Inlägg

Publicerat

Inget att säga. Eller jo, Bingo!

Jag minns inte riktigt när det blev som det blev, men jag tappade den där nära kontakten med mina föräldrar. Det hände nån gång efter min pubertet tror jag, och när jag flyttade hemifrån (17 år gammal) så tappade jag ytterligare kontakt.

När jag åkte hem till Skara för att hälsa på, så hade vi sällan nåt att prata om. Det var rätt krystat, stapplande och ytligt. Både när jag hälsade på mamma och – framförallt – hos pappa.

Hos pappa blev det prat om väder och vind, jobb och kanske vad man sett på tv. Det var ju avklarat på nån timma, och sedan satt vi mest och var tysta. Jag började se till att åka upp när jag visste att min syster skulle komma med, så det var lite fler som kunde prata, eller så kom jag lite senare på dagen så att när vi hade avhandlat allt prat. kunde sätta oss och se på tv eller nåt.

Jag sprang alltid fram till radion och satte på den, så det inte blev helt tyst i lägenheten. Tystnaden kvävde mig och jag fick nästan panik.

Hos mamma var det lite enklare, för med mamma bodde även henns nya man, och han var (och är) bra på att prata. Men jag tillförde sällan nåt till oonversationen, jag visste inte vad jag skulle säga.

Skulle jag säga att jag varit ute och festat och sedan gått på gatan och sålt mig? Att jag hade ”tjejmiddag” hemma med mina killkompisar, där vi klädde upp oss i drag och sedan sprang ner på stan. Eller gick på Bingo…

Det där med dragbingo var faktiskt ganska kul. Det kanske mamma och pappa hade skrattat åt, men jag utgick där och då ifrån att allt sånt var big no-no för deras öron. Jag och en kille som heter Jörgen (tror jag, han är präst numer) fick för oss en kväll att sminka upp oss och bara ta ett glas vin. Ni vet, sånt man gör en tisdagskväll när man är 17-18 år. Jag bodde då i Olskroken i Göteborg, och uppe på Redbergsplatsen fanns en Bingohall. Så efter en flaska vin och två ton med smink, så stapplade Jörgen och jag upp till Bingot i 12 cm pumps och köpte oss varsin bricka. Jag lovar, du kunde höra en nål falla till golvet när vi kom in. Vi satte oss vid ett bord och efter varje nummer som ropades ut så skrev vi ”BINGO!” jättehysteriskt. Sen så blev vi eller blev inte utslängda, jag minns inte.

  • Där uppe satt vi…

Men tillbaka till det där med att jag inte kunnat prata med mina föräldrar, i vuxen ålder. Det fortsatte så hela livet, tills båda gick bort. Vi pratade aldrig om känslor, eller om ämnen som inte innefattade musik, film eller mammas nya byggprojekt som hon hade hop med sin man.

Jag öppnade mig – i pincip – aldrig för dem, inte helt och hållet. Det är något som jag idag tycker är otroligt sorgligt. Och konstigt, hur det kom sig.

En gång när jag faktiskt öppnade mig för pappa, var när jag hade jobbat på Skivhugget (Sveriges största skivbutik då det begav sig) och blev uppsagd. Uppsägningen var vidrigt ful, ägaren anklagade mig för stöld och sparkade ut mig med huvudet före. Var det nån som stal något så var det ägarna. Snacka om svarta pengar i den butiken. De duckade för Skatteverket på sätt som skulle få Trump att bli avundsjuk.

När jag hade blivit uppsagd var jag så otroligt ledsen, kränkt och rädd för hur jag skulle klara mig ekonomiskt. Jag ringde pappa och bara grät och grät. Det var skönt och kändes fint. Han tröstade mig så gott han kunde, men det bästa var att han bara lyssnade.

Efter det att jag träffat min man, så blev det enklare att umgås med mina föräldrar. Det flöt på liksom, och jag behövde inte känna mig ensam eller ha svårt att få till en konversation. Men dialogen blev aldrig intim eller personlig…

Publicerat

Vad skall jag tycka?

