Någonstans runt sjunde klass i högstadiet, så kände jag mig väldigt ensam. Jag kommer ihåg att jag så gärna ville bli gillad, vara populär. Jag visste inte hur. Men jag var väldigt musikintresserad, och köpte en hel del singlar, och när jag berättade det för några klasskamrater att jag köpte en ny låt, så blev de ”åh vad bra den låten är, den älskar jag, kan jag inte få låna den?”.
Jag kommer så väl ihåg känslan, några ville låna nåt av mig. Prata med mig! Mitt exemplar av George Michael’s Careless Whisper köpte jag, och sen tror jag inte att jag fick tillbaka den förrän nån månad senare. Alla i klassen ville låna den av mig. Även mina plågoandar. Jag lånade ut den, och tänkte nog att nu blir jag kanske lite mer populär i skolan. Jag har nåt som de vill ha, om jag låter dem låna det av mig, så kanske de gillar mig.
Efter det hade jag tentaklerna utåt. Vilken låt pratades det om? Nån jag kunde köpa och låna ut? Limahl’s Never Ending Story? Javisst den köper jag, så ni kan låna den. Den fick jag aldrig tillbaka. Den försvann.
Disk-jocke
En liknande sak hände, strax efter att jag flyttat till Göteborg. Jag jobbade som diskare på en lunchrestaurang vid Redbergsplatsen. Det var ett skitjobb, och chefen där var en idiot. Men det var en tjej som jobbade i kassan som jag gillade, hon kanske var fem år äldre än mig. Jag har inte en aning lägre om vad hon heter. Men henne gillade jag. Hon var kaxig, hade humor och var allmänt populär bland både personal och gäster. Hur skulle jag göra för att hon skulle gilla mig också?
Jodå, jag ”råkade” av en slump säga att jag hade en hel del musik på vinyl. Flera backar, faktiskt. Hon blev intresserad av vad för musik jag hade, så jag sa att hon kunde ju komma hem till mig så kunde hon kolla. Men det var inget som lockade henne, men hon sa att jag kunde ju ta med skivorna hem till henne, så kunde hon spela av dem hos sig, på sin stereo?
Skulle jag alltså, ta med mig två backar med vinyl, sätta mig på bussen med dem och åka från där jag bodde (i Olskroken) i typ 45 minuter ut till Torslanda? Japp. Det skulle jag. Och det gjorde jag.
Jag minns att jag var jätteglad att få komma hem till henne, vara – vad jag trodde – hennes kompis. Sen att hon mest satt i telefon och rökte medans jag var där och spelade upp mina plattor på hennes stereo, det var inget som gjorde något. Bara då och då släppte hon luren och sa ”den där var bra, spela in den”. Sen när vi var klara så åkte jag hem igen med mina backar skivor.
Urkrafter
Det där beteendet har följt mig i livet under i stort sett hela mitt liv. Den där känslan att om jag låter andra få nåt av mig, skivor, beundran, sex….you name it, så kanske de gillar mig. Jag trodde aldrig att någon kunde älska mig för den jag var, utan det måste vara nåt annat som jag har, som gör att de gillar mig. Nåt yttre attribut, eller något som inte var jag, utan nåt som jag hade, ägde. Då kunde jag allt lura dem till att gilla mig.
Det kunde vara några vänners vänner som jag blev imponerad av, och som jag av någon konstig anledning kände att jag måste göra något för, så de blev intresserad av mig. Det kunde vara någon som har en stark politisk åsikt. Då försöker jag få fram att jag har samma åsikt. Eller så var det någon som jag fick veta var ett stort fan av en artist som jag också gillade. Helt plötsligt måste jag på alla sätt få den personen att veta att jag har precis samma smak som han eller hon.
Jag har länge haft ett skruvat behov av att bli gillad, bli sedd och hörd. Jag tror i och för sig att det är ett ganska grundläggande behov. Bekräftelse är ju en urkraft som driver oss framåt och som vi alla mer eller mindre besitter. Men jag vände mig ofta ut och in för att andra skulle gilla mig. För jag gillade ju dem. Nästan så jag glömde bort vem jag själv var och vad jag egentligen tyckte.
Lyckopiller
Sedan snart ett och ett halvt år, så äter jag en tablett som heter Sertralin, som man kan kalla för lyckopiller, eller antidepressivt, som det faktiskt är. Det har hjälpt mig helt otroligt mycket att få rätsida på mina tankar och känslor. Jag har känt att det har lugnat sig inne i mig, jag har fått möjlighet att på ett mer rationellt sätt sortera huvudet. Sertralin tar bort lite av ”topparna och dalarna” i ens humörsvängar; jag blir helt enkelt mer stabil.
På nåt sätt känns det som att jag ”vaknat upp” ur nån sorts töcken, sen jag började med den tabletten. Tankar som det jag skrivit om i den här bloggen är allt sånt som jag orkat ta tag i tack vara det där lilla pillret. Känner mig verkligen som en ny människa.
Jag har fortfarande behov av att bli bekräftad, men idag är det lite mer på mina egna villkor. Framför allt så gör jag inget som jag inte står för och som jag själv är stolt över. Sen om andra också tycker om det, så är det ju bara fantastiskt underbart.
