En sorts biografi

Jag har funderat en del på det där med att jag nu är föräldralös. För det är jag ju faktiskt numer. Både mamma och pappa är döda. Det tog några år efter att pappa gått bort innan jag kände mig ensam på något sätt. Jag är absolut inte ensam kvar i släkten, jag har både min syster, kusiner och andra kvar, men en dag så kom känslan av att ”you’re on your own” nu. Och egentligen vet jag inte varför. För jag flyttade hemifrån när jag var 17 år, hade väldigt lite kontakt med båda föräldrarna efteråt, och innan jag flyttade så stod jag inte så särskilt nära någon av dem.

Jag hade aldrig varken mamma eller pappa som nån sorts bästa vän, sådär som man ser på film om, som alltid kunde ringa till och lätta mitt hjärta för, att be om råd eller att få tröst hos. Kanske som liten, innan puberteten, kände jag nog mer så, jag minns inte, men som liten är väl alltid ens föräldrar superhjältarna?

Allteftersom åren gick kändes det som att att de snarare blev som några bekanta än just föräldrar; jag hade mitt och de hade sitt. Ingen pratade med den andre om problem, man bjöd inte hem varandra på spontanmiddag eller nåt sånt. Mina föräldrar var skilda och hade nya respektive, nya liv och mitt barndomshem var sedan länge sålt, så nåt ”pojkrum” eller nån liten livlina till min barndom var borta.

Till slut kändes det nästan jobbigt att prata med dem. Kanske lite enklare med mamma, men med pappa var det alltid krystade konversationer. Han var ingen pratkvarn direkt och inte jag heller, inte ihop med min pappa. Jag hade inget gemensamt längre med honom, men absolut inte heller nåt otalt. Mitt liv kände jag att jag inte att jag kunde dela med honom (eller med mamma), jag vet inte varför, om det berodde på att jag är bög, eller om jag bara inte kände nån koppling till Skara och min barndom, jag kan inte säga varför.

När pappa dog, så skäms jag att säga det, men min första egoistiska reaktion var en sorts lättnad. Lättad över att inte längre känna dåligt samvete för att inte varit närmre honom. Att inte längre lyckas vara den där sonen som man borde vara (vad nu det är), att inte längre skämmas för att man så sällan ringde honom.

Idag känner jag saknad. Saknad över nåt tryggt, saknad över att en del av mig själv för alltid är borta. När de dog så försvann en liten bit av mig själv. Min historia, min bakgrund, mitt arv. Kalla det vad du vill, så känns det. Det tog bara en tid att inse det, att känna det.

*

Med mamma var det lite annorlunda, i och med hennes sjukdom. Det var en lång resa mot döden för henne och jag hann både sörja och gråta och vara förtvivlad om vartannat innan hon äntligen fick ro. Det var en lättnad där med att hon fick somna in, men mer för att man då visste att hon inte lägre led.

Vem var det som kallade mig föräldralös då? Det var min mammas mans son, som rätt plumt – kanske menat som ett skämt – sa strax efter att pappa gått bort: ”Jaså hur känns det att vara föräldralös då?”

Vad svarar man på det? ”Tack, bra?”

Pappas minnessida på Fonus

Kerstin satt i sin fåtölj. Hon hade hörlurar på sig som var inkopplade i tvn. Innan hade hon stoppat in en dvd; en livekonsert med Queen. The show must go on dundrade ut i lurarna och Kerstin flöt bort och in i musiken. Allt runtomkring försvann, all smärta, all oro och all vetskap om det som hon visste var på väg att hända. Att hon antagligen snart skulle dö. Nu kunde hon bara lyssna på Freddies röst, och känna gåshuden spridas över hennes hud. En hud som satt på en tunn liten kropp, som var på väg att tyna bort. Fastän Parkinson är en nervsjukdom, så sätter den sig på hela kroppen. Muskler, sinne, saknad av hunger och hur man uppfattar världen runtomkring sig.

Om Kerstin var medveten om det eller inte, det vet ingen, men det enda hon visste var att i musiken kunde hon sjunka in och söka tröst. Lugna sig och känna sig samlad och hel. Alla hallucinationer hon såg försvann, all rädsla för hur det skulle bli, om hennes barn skulle klara sig i livet utan sin mamma. Allt det där fick vänta, nu fanns bara musiken. Musiken och mamma.

​

”The show must go on, yeah
Inside my heart is breaking,
My makeup may be flaking, but my smile, still, stays on”

Queen, 1991.

