Ikväll tog jag en taxi genom Göteborg för att ta mig hem, och översköljdes av minnen. Gator, parker, statyer, restauranger, busskurer, kiosker, bensinmackar, Ullevi, spårvagnar. Det finns minnen i allt, efter att jag levt här sedan 1988. Hela mitt jag är präglat av Göteborg.
Här har jag levat, jobbat, festat, gråtit, tvivlat, skrattat. Jag har sålt både mig själv och min själ, jag har upplevt smärta och glädje, jag har blivit sviken, jag har svikit andra. Jag har fått vänner och jag har förlorat vänner på vägen. Jag har uppträtt på scener, och blivit underhållen av andra. Jag har dansat, tränat, DJat, rest utomlands för att sedan komma hem igen till Göteborg, mitt hem. I Göteborg har jag studerat, och lärt mig om vem jag är och vad jag vill. Den utbildningen pågår fortfarande.
Ibland har jag längtat iväg från stan, men aldrig gjort slag i saken. Jag har letat mig in till de mörkaste lokalerna, till de trångaste dansgolven, och de mest obskyra klubbar, letat efter bekräftelse, jag har varit så trött på allt att jag bara ville stänga av allt. Jag har haft nära till skärgården, men inte utnyttjat den.
Jag har flyttat runt, nästan levt i en resväska utan fast punkt. Jag har funnit kärleken och fått bygga ett bo tillsammans med Magnus, och senare även med Rocco. Vi har bott i Linnarhult i 18 år, och att lämna något som man trivs i och är trygg med, det är tuffare än vad jag trodde. Jag är vemodig, orolig och osäker på hur det skall bli i Dublin. Göteborg är det jag är, det jag kan och känner till. Det som definierar mig.
Men skulle du fråga mig om jag hellre skulle vilja stanna kvar, så skulle mitt svar bli ett nej, jag är nyfiken och ser fram emot att bo i Dublin. Flytten till Göteborg 1988 förändrade mig fundamentalt, och jag tror att flytten till Dublin kommer göra det också. Få mig att växa som person. Kanske stannar vi kvar där, eller så kommer vi hem till Göteborg igen om ett par år. Vem vet. Inte jag.
När jag träffade honom så hade jag mer eller mindre varit singel i hela mitt liv. Jag hade definitivt bott som singel sen jag var 17 år.
Magnus och jag 2004
Den enda jag kan säga jag hade nån relation med var en kille i Stockholm som jag dejtade runt millenieskiftet, men som rann ut i sanden. Och så var det Neil då såklart.
Neil var en kanadensare som hade tagit ett sabbatsår under 2003 för att besöka Europa och framför allt Sverige. Han var mycket intresserad av vår infrastruktur, ekonomi och vårt sociala skyddsnät. Och så älskade han Alcazar, ABBA och tja, allt som var svenskt.
Vi träffades på ett dansgolv under min semester. Det känns som om vi var ett par i månader men i verkligheten var vi det i kanske några veckor. Vi gjorde allt ihop, och jag var helt upp över öronen förälskad. Det sista vi gjorde i Sverige var att åka upp till Stockholm Pride, som då var i Tantolunden. Alcazar uppträdde, de hade gjort årets Pridelåt (Someday), och jag ville bara vara med Neil.
På söndagen var sista dagen vi skulle kunna ses – någonsin – för sedan skulle han flyga vidare för att se Europa innan han åkte hem igen till Vancouver. Vårt avsked var nåt av det jobbigaste jag upplevt. Vi satt på tunnelbanan ihop och jag skulle gå av vid en station och han skulle vidare. När jag gick av och såg Neil försvinna iväg från mig så fick jag nästan panik. Nu skulle vi aldrig ses mer. Jag som var så kär. Jag grät floder och tänkte att jag kommer aldrig hitta någon som Neil igen. Lika bra att specialisera sig på ensamheten.
Men så från ingenstans kom Magnus. Vi sågs första gången en tidig vår 2004 hemma hos en gemensam bekant, i hans kök. Magnus var det vackraste jag sett. Hans leende, hans ögon, hela hans utstrålning. Självklart helt i en liga för sig, långt över min. Men tittade han inte lite på mig med, eller? Nej bara inbillning. En sån snygging vill inte ha nån som mig. Behöver inte nån som mig.
