Jag har funderat en del på det där med att jag nu är föräldralös. För det är jag ju faktiskt numer. Både mamma och pappa är döda. Det tog några år efter att pappa gått bort innan jag kände mig ensam på något sätt. Jag är absolut inte ensam kvar i släkten, jag har både min syster, kusiner och andra kvar, men en dag så kom känslan av att ”you’re on your own” nu. Och egentligen vet jag inte varför. För jag flyttade hemifrån när jag var 17 år, hade väldigt lite kontakt med båda föräldrarna efteråt, och innan jag flyttade så stod jag inte så särskilt nära någon av dem.
Jag hade aldrig varken mamma eller pappa som nån sorts bästa vän, sådär som man ser på film om, som alltid kunde ringa till och lätta mitt hjärta för, att be om råd eller att få tröst hos. Kanske som liten, innan puberteten, kände jag nog mer så, jag minns inte, men som liten är väl alltid ens föräldrar superhjältarna?
Allteftersom åren gick kändes det som att att de snarare blev som några bekanta än just föräldrar; jag hade mitt och de hade sitt. Ingen pratade med den andre om problem, man bjöd inte hem varandra på spontanmiddag eller nåt sånt. Mina föräldrar var skilda och hade nya respektive, nya liv och mitt barndomshem var sedan länge sålt, så nåt ”pojkrum” eller nån liten livlina till min barndom var borta.
Till slut kändes det nästan jobbigt att prata med dem. Kanske lite enklare med mamma, men med pappa var det alltid krystade konversationer. Han var ingen pratkvarn direkt och inte jag heller, inte ihop med min pappa. Jag hade inget gemensamt längre med honom, men absolut inte heller nåt otalt. Mitt liv kände jag att jag inte att jag kunde dela med honom (eller med mamma), jag vet inte varför, om det berodde på att jag är bög, eller om jag bara inte kände nån koppling till Skara och min barndom, jag kan inte säga varför.
När pappa dog, så skäms jag att säga det, men min första egoistiska reaktion var en sorts lättnad. Lättad över att inte längre känna dåligt samvete för att inte varit närmre honom. Att inte längre lyckas vara den där sonen som man borde vara (vad nu det är), att inte längre skämmas för att man så sällan ringde honom.
Idag känner jag saknad. Saknad över nåt tryggt, saknad över att en del av mig själv för alltid är borta. När de dog så försvann en liten bit av mig själv. Min historia, min bakgrund, mitt arv. Kalla det vad du vill, så känns det. Det tog bara en tid att inse det, att känna det.
*
Med mamma var det lite annorlunda, i och med hennes sjukdom. Det var en lång resa mot döden för henne och jag hann både sörja och gråta och vara förtvivlad om vartannat innan hon äntligen fick ro. Det var en lättnad där med att hon fick somna in, men mer för att man då visste att hon inte lägre led.
Vem var det som kallade mig föräldralös då? Det var min mammas mans son, som rätt plumt – kanske menat som ett skämt – sa strax efter att pappa gått bort: ”Jaså hur känns det att vara föräldralös då?”
Vad svarar man på det? ”Tack, bra?”