Vägskyltar utan text som pekar åt två olika håll

Hur skall man veta om man gör rätt, och veta vad man vill, om man inte riktigt litar på sig själv? När man istället lyssnar på andra, vem skall man tro på? Hur kan jag ha en åsikt, om jag inte vet vad jag vill?

Andra har under min barndom berättat för mig hur det skall vara. Eller rättare sagt, i min barndom så var det ingen som drillade mig i att tänka själv. Det var egentligen ingen som tvingade på mig idéer, det var liksom ingenting alls. Man läst mellan rader, gjorde som ens familj gjorde utan att egentligen veta varför eller ifrågasätta.

Jag minns för några år sedan när alla nät-tidningar började med sådana där ”quiz” där jag kunde ta reda på vilket parti jag troligen hade mest gemensamt med. Gud vad skönt! Då slapp jag ju tänka själv! Här kunde SVT, SvD, Aftonbladet eller DN berätta för mig hur jag skulle rösta! Det där ett praktexempel på hur jag hellre litar på omgivningen än mig själv.

Kritiskt tänkande, det fanns inte i min familj när jag var liten. Sa nån det på TV så var det sant. Om nån granne påstod nåt, så utgick vi från att det stämde. Min syster var kanske den som ”läste sig till” kritiskt tänkande. Hon var väldigt duktig i skolan, och gillade (tror jag) att plugga, lära sig saker. Det gav henne en bättre syn på omvärlden och hur hon kunde relatera till den. I alla fall tror jag det var så.

Men jag själv – och det är väl egentligen den enda jag kan prata om – fick aldrig den insikten. Detta påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna att jag alltid har en egen åsikt om något. Och när jag väl får en känsla om något jag tycker är rätt eller fel, och berättar det för kollegor, vänner eller kanske rent allmänt på Facebook, så får jag ibland motkommentarer, och ifrågasättanden varför jag tycker så som jag gör. Då kan jag bli förlamad, och inte veta hur jag skall argumentera, hur jag skall sätta ord på varför jag har en åsikt.

Det blir lätt att jag tystnar då, viker mig för den som har en starkare röst, och som kan argumentera tydligare. När det sker, så kan jag känna mig dum, och bli orolig att någon skall tycka mindre om mig för att jag har ”fel” åsikt, eller kritiserar mina idéer.

Det här är något som jag jobbar på dagligen, att bygga upp argumentation till varför jag har en tanke eller åsikt. Det kan vara alltifrån en politisk åsikt till att jag gillar äta en viss mat. Att helt enkelt stå upp för mina tankar och idéer och i princip skita i vad andra tycker.

Självförtroendet får sig lätt en törn varje gång något sådant här händer. Det här en effekt av barndomen, när ”alla” i skolan sa att jag var en loser, en värdelös, ful bög som ingen ville vara med, så tror man till slut på det som andra säger. Jag har släppt mina plågoandar, jag önskar inte längre livet ur dem . Men det de gjorde, det satte spår i mig, som jag kämpar dagligen med att komma ur. Det är tufft. Men det skall gå.

Jag önskar jag kunde sätta mig i en tidsmaskin och åka tillbaka till 1981 och berätta för 10-årige Jonas att allt kommer ordna sig. Och det bästa han kan göra är att lära sig tänka kritiskt. Ifrågasätta det han hör, och slå hål på hans demoners hårda ord genom att prata med sina föräldrar om hans känslor.

Känslor var i och för sig en rätt så stängd bok i vår familj, om det inte handlade om humor. Med humor kommer man långt, men inte särskilt långt om man samtidigt inte släpper in allvar, sorg, rädsla och ilska. Hela spektret behövs för att man skall fungera.

Follow the wind song
Follow the thunder
Follow the neon in young lovers' eyes

Down to the gutter
Up to the glitter
Into the city
Where the truth lies

Where do I go
Follow my heartbeat
Where do I go
Follow my hand

Where will they lead me
And will I ever
Discover why I live and die


//
Text ur "Where do I go?" från musikalen Hair!
Skriven av Galt Mac Dermot, Gerome Ragni, James Rado
//

Publicerat

Albinoni, Lena Nyman och tunnelscener

Jag har en morbror som heter Bengt. Han älskar klassisk musik och när jag var liten så försökte han få mig och min syster att gilla det också. En jul fick jag en LP med Albinoni’s ”Adagio for strings and organ in G Minor”. Det stycket slog ner mig helt.

