. Bara en sån sak!

Så jag hade både stor respekt för henne, och gillade hennes sätt att lära ut.

I högstadiet var jag alltid hårt mobbad, hatad av flera vilket gjorde att jag började få väldigt dåliga betyg. I nian hade jag nästan hälften av min skoltid som frånvarande. Ewa märkte detta och frågade klassen (när jag inte var där och kontaktade sen min mamma för att stämma av) varför de tyckte så illa om mig.

De svarade att de tyckte mest att jag var annorlunda. Hade konstiga kläder på mig och så. Ewa blev nog rätt bekymrad över detta och för mig. Hon var så fin så hon erbjöd mig att ta extralektioner för henne på håltimmar och raster.

Jag förstod det inte där och då vilken tid hon tog från sin lediga tid för att hjälpa mig. Men den polletten trillade ner flera år senare. Jag skickade då ett brev till henne och tackade av hela mitt hjärta för allt hon gjort. Hon skrev tillbaka och tackade och sa att hon blev så glad för brevet.

Men en sak tackade jag henne inte för. En händelse som hände där och då i högstadiet. Men hon vet nog inte att jag vet om det som hände.

I Svenskan fick vi i klassen en uppgift att skriva en fortsättning på en bok. Jag minns inte vilken bok det var, men uppgiften var att skriva X antal sidor på en fortsättning. Den uppgiften var ju helt ”up my alley”, så att säga!

Jag släppte loss min fantasi och skrev ihop några sidor och lämnade in uppgiften. Nån vecka senare fick vi bedömning på det vi skrivit. Jag fick högsta betyg, och Ewa skrev som notering, ”Jättebra Jonas, du har ett rikt ordförråd och berättar så fint!”.

Bara detta stärkte mig och mitt i princip obefintliga självförtroende.

Men så fick jag veta en sak till som gjorde en stor skillnad, som lyfte mig än högre.

Min syster Anna och Ewas dotter (som jag inte minns namnet på) umgicks en del. Ja ni vet, Skara. Liten stad. Alla känner alla. Vi kan kalla dottern för Sofia.

Sofia berättade en dag för Anna att hennes mamma Ewa läst upp en sak under deras middag hemma, som en av hennes elever skrivt. Det var så bra, så hon ville dela med sig detta till dem. Det var min berättelse. Min!

När Anna berättade det för mig så blev jag så glad. Nej, STOLT! Jag kände att om Ewa Ekstam vill ta tid på sin fritid och läsa upp en berättelse för sin familj, då kan det ju inte vara helt värdelöst! Sådär värdelöst som mina plågoandar sa att jag var, varje dag.

Så TACK igen Ewa, för detta. Det är ett minne jag hållit ömt i mitt hjärta i hela mitt liv, och som håller tanken vid liv att jag en dag kanske kan skriva ihop en bok. Jag älskar dig för detta, Fröken Ekstam. ❤

Lämna en kommentar