Någon vecka senare skulle jag och ett gäng åka ner till Malmö för att festa. Vi var rätt många, så en buss hade hyrts och ett vandrarhem hade bokats för oss alla. För att hålla nere kostnaderna så skulle man dela på rum, och av en slump (inte) så hamnade Magnus och jag i samma rum. Minns inte helt hur det gick till men det kan ha varit så att jag helt enkelt såg till att det blev så.
Sen den dagen har vi varit ihop. Vi firar vår årsdag på Valborg.
Men allt gick ju inte helt på räls. När Magnus och jag började träffas, så han visste om att jag varit kär i – och fortfarande hade känslor för – Neil i Kanada. Jag ville ju inte bränna alla mina broar, när Magnus dumpade mig så hade jag ju kanske Neil kvar att drömma om. För självklart var jag säker på att Magnus och mitt förhållande skulle ta slut. Varför skulle det inte göra det? Något så bra och fint kan ju inte fortsätta i all evighet. Snart skulle han träffa nån snygg på riktigt och då var det bye bye Jonas.
Men Magnus var rätt envis. Ville inte alls göra slut. Men han störde sig på allt tjat om Neil. Med all rätta. Jag var säkert odräglig med allt prat om hur fantaaastisk Neil var och hur oooont det hade gjort när vi skildes åt.
Allt hände lite parallellt med Magnus och Neil. Jag hade fortfarande känslor för Neil men även för Magnus. Jag hade behållt kontakten med Neil som tyckte jag skulle komma till Vancouver och hälsa på. Det ville jag, men tvekade. Jag ville ju vara med Magnus också. En åsna mellan hötapparna. Magnus ställde faktiskt ett ultimatum till slut. Om vi över huvud taget skulle fortsätta att dejta, så ville han att jag skulle tacka ja till inbjudan från Neil och åka över för att se om det fortfarande fanns nåt mellan oss.
Sagt och gjort. Jag åkte till Vancouver.
Det första jag kände när jag såg Neil, när han mötte mig på busshållplatsen där Flygbussen stannade var, ”herregud vad jag inte känner något alls för Neil”. Bara genom att se honom! Allt rosa skimmer från Stockholm var borta. Ville inte ens pussa honom. Tack och lov kände han detsamma. Han hade dessutom träffat nån annan, kom det fram senare.
Två veckor var jag i Vancouver, en fantastisk stad. En av de vackraste jag sett. Neil var en perfekt Reiseleiter och visade mig alla sevärdheter som fanns kändes det som. Vi flög även över till Victoria Island och festade där. En ö som ligger så nära Amerikanska gränsen att det är lika många amerikanare som kanadensare som besöker denna turistö. Neil hade med sig marijuana, vilket är lagligt i Kanada, och vi rökte en del. Jag vill på inte något sätt glorifiera droger men, det var en väldigt behaglig upplevelse. Dansgolvet var väldigt ”warm and fuzzy” den kvällen. Vi dansade till B-52’s ”Love Schack” och hela världen var alldeles underbar.
Love Shack, baby!
Resan gick mot sitt slut och jag hade hela tiden haft kontakt med Magnus. Jag längtade hem och att få träffa honom igen. Mitt flyg skulle landa på midsommaraftonen, tidigt på förmiddagen. Jag mellanlandade i Amsterdam och berättade för Magnus vilken tid planet skulle landa i Göteborg.
Vad jag inte visste var att min mamma och hennes man hade tänkt överraska mig på flygplatsen och skjutsa mig hem. De var såklart nyfikna på hur jag haft det. Så när jag landade, så fick jag först ett meddelande från mamma som sa att de väntar utanför ankomsthallen. Strax efter ringer Magnus och frågar hur allt går. Jag svarar då att allt gått bra och att nu är mamma här och skall skjutsa mig hem. Eftersom det var midsommar, så bestämde vi att ses dagen efter, båda hade fester att gå på den kvällen. Vad jag heller visste då var att Magnus också var ute på Landvetter men när han hörde att mamma var där så åkte han hem. Det berättade han först senare.
Magnus hade precis avslutat ett långt förhållande innan vi träffades, och kände inte att han ville flytta ihop med någon. Han ville ha egen lägenhet. Han hade aldrig bott själv någon gång i hela sitt liv och ville känna på hur det kändes. Till skillnad från mig som bott själv mer eller mindre hela mitt liv. Jag älskade att vara själv och bo själv, så jag var inte helt övertygad heller att flytta ihop med någon. Jag behövde mycket egentld. Så han köpte en lägenhet på en av Långgatorna i Linné. Där bodde han kanske 3 månader, sedan sålde han den och vi flyttade ihop i den lägenhet jag hade på Bellmansgatan.
