1988 flyttade jag till Göteborg. Det berodde på två avgörande saker. Dels var det ren överlevnad, jag skulle gått under i Skara. Jag var mobbad, kände mig utanför och hade väldigt få vänner. Men den andra och främsta orsaken att det blev Göteborg var att jag lärde känna en person som bodde där.
Jag var runt 16 år och hade köpt tidningen Frida. Jag tror det var en poster i den på Pete Burns i just det numret, det var därför jag köpte tidningen. På den tiden fanns ju inte internet, så för att lära känna nya bekantskaper så hade man brevvänner. Frida hade en sida dit man kunde annonsera efter sådana.
Hur som, personen som annonserade letade efter brevvänner som gillade Boy George och Culture Club. Jag gillade absolut dem, men var själv mer ett fan av Dead Or Alive, Depeche Mode och Yazoo. Typ. Men jag tänkte att en person som gillar Boy George kan ju inte vara elak eller farlig. Sagt och gjort, jag tog mod till mig, totade ihop ett brev som jag la på postlådan. Sen var det bara att vänta. Två dagar minst innan det kom fram, sedan ett par dagar innan ett eventuellt svar skulle komma tillbaka. Alltså säkert en vecka innan jag kanske skulle få svar. Och jag fick svar.
Vi blev bästisar från första stund. Vi skrev hur mycket som helst till varandra, och ringde varandra ofta. Det tog inte lång tid förrän jag åkte ner till Göteborg och hälsade på. En helt ny värld öppnades för mig. Helt plötsligt hade jag nya vänner. Många av dem var gay. Jag behövde inte smyga om något längre. Jag kände att nu hade jag längre inget att vara rädd för. Att bo i Skara kändes mycket lättare, för jag visste vad jag hade i Göteborg. Vänner. Trygghet. Framtid. Så att flytta dit kändes helt enkelt logiskt.
Min första fest med mina nyfunna vänner, 1987.Work it!
Jag hittade ett jobb i Arbetsförmedlingens tidning, där Park Avenue Hotel sökte diskare till deras grovdisk. Jag var då 17 år, och rädd för det mesta, framförallt för att ringa till okända människor. Men jag ringde numret i annonsen, tror det var på en fredag. En man som hette Danilo svarade. Han frågade när jag kunde börja jobba. På måndag, svarade jag, utan att varken pratat med mina föräldrar eller ha någonstans att bo. Perfekt, sa Danilo. Då ses vi på måndag.
Av någon anledning gick mina föräldrar med på att jag flyttade, trots att jag precis fyllt 17 år. Jag tror att deras äktenskap redan då var i svajning, de skilde sig året efter. Så att jag flyttade hemifrån var kanske behövligt för dem, då kunde de ta tag i sitt förhållande. Jag vet inte. Men en bidragande orsak att de lät mig flytta, var att min kusin bodde i Göteborg, och det var hos henne jag fick bo. Det är jag för alltid tacksam för, att hon gick med på det. Jag minns inte riktigt hur länge jag bodde där, tre månader kanske. Efter det hjälpte hon mig att hitta egen lägenhet; min första lägenhet fick jag i Olskroken på Kobbarnas väg 10.
Fina disken
Mitt första jobb i Göteborg blev alltså på Park Lane. Jag fick börja i grovdisken, och diska alla grytor, kastruller och även grillgallren i gjutjärn som kockarna använde i restaurang Harlequin för att grilla BBQ på. De kunde inte maskindiskas så det var bara att ta fram stålborsten och jobba på. Jag älskade mitt jobb. Jag var otroligt stolt över att jag hade klarat av att få ett jobb på egen hand. Strunt samma att det var i en grovdisk. Det var mitt, och jag tjänade pengar på egen hand. I Göteborg!
Kastruller och sånt skulle jag diska i en gigantisk diskmaskin, men den klarade aldrig av att göra såsgrytorna rena, så jag diskade de mesta en sista gång för hand, innan jag bar in grejerna till köket igen. Kockarna kom och berömde mig, de hade aldrig sett så rena kastruller förut. Jag var stolt som en tupp! Danilo märkte snart att jag var noggrann så jag blev promotad till Findisken. Jag minns att jag blev så glad för detta och ringde hem till mamma och pappa för att berätta att jag avancerat uppåt på jobbet. Nu fick jag istället diska glas, porslin och bestick. Inga mer grillgaller.
Något som jag fått lära mig som liten var att inga jobb är att fnysa åt. Vill man ha lön, så får man ta de jobb som finns. Jag hade ingen utbildning alls – jag slutade skolan efter nian – och var medveten om att jag fick ta de jobb som fanns.
Fashion
Från att ha bott i Skara och aldrig varit ute ”på stan” alls, så var Göteborgs uteliv helt otroligt stort. Som 17-åring har man ju inte så mycket referenser. Min sinnebild av bra klubbliv var sådant jag sett på TV. Klipp från Londons trendiga New Romance-klubbar, där gäster lade ner mycket tid på att klä upp sig innan de gick ut. Fantasifulla kläder, smink, hår och en cool attityd. Att jag skulle hitta en klubb i Göteborg som levde upp till de förväntningarna var små, men jag hittade en.
Fashion var en svartklubb som låg på innergården på Kyrkogatan, där Hotel Vanilla ligger idag. Jag tror inte den fanns så länge, kanske bara ett halvår, där på våren ’88. Den klubben var för mig som att komma hem, eller som E.T i slutet av filmen, som hittade tillbaks in i moderskeppet. Musiken var fantastisk, det var dragshows och på väggarna hängde stora posters med Divine. Gästerna var modemedvetna, alla ville synas, och lade ner energi på sina outfits. Jag var hemma!
Min räddande ängel
Jag kan ärligt säga att hade jag inte hittat min brevvän i tidningen Frida något år tidigare, så hade jag inte levt länge till. Jag hade funderat på att avsluta mitt liv, jag såg inte riktigt någon framtid, innan livet ändrade sig. Jag kan bara tacka min lyckliga ängel för att det hände. Min ängel som heter Jessica. <3
