En fjäril i sin kokong

Det var en fredag i april, 1987, och jag skulle snart gå ur nionde klass.  På busstationen i Skara satt jag och kanske fem sex stycken till som väntade på bussen, GDG Express, som skulle ta mig till Göteborg. Jag hade packat min väska noggrant, hade gått igenom packningen flera gånger, så jag inte hade glömt något.  

Det här var ingen unik fredag, jag åkte till Göteborg så gott som varje helg. Ner till vänner. Bort från plågoandar, tristess och utanförskap. Då tänkte jag såklart inte just dessa ord. Det är i efterhand som man får tid att låta minnen och känslor att få sjunka in och ta form. Bli något greppbart.  

När jag klev på bussen hade jag väldigt vanliga kläder på mig, tråkiga om du frågade mig. Jeans kanske, nån college-tröja, kanske en t-shirt. jag minns inte, så tråkiga var de. När bussen hade stannat i Alingsås, så var det inga mer stopp innan Göteborg. Då gick jag längst bak i bussen och in på toaletten. Jag hade med mig min resväska in, som jag öppnade. Och sedan började jag min förvandling. Av åkte de fula kläderna, de färglösa och alldagliga. Ner med dem i resväskan, och upp från den kom istället de kläder som var jag, som jag identifierade mig med.  Det var paisley-mönstrat, det var lila, svart, randigt och svarta skinnskor med metallspännen på.   

Necessären öppnades och fram kom mitt smink. Jag kan inte säga att utbudet var enormt, det var nog mest puder, svart kajal och några läppstift. Rouge och lite ögonskugga i brons eller gult minns jag att jag hade.  Bak i bussens toalett sminkade jag ett tjockt lager med puder, ögonbrynen målades kraftigt, läpparna fick färg. Vilken färg läpparna fick berodde på dagsformen. Svart var kaxigt och argt, rött var romantiskt.  Jag kände hur mitt jag kom fram, hur rätt allt kändes. Resan mellan Skara och Göteborg var inte bara en fysisk resa, det var lika mycket en psykisk, varje helg jag reste dit.  

När jag öppnade toalettdörren och satte mig på mitt säte, var pulsen hög. Kinderna blossade. Skulle någon märka att jag bytt om? Skulle de tycka jag var fin? Eller bara hemsk? Men ingen brydde sig. Alla satt i sin egen värld.  

När jag klev av i Göteborg vad jag hemma. Jag var fri. Fri från plågoandar. Jag var anonym, kunde smälta in i storstadens puls. Men samtidigt som jag var anonym var jag också mig själv. Jag fick vara den jag ville, se ut som jag behövde se ut. För så var det. Ett behov av att få klä mig som jag ville. Få uttrycka mitt innersta jag, och visa världen vem som gömt sig där inne.   

När jag många år senare berättade för en nära vän om mina bussresor och hur jag bytte om inne i bussens toalett, så sa han att han tyckte det kändes som om jag var som en fjärilslarv. Bussen var min kokong och när jag var framme och klev av så var jag den fjäril jag var menad att vara. Jag tycker att det stämmer ganska bra.  

Hemresan betedde sig på samma sätt, fast tvärtom. Då fick jag sminka av mig på toaletten, vika ihop mina fina kläder, och ta på mig tråkiga. Mina tråkiga kläder, som jag hade på mig för att dölja vem jag var. För att inte få stryk på stan, för att smälta in. Det var först i efterhand jag förstod att jag inte försökte smälta in. Jag försökte utplåna mig själv.  Varje gång på väg hem, fick jag kapsla in det som var jag, och dölja det för omvärlden.  

1987 var det mer uppgivenhet och ledsamhet, men även en diffus känsla av att något skulle hända. Måste hända. Jag kände ett driv att förändra mig, jag ville ordna så att livet inte tog slut. 1987, när jag var 16 år gammal ville jag leva. Året innan, ville jag det inte. Däremellan hade jag mött min räddande ängel, som inte kunnat ha komma in i mitt liv på ett mer oväntat sätt. 

Men vi backar bandet lite först…

en fjäril i närbild, svart och vit.

1 tanke på “En fjäril i sin kokong”

Lämna en kommentar