Där bodde vi till november 2006 och då flyttade vi till den plats vi bor på idag, i vår mexistenen-villa.
I år är det 20 år sedan vi träffades. Det känns lite konstigt, för tiden har bara runnit på. Vi var 33 år när vi träffades. Herregud rena barn-rumporna.
Älskar Magnus nästan mer idag än för 20 år sedan. Då var känslorna vilda och all over the place. Idag är de djupare, och vi är sammanväxta. Vi känner varandra utan och innan, och det är en väldigt fin känsla.
Nån gång innan jag flyttade till Göteborg, när jag fortfarande bodde i Skara, så hände en otrolig sak. Något jag aldrig trodde kunde hända mig, i Skara. Jag lärde känna nya vänner.
Jag hade vänner i Skara, absolut. Lina, Eva och även Sussie innan hon flyttade till Västerås. De var verkligen mina ”livlinor” då, framför allt Lina. Vi var som Humle och Dumle, Knoll och Tott och Mel & Kim.
Men alla hade egna liv och kunde såklart inte alltid hänga med mig.
Men så en gång så var jag ute på en konsert. Det här måste varit 1987 eller sent 1986. Klubben hette Malibou och låg ute vid Skara Sommarland. The place to be på den tiden. Alla stora svenska artister uppträdde där. Denna gången var det DiLeva. Han hade precis släppt ”Vem skall jag tro på”och jag trodde att han sjöng om mig. Jag älskade det albumet. ”Jag undrar om nån ser att clowner inte ler”, sjöng han och det kunde inte passa bättre in på hur jag kände mig och mådde på den tiden.
Hur som helst, konserten kom igång och jag stod såklart lääängst fram. Det gjorde även en annan person. Hon var så snygg att jag höll på att smälla av. Stort touperat hår, korpsvart, hårt sminkad i en goth-stil. Svarta kläder som jag inte kunde fatta var hon hittat att köpa i SKARA.
Jag var också rätt uppsprakad, tror jag hade svart hår också. Eller blått. Oklart med det där. Men jag stack nog ut ut mängden ändå, för hon började snegla åt mitt håll med.
Efter konserten så minns jag inte vem som tog kontakt med vem, troligen hon eftersom jag hade sjuk fobi att prata med okända personer. Hon hette Maria Popp (men tror hon stavade det med ett P) och vi bytte telefonnummer, och några dagar senare träffades vi igen.
Inte det heller minns jag, vart vi sågs, men jag kände en sådan otrolig glädje att lära känna Maria. Dessutom var jag livrädd att jag skulle göra nåt fel, så att hon inte skulle vilja fortsätta umgås. Men rätt snart så åkte mina axlar ner, jag vågade slappna av med henne.
Hon bodde med sin familj i en gigantisk lägenhet mitt i stan, vilket kändes otroligt lyxigt för mig som bara bott i hus innan. Va! Lägenhet. Mitt i staaan! Så metropoliskt!
Kom ihåg att jag var ca 16 år då, otroligt okunnig om världen och dessutom rädd för allt.
Jag minns en gång när jag var hemma och hälsade på henne och hennes syster Helena – som jag också fick jättefin kontakt med – så satt vi alla i deras vardagsrum. Då kom även deras mamma hem och satte sig och pratade med oss. Och med mig! En vuxen som verkade genuint intresserad av vad jag hade att säga. Det betydde otroligt mycket för mig det där. Vi pratade, skrattade och hade det sådär alldeles….vanligt. Så som det alltid borde vara. Vi spelade Nintendo och jag upptäckte Zelda.
En helt ny verklighet öppnades hos familjen Popp, och jag behövde inte se mig över axeln ifall någon kom efter mig. Jag kände mig trygg. Deras lägenhet blev en sorts fristad för mig. Där fanns inga mobbare, bara snälla människor.
Vi umgicks inte länge tyvärr, kanske ett halvår. Snart flyttade Maria från stan och jag till Göteborg. Men den tiden med Helena, Maria och deras mamma är ett av de varmaste minnen jag har från Skara. Det fick mig att hela lite och tro på framtiden. Jag vet att det låter överdrivet, men jag var rätt skör och skraltig i psyket då att det här fick mig att hålla mig över ytan.