Musik är mitt liv och det finns inget som kan påverka mitt humör så mycket som just musik. Den kan göra mig glad, motiverad, danssugen, lugn men i Albinonis fall, otroligt nedstämd. Så rörd av musiken att varje gång (varje gång) jag hör den så gråter jag. Verket är så ofattbart vackert, så sorgligt och knäpper på mina känslosträngar som inget annat kan.

När jag fick skivan så var jag kanske 12-13 år. I samma veva hade jag det svårt i skolan, och med min sexualitet. Så när jag lyssnade på Adagio, så fick jag släppa på mina spärrar och bara gråta. Det var jobbigt, men skönt. Gråt är befriande, efteråt.

Lyssna här på verket. Fram med näsdukarna. Funkar inte länken så finns den på Spotify.

När Magnus och jag åkte taxi hem en kväll för bara några år sedan, så spelade taxichauffören Adagio på sin CD, och jag som satt i framsätet fick verkligen bita mig i kinden för att inte gråta (och antagligen skrämma slag på stackars taxichauffören). Men när vi kom hem så fick jag snabbt ta mig ur bilen och låta tårarna komma. Magnus fattade inget. 🙂

Tunnelcenen

Det är väldigt få låtar som jag blir så rörd av, som denna, att jag gråter. Men det finns en låt till som jag på rak arm kommer på och det är från en Almodóvar-film. Filmen är Allt om min mamma, och det är i en scen då huvudrollen sätter sig på ett tåg från Madrid till Barcelona, hon flyr för att leta upp pappan till sin son. När jag såg filmen på bio, så brast det helt för mig, jag fulgrät i bion. Ända till Agrado dyker upp. Då måste man skratta.

Här är scenen från filmen. Låten sjungs av Ismael Lô, som ofta kallas för ”the Bob Dylan of Africa”. Han sjunger på Chichewa, ett för mig helt okänt språk, och vet egentligen inte vad han sjunger om. Men det gör inget. Lyssna när munspelet börjar. Även denna finns på Spotify.

Jag älskar musikens kraft. Den är ett redskap för mig. Om jag vill bli peppad, på med skön house. Vill jag rycka tag i mig och börja fixa och dona hemma, på med Lotta Engberg! Är jag arg, så ligger Rammstein bra till.

Eller som häromdagen, när jag lyssnade på Lena Nymans ”Ett bloss för moster Lilly”. Så fantastiskt vacker text. Jag höll på att laga middag när den spelades upp från nån spotifylista jag har. Det blev några salta tårar i den måltiden.

Har inte du musik som du blir ledsen, glad, eller kanske lugn av? Berätta!

Publicerat

Alla mina kvinnor

På bilden syns Cyndi Lauper, Dolly Parton, Oprah Winfrey och Joan Collins

Om jag tittar i mina spellistor på Spotify, och vilka skådisar eller för den delen politiker som jag gillar, så har de en tydlig sak gemensamt. Det är nästan bara kvinnor. Kvinnliga sångare, kvinnliga skådespelare, kvinnliga politiker och andra personer som påverkat mig.

Betyder det att jag identifierar mig lättare med kvinnor? Vad är det hos dem som jag i så fall dras till?

Jag är ju ingen psykolog, men det mesta som befäster hur vår syn på oss själva är och hur vi blir som personer, grundas ju i ens barndom. Som liten var jag alltid (som jag minns det) den som aldrig kände mig bekväm med att leka med killarna i skolan. De var lite….skrämmande. Jag kunde inte ens redan då identifiera mig med att man skulle tävla, slåss, bevisa för omvärlden vem som var alfahanen. Jag ville att alla skulle vara snälla, vara sams och….peace love and understanding. Typ. Den känslan hittade jag inte hos mina killkompisar. Möjligen när man lekte två och två, för då var det sällan som de där macho-tendenserna blommade upp.