Billy var en praktisk man. En man som gärna gjorde allt själv. Inte be om hjälp i onödan. Han såg det som sin lott att ansvara för allt. Se till att alla hade det bra, att allt sköttes rätt och helst att allt gjorde så som han ville ha det. Det blev helt enkelt bäst så. För alla. Som tidigare militär var han van vid att tvingas ta egna beslut, se resultat och att man följde vissa regler. Gör man bara som man blivit tillsagd så blir det inga problem.

Så när Kerstin blev sjuk så tog han på sig att sköta henne. Det blev hans jobb. Han var såklart gift med henne, men den här sjukdomen såg han som sitt jobb att bekämpa. Den var icke önskvärd och skulle bort. Parkinson är en sådan sjukdom att den inte bara drabbar personen som är sjuk, utan även de i dess omgivning. Särskilt de som bor ihop. Billy drabbades väldigt mycket. Hela hans liv ändrades.

Men han tog uppgiften på fullaste allvar. Det här skulle han klara! Kerstin skulle bli frisk, i alla fall så pass bra så hon kunde gå igen, om så även lite stappligt. Och om hon inte kunde gå, så kanske det blev så bra att hon inte såg så mycket hallucinationer. Häromdagen hade han funnit Kerstin stående vid sin rullator med en kamera och fotade rakt ner i mattan som låg under matsalsbordet. När han kom fram till henne så hade hon bara gråtit och inte kunnat prata. En lång stund senare, när hon fått sätta sig i sin fåtölj igen framför tvn, och han lyckats få henne att slappna av genom att sätta på lite musik, så hade hon berättat att hon alltid ser så mycket djur i huset. Den här gången hade hon sett en kanin. Hon var säker på att det var en kanin. Den här gången visste hon helt säkert att det inte var hon som blev lurad, nej nu var det en kanin i matsalen. Så hon hade tagit rullatorn och lyckats hämta kameran och sakta tagit sig tillbaka till matsalen och där hade hon tagit bilder på kaninen som satt på franskanten till mattan.
När Billy tittade i kamerans bilder så visste han redan innan att det inte skulle finnas någon kanin på någon bild. Men han gjorde det ändå. Det enda som fanns där var bilder på Kerstins fötter som stod vid mattans kant.

Andra gånger hade Kerstin sett släktingar, bland annat sina barnbarn som satt eller stod i huset. Men de sa aldrig något till henne. De bara tittade på henne. Hur mycket än Kerstin gned sig i ögonen och blinkade, så stod de kvar. Tysta och stela.

Men det som var det hemskaste med alla hallucinationer var att när Billy och Kerstin skulle sova, så kunde Billy vakna av att Kerstin ropade på honom. “Det ligger en okänd man mellan oss i sängen! Jag är rädd, ta bort!”
Och Billy försökte trösta henne, tända lampan, säga att det bara var han där. Ibland så lugnade hon sig, och kunde somna om, men lika ofta så fick Kerstin helt enkelt bara vänja sig vid att det låg en okänd, stel och lika tyst man bredvid. Lika tyst som alla andra som bara hon såg. Ingen pratade med henne.

Inte sällan gav Billy henne en sömntablett så att hon fick ro, och inte minst han själv. Men ibland, när båda var trötta, när Kerstin var otröstlig, rädd och bara skrek, då kunde tålamodet försvinna hos Billy, och han kunde ruska om Kerstin, och skrika “men hör vad jag säger” Det finns ingen här mer än jag, nu räcker det”. Och precis efteråt hade han drabbats av enorm skuldkänsla och kramat om Kerstin och de hade gråtit i varandras armar. En gråt man sällan behöver uppleva. Den som kommer ur en total förtvivlan och hopplöshet. När man inser att det nog inte någonsin blir bättre än så här.

De dagar det kändes lite lättare, då Kerstin var lite mer med i rummet, inte så frånvarande som hon kunde vara, då kunde Billy ta med henne ut på en biltur, de kanske bara åkte ut för att se på naturen eller kanske ta en fika. Innan så såg han till att hjälpa in Kerstin i duschen så hon blev ren, hjälpte på henne med kläder och fixade henne lite i håret och kanske så fick hon välja ut ett läppstift som han målade på hennes läppar. “Är jag fin nu?” Kerstin log mot Billy som alltid blev så glad när hon sa nåt. “Det är du alltid, sötnos”.

Sen hade han ledsagat ut henne till bilen och satt henne i passagerarsätet och sedan hade de åkte iväg som vilket vanligt pensionerat par som helst. Båda kunde känna sig som vem som helst för en stund. Billy körde och mådde bra. Kerstin satt bredvid och tittade ut genom rutan och såg precis samma sak som Billy. Hon vad så glad att hon hade Billy. Kanske skulle allt ordna sig, ändå.