Helena och jag höll kontakt ett tag efter det men tyvärr rann allt ut i sanden. Jag minns en av de sista gångerna som vi pratade på telefon, då hade det gått en bra tid sedan sist. Helena berättade då att deras mamma gått bort i cancer. Jag minns att jag blev så ledsen för det. Efter det tog det årtionden tills vi hördes av igen.”Livet” kom emellan.
Tack vare sociala medier så kan vi i alla fall höras den vägen, även om jag helst vill få tillfälle att ses på riktigt. Ja, på RIKTIGT. Sociala medier är inte på riktigt.
Maria träffade jag på Way out West förr-förra sommaren, det var nästan lite utomkroppsligt att träffa henne efter så lång tid. Alldeles för kort träff, men jag hoppas så att vi alla kan ses igen.
I puberteten var jag ofta sexuellt attraherad av mina antagonister. Jag var som alla vet ganska mobbad i skolan. Hormonerna tumlade runt och ställde till det, och blandade ihop saker som åtrå, lust och önskan att bli populär.
Respekterad var inte så viktigt, men att sex var nyckeln till framgång, det hade jag fått för mig. Har man sex, ja då är man ju älskad av den man har sex med. Sex har man med de man älskar.
Så om jag hade sex med Stefan, Mikael och Niklas så kanske de skulle gilla mig? Eller åtminstone sluta mobba mig?
De flesta plågoandar var -surprise – de populäraste killarna i skolan. Ni vet de där som blev invalda i ELEVRÅDET. Vem som valde in dem och hur det gick till, det fattade jag aldrig, men helt plötsligt var de där i skolkatalogen och hånflinade mot mig.
Det var Stefan, Annika (så mycket kastanjevatten i ansiktet att hennes ansikte såg helt skitigt ut i den svartvita skolkatalogen), Mikael och andra snygga sportiga tjejer och killar med Studio Line from L’oréal hårgelé i sina maxade hockeyfrillor.
Lyckade. Valda. Omtyckta.
Vad jag avskydde dem. Hatade dem. Avundsjukan över att de kunde leva sina liv så smärtfritt och framgångsrikt visste inga gränser. Ingen valde in mig i elevrådet. Tvärtom, de flesta i elevrådet gav mig stryk eller bara frös mig ute. Eliten spöade skiten.
Bitterheten åt upp mig inifrån.
Ändå. Jag var så förälskad i flera av mina plågoandar. De var snygga. Tänk om en SNYGG kille skulle gilla mig! En lyckad kille! Då skulle jag också vara lyckad.
I Skara bodde jag granne med en sån där lyckad kille, som jag var smått förälskad i. Minns inte hans namn. Anders kanske? Han tittade inte ens på mig. Han var snygg, spelade hockeyfotbolls-sport och stoltserade med en rejäl hockeyfrilla. Själv hade jag blonderat mig för sjätte gången och sytt en ny rock i pistagegrönt tyg. Den pimpade jag med Culture Club-badges och möjligen nån Depeche Mode tyg-patsch. Frågade du mig då, så var jag jättefin. Det fick jag såklart skit för. Fula bögen med hemsydda kläder. Tro inte du är nåt.
Idag är jag mest förvånad att jag inte blev ett sånt där psycho som satt och planerade hämnd och kryssade över ansiktet med röd tuschpenna på alla de jag hatat och hämnats på. Som såg till att de mystiskt ramlade ner för stup, av misstag drack kaustiksoda eller bara hittades i skogen med huvudet inslaget i gladpack.
Tro mig, jag hade de tankarna. När avundsjukan tog överhanden, och jag kände att mitt liv aldrig skulle bli bra. När man är 15 år så är det svårt att se framåt. Att nåt kan bli bättre. Man lever där och då. Och där och då, 1985, då var det nattsvart för mig. Smått desperat försökte man se hur allt elände skulle kunna ta slut. Snabbt. Då är döden ett rätt snabbt sätt.
Men mest hade jag tankar att bli accepterad. Vad skulle jag göra för att de skulle ändra sig och istället för att nocka mig efter Lucia-discot, bjuda med mig på fest? ”Hej Jonas, kom med oss, in i värmen och var med oss en stund!”
Hela uppfattningen om vad kärlek, respekt och tillit var, var så fel hos mig. Det var samma sak som sex. Har man sex så är det det ultimata beviset på att man är värd nåt, att man är älskad.