Jag trivdes bättre med tjejer. Särskilt om det saknades nån som skulle hålla i twist-resåren, eller i repen när det skulle hoppas dubbelhopprep. Jag var riktigt bra på att hoppa twist. Högt, säkert att resåren var uppe vid axlarna. Så det så! ?

Så sport, mopeder och sånt där som killar oftast (på den tiden, detta har tack och lov ändrats sig) pysslade med, det gillade jag inte. Jag byggde med lego, och min syster och jag lekte ofta Kontor. Det innebar att vi fick massa gamla räkningar och kvitton av mamma och pappa, som vi kunde göra hål i med vår hålslagare och sedan häfta ihop dem med vår häftapparat. Sen in i pärmen med dem. Hårt slit, men nån måste göra det.

Mina föräldrar lät mig hållas, de försökte aldrig förändra mig, och det är jag dem för alltid tacksam. De förstod nog att jag var en ”mjukis” och såg väl inget konstigt i det.

Så med dessa ideal, så blev det kanske så att jag började titta på hur tjejer gjorde – för det fanns ju inte några andra killar som var som jag, inte i min omgivning.

Jag har aldrig funderat på att bli kvinna. Har aldrig känt att jag lever i fel kropp. Men mina ideal och värderingar såg jag nog som nåt ”kvinnligt” så jag funderade när jag kom in i puberteten både en och två gånger om jag kanske borde vara kvinna. Men det kom jag fram till att nej det ville jag inte.

Jag insåg redan innan jag blev könsmogen att jag gillade killar, och det var ju en grej till som tjejer gör. Det där med att gilla killar, det är ju väldigt tjejjigt. Förutom de killarna på de små tumnagelstora bilderna i min kusins porrtidningar, som var reklam för bögporr. Jösses vad jag tittade på dessa små bilder, stora som frimärken. Om man kisade kunde man säkert se en snopp, eller två om man hade tur!

När Dynastin började sändas på TV (jag var 11-12 år då), så slog en en ”kvinnoblixt” rakt in i min lilla värld. Det här låter i efterhand jättefånigt, men den scenen där Alexis Carrington dök upp i domstolen, spelad såklart av Joan Collins, så blev jag helt knockad. Här kom en kvinna som var dödligt vacker i sin vita hatt med svart flor över ansiktet, och som var en slipad räv. Hon utmanade männen, och ville göra livet surt för Blake Carrington. Hon var elak, rapp i käften och alldeles underbar. Jag drömde att Alexis var min mamma. Hon hade allt. Efter det köpte jag Joan Collins memoarer ”Mestadels har jag njutit” och sträckläste den. Att mamma och pappa inte fattade redan då att jag var tralala, det begriper jag inte.

Joan Collins spelar Alexis Carrington i serien Dynastin från 1982.

Alexis Carrington var liksom en vacker kvinna, men med en hjärna som en man (så som jag såg det då). Beräknande och en som såg till att få det hon ville ha. Självklart blev hon min största idol!

En av de kvinnor som gjort störst avtryck på mig (förutom mamma) är Oprah Winfrey. När Kanal 5 började sända hennes talkshows i Sverige i mitten på 90-talet, så missade jag inte ett avsnitt. Hon hade vid den tiden lagt ner den typ av talkshows som istället Jerry Springer fortsatte med. Istället fokuserade hon på personlig utveckling, att leva som man ville, tro på sig själv, leva sunt och så vidare. Jag svalde allt hon sade. Än idag blir jag helt fokuserad bara hon syns i bild, ivrig att höra vad hon skall säga. Hon var heller inte rädd att visa sig svag, och delade ofta med sig av sitt liv, sina brister och sådant hon själv hade problem med. Det är för mig en enorm styrka, att högt våga säga vad man tänker och känner. Om det är en ”kvinnlig” egenskap, så har jag gott om den egenskapen.

Ta en koll på Oprahs Youtube-kanal, där ligger massor med hela avsnitt från 90-talet och framåt.

