Jag tänker ofta på Leigh Bowery.
Leigh Bowery började jag följa redan som tonåring. Hans ultra-extravaganta look, hans hysteriska egendesignade kläder, hans sätt att röra sig offentliga rum, och hur respekterad han var för sitt arbete. Allt detta har alltid fascinerat mig.

Men det var något mer än bara beundran till honom jag kände. Det var också en igenkänning. En igenkänning av att vilja synas, skapa rubriker, vara uppseendeväckande, vara extrem, sticka ut och chocka.
Att chocka och visa upp mig på ett extremt sätt. var på något sätt en sorts försvarsmekanism. Genom att visa upp mig så extrem och kanske i vissas ögon frånstötande, hade jag redan bevisat något som alla andra redan tänkte. Att jag var en galning, en idiot, ett missfoster. Nu behövde ingen säga det längre, för det var ju uppenbart att jag var lite skruvad, när man såg mig. Jag hann före dem. Och dessutom tyckte jag själv att jag såg FABULOUS ut. Det är viktigt att komma ihåg, jag klädde UPP mig, inte UT mig.
Jag har alltid dragits till folk som är lite ”outcasts”, sådana som Alison Moyet sjunger om i låten ”Other”. De som vet att en inte är standardmodell 1A, och som på ett eller annat sätt inte passar in i omgivningens normer och outsagda regler.
När man förstår att man inte är skapad på samma sätt som andra, så är det befriande.
Ur låttexten till ”Other”, Alison Moyet / Joe Duddell, 2017I don’t know precisely which day coloured me other
Perchance it may have been a slow bleed
So I cut out whichever shape I need
I don’t sue for rescue, I’m as free as I have ever been
Det var genom Boy George jag som Leigh Bowery kom in i min verklighet. Första bilden jag såg av honom nästan chockerade mig. Kan man se ut så där? Får man se ut så där!? Han var helt vitsminkad, med en gigantisk svart mun, och ett par solglasögon med ditmålade ögon. En paljetterad hjälm på huvudet, och looken var kirrad.

Jag hade ett otroligt behov av detta redan som liten. När jag var 8 år chockade jag både klasskamrater och fröken Quick när jag kom med en säkerhetsnål i örat som jag själv kört igenom, och i nålen hängt en liten figur av Nalle Puh i. Precis som punkare jag sett på tv, eller ja, kanske inte att Nalle Puh var så punkig, men ändå. Jag minns att jag var väldigt upphetsad över att få se allas reaktion när de såg nålen.
Punkare var sådana som allmänheten förfasade sig över. ”Hur ser dom ut!?”, sa mamma. Trasiga kläder och säkerhetsnålar både här och där, alldeles förskräckligt tyckte hon, och de flesta andra i min familj. Givetvis var jag tvungen att ha det också.
När jag blev lite äldre så behövde jag chocka på annat sätt. Rosa hår, blått hår, kritvitt hår. Extrema kläder, eller så extrema som gick att få tag på i Skara. Senare blev det smink, allt från punkig look till nästan drag-sminkning. Jag var ett tag inne på att vara könsöverskridande (fast på den tiden visste jag inte att det ordet ens fanns), och få folk att inte veta om jag var man, kvinna eller något annat. Allt för att få maximal uppmärksamhet.
Jag fortsatte att försöka chockera när jag flyttade till Göteborg, med nya outfits ute på nattklubbarna. Den som jag tror skapade mest effekt på chock-skalan var min ”porr-jacka”. Det var en jeansjacka som jag heltäckte med laminerade bilder av erigerade manliga könsorgan. Framsida, baksida, ärmar, allt var täckt. Att jag kom in på Bacchus var nästan förvånande. Till denna barnförbjudna jacka så hade jag ett par korta hotpants och ett par Doc Martens-kängor. Full make-up såklart á la Boy George. Tur, eller synd kanske, att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden.
Jag höll på ett tag med att skapa nya hysteriska skapelser, men som alltid under den tiden, var jag fattig som en kyrkråtta, och det blev svårare att komma på något nytt.
Jag kände givetvis inte Leigh, och jag vet inte varför han drevs av att klä sig så som han gjorde, om det var av samma orsaker som jag, men det är oviktigt för mig. Där och då ville jag synas, få uppmärksamhet och mycket av det. Kanske beror det på att jag var så osynlig under så många år i skolan, och behövde visa världen att jag levde. Med Leigh fick jag igenkänning, och jag kände att han var en likasinnad Jag är säker på att vi hade haft hur kul som helst ihop ute på alla nattklubbar i London.
Det skall bli fint att se den utställning som pågår nu i London, på Tate Mordern. Det är fantastiskt att det hans liv har resulterat i en så stor utställning, i ett av Londons mest välrenommerade museum. Hade han levt idag så skulle han varit mäkta stolt över det.