Absolut, den man är kär i kan man ha sex med. Sex kan man ha för att det är skönt, kul, avkopplande med en total främling man träffat på krogen eller i nån mörk park. Men att ha sex i tron att sex i sig kommer göra att man får kärlek, eller respekt är allt annat än självklart. Denna irrationella tankegången levde jag med i stor del av mitt liv. Jag letade efter kärlek och respekt på helt fel ställen i många år.
Jag var säkert inte ensam. Hur många har inte sett sex som vägen till en persons hjärta?
Barn är elaka. Inte alltid, men många gånger. Så var det för mig med. Jag har funderat ofta på varför jag, som var mobbad, vad dum mot andra. Jag om någon borde ju fattat bättre?
Kanske var det någon sorts primal känsla att inte få känna sig längst ner på stegen, att inte vara hönan som satt på den nedersta pinnen i redet, som alla andra hönor klev över för att komma upp. Att göra samma, som jag själv blivit behandlad, vad en kortsiktig lösning. Lite snedtänkt, sådär.
Som den där gången när alla i skolan fick för sig att ha en vattenpistol med sig in till Teknik-lektionen, och varje gång läraren vände sig om, så sprutade vi alla vatten på honom. Sverker, som äraren hette, var både arg och ledsen, men vi barn vi bara skrattade, för Sverker var den töntigaste av alla lärare. Då får man spruta ner honom med vatten. Även jag. Jag var en i gänget då.
Det spelade ingen roll att Sverker ringde hem till våra föräldrar, för vi barn kunde manipulera våra mammor och pappor och berätta massa om hur dum och ful och töntig Sverker var, att de till slut bara skrattade åt våra tokiga upptåg. Han fick tåla lite bus från barnen. Det var ju bara vatten.
Sverker har jag verkligen tänkt mycket på som vuxen. Stackars krake, vilka jävla idioter till ungar vi måste ha varit. Han måste hatat att gå till sitt jobb. Eller så var han klokare än jag, och stod över det hela och bara lät det bero.
Men vi elever hade verkligen Sverker som mobb-offer. Han fick minsann veta vilken tönt han var. Han och Bild-fröken.
Hennes riktiga namn minns jag inte, för alla kallade henne för ”Patt-Lisa”. Alltså, vi tilltalade henne med det namnet. Patt-Lisa. Hon hade stora bröst, och det var väl nåt som vi töntiga ungar i 13-årsåldern inte kunde hantera på nåt vettigt sätt. Så då måste man förlöjliga det.
Vet inte hur många teckningar som ritades på hennes lektioner, som skulle föreställa stora bröst. Tuttar. Pattar. Patt-Lisa, kolla denna teckningen, vem tror du det skall vara? Va, Patt-LISA!?
När jag i vuxen ålder hade börjar jobba med drag, och fått lite beröm för det, så steg det mig åt huvudet på nåt fult sätt. Alla drugor som inte var snygga, var per definition töntiga, och lite mindre värda. Här hade jag fått lite status, och istället för att jobba vidare på att vara en duktig artist, så klankade jag ner på andra. Inte på ett direkt sätt, men på ett lismande, intrigerande sätt.
”Det där var en intressant klänning, man ser ju att det är en gammal favorit”. ”Den där peruken, om du vrider på den så kanske man döljer lite av det där ögonbrynet, tror det smetat ut sig lite? Säger det bara för att vara snäll”. ”Tycker du gjorde ett bra nummer på scen, fastän du inte har övat så mycket på det. Jaså du har övat? Åh.”
Jag skäms så för det idag.
I lågstadiet, så hade jag en klasskamrat som hette Johanna. Hon var dotter till skolans ”mat-tant”, hon som serverade oss lunch. Johanna var tjock, tjockare än jag. Hon fick utså glåpord. Stackars Johanna var en tystlåten och blyg tjej, som inte sa mycket. Enkel måltavla såklart. Vi kallade henne… ja jag minns faktiskt inte exakt vad vi kallade henne, men troligen nåt om hennes vikt. När vi retat henne och man såg att hon blev ledsen, så sa vi att vi bara skojade, det måste hon ju förstå, eller hur? ”ja visst” sa hon. Jag minns henne som om hon alltid såg ut som om hon precis hade gråtit. Kanske hade hon gjort det. Förlåt, Johanna.