Jag blir sjukt provocerad av skämt som görs på bekostnad av kvinnor. Ni vet sådana där ”Min bil är så enkel att köra att till och med min fru klarar det”, eller ”Varför fiser män mer än kvinnor? Jo för kvinnor är aldrig tysta länge nog för att bygga upp ett tryck”. Orka. Jävla patriarkat-humor. Varför skämta om sådant som förminskar alls? Det kan ju bara vara för att framstå som bättre själv. Det är ju något som män gjort i alla tider. De måste vara jävligt rädda för kvinnor. Kan vi inte bara komma överens. Peace.

Märker just nu att jag skriver ”de” om männen. Hm. Det får vi fundera över ett slag.

Mer kvinnor som format mig på ett eller annat sätt är, Dolly Parton, Rosa Parks, Madonna, Margaretha Krook, Maria Wetterstrand, Michelle Obama, Hanna Hellquist, Cher, Cyndi Lauper, Annie Lennox, Viveka Sehldal, Gudrun Schyman, Adele, Beyoncé, Robyn, Ann Petrén, Kristen Wiig, Queen Latifah, Leila K, Hjördis Petterson….. Listan kan göras oändlig.

Men det är inte bara ”kändisar” som påverkat mig såklart. Min syster har jag alltid sett upp till, och nu i vuxet liv så har jag fått lära känna en otroligt stark kvinna som heter Sofia Weghammar. Det är nog en av de starkaste kvinnor jag mött. Det finns inget som hon inte klarar tror jag. Hon har prövats hårt men alltid kommit ut som segrare. Hade jag hälften av hennes tuffhet så hade jag varit otroligt tacksam.

Jag vet inte om jag kommer fram till varför mitt liv formas av kvinnogestalter, men jag känner i och för sig inte att jag behöver veta det heller. Jag älskar kvinnorna i mitt liv! ❤️

Publicerat

Fly

Fly barndomen

Fly plågoandar

Fly ensamheten

Till bättre

Till trygghet

Till kärlek

När är jag där?

Det började i fjärde klass. Det var då mina plågoandar verkligen började sitt jobb att sänka mig. Jaga mig, mobba mig och frysa ute mig.

Hade jag varit nån annan så hade jag kanske tagit för mig. Slått tillbaka, göra ett jävla väsen och inte tolerera det som hände. Men jag lät det hända. Jag lyssnade på det de sa. Bögjävel. Fan vad du är ful. Tönt. Så mitt försvar, det var att fly. Gömma mig från dem. Undvika striderna.

När hela ens vakna tid under flera år går ut på att strategiskt undvika vissa personer, gå omvägar, hitta på ursäkter till att inte vara med på gymastiken, då blir det en rutin. När jag började nian, så var min flykt så naturlig att jag inte tänkte på den. Jag utplånade mig själv, gömde mig och lät de andra ta över. Lika bra det, så slapp jag bli mobbad.

De populäraste personerna i skolan, det var de som mobbade mig värst. De som var högst upp i hackordningen. Jag var ett lätt offer, som förstod sin plats i hierarkin.

Sedan hände miraklet att jag lärde känna vänner i Göteborg. Jag flyttade och slapp mina plågoandar. Men även min flytt var en flykt. Flykten hade satt sig i mitt dna. Även i Göteborg fortsatte jag fly. Jag visste inte från vad alltid, men att dra mig undan var så självklart att det gick av sig självt.

Jag flydde från kärlekar, vänner. Om jag träffade människor som var sociala och utåtriktade, så triggades min flykt igång. Jag undvek dem, rädd att de skulle förstå vilken tönt jag var. Se hur ful jag var. Precis som de i skolan.

Jag har flytt från jobb, från nattklubbar, vänner. You name it. Jag har ibland känt att jag inte orkat visa mig på jobbet, så invant och utan reflektion om varför, när känslan av att inte räcka till blir för stor. Då flyr jag, jag gömmer mig från mina plågoandar.

Visst är det lustigt att nåt som hände för 35 år sedan fortfarande påverkar mig så starkt. Det är helt nyligen som det gick upp för mig att jag fortfarande flyr.

Nu skall jag börja jobba på att påminna mig om att flykten är över. Andas ut.