Vägskyltar utan text som pekar åt två olika håll

Vad skall jag tycka?

Hur skall man veta om man gör rätt, och veta vad man vill, om man inte riktigt litar på sig själv? När man istället lyssnar på andra, vem skall man tro på? Hur kan jag ha en åsikt, om jag inte vet vad jag vill?

Andra har under min barndom berättat för mig hur det skall vara. Eller rättare sagt, i min barndom så var det ingen som drillade mig i att tänka själv. Det var egentligen ingen som tvingade på mig idéer, det var liksom ingenting alls. Man läst mellan rader, gjorde som ens familj gjorde utan att egentligen veta varför eller ifrågasätta.

Jag minns för några år sedan när alla nät-tidningar började med sådana där ”quiz” där jag kunde ta reda på vilket parti jag troligen hade mest gemensamt med. Gud vad skönt! Då slapp jag ju tänka själv! Här kunde SVT, SvD, Aftonbladet eller DN berätta för mig hur jag skulle rösta! Det där ett praktexempel på hur jag hellre litar på omgivningen än mig själv.

Kritiskt tänkande, det fanns inte i min familj när jag var liten. Sa nån det på TV så var det sant. Om nån granne påstod nåt, så utgick vi från att det stämde. Min syster var kanske den som ”läste sig till” kritiskt tänkande. Hon var väldigt duktig i skolan, och gillade (tror jag) att plugga, lära sig saker. Det gav henne en bättre syn på omvärlden och hur hon kunde relatera till den. I alla fall tror jag det var så.

Men jag själv – och det är väl egentligen den enda jag kan prata om – fick aldrig den insikten. Detta påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna att jag alltid har en egen åsikt om något. Och när jag väl får en känsla om något jag tycker är rätt eller fel, och berättar det för kollegor, vänner eller kanske rent allmänt på Facebook, så får jag ibland motkommentarer, och ifrågasättanden varför jag tycker så som jag gör. Då kan jag bli förlamad, och inte veta hur jag skall argumentera, hur jag skall sätta ord på varför jag har en åsikt.

Det blir lätt att jag tystnar då, viker mig för den som har en starkare röst, och som kan argumentera tydligare. När det sker, så kan jag känna mig dum, och bli orolig att någon skall tycka mindre om mig för att jag har ”fel” åsikt, eller kritiserar mina idéer.

Det här är något som jag jobbar på dagligen, att bygga upp argumentation till varför jag har en tanke eller åsikt. Det kan vara alltifrån en politisk åsikt till att jag gillar äta en viss mat. Att helt enkelt stå upp för mina tankar och idéer och i princip skita i vad andra tycker.

Självförtroendet får sig lätt en törn varje gång något sådant här händer. Det här en effekt av barndomen, när ”alla” i skolan sa att jag var en loser, en värdelös, ful bög som ingen ville vara med, så tror man till slut på det som andra säger. Jag har släppt mina plågoandar, jag önskar inte längre livet ur dem . Men det de gjorde, det satte spår i mig, som jag kämpar dagligen med att komma ur. Det är tufft. Men det skall gå.

Jag önskar jag kunde sätta mig i en tidsmaskin och åka tillbaka till 1981 och berätta för 10-årige Jonas att allt kommer ordna sig. Och det bästa han kan göra är att lära sig tänka kritiskt. Ifrågasätta det han hör, och slå hål på hans demoners hårda ord genom att prata med sina föräldrar om hans känslor.

Känslor var i och för sig en rätt så stängd bok i vår familj, om det inte handlade om humor. Med humor kommer man långt, men inte särskilt långt om man samtidigt inte släpper in allvar, sorg, rädsla och ilska. Hela spektret behövs för att man skall fungera.

Follow the wind song
Follow the thunder
Follow the neon in young lovers' eyes

Down to the gutter
Up to the glitter
Into the city
Where the truth lies

Where do I go
Follow my heartbeat
Where do I go
Follow my hand

Where will they lead me
And will I ever
Discover why I live and die


//
Text ur "Where do I go?" från musikalen Hair!
Skriven av Galt Mac Dermot, Gerome Ragni, James Rado
//

1 tanke på “Vad skall jag tycka?”

  1. Alltid lika intressant att läsa den inlägg, käre kusin och som jag skrev tidigare kunde jag inte i min vildaste fantasi ana hur din uppväxt var.
    För min egen del så kan jag säga att känslor var inget som mina föräldrar pratade om, inte vad jag minns i alla fall.
    Däremot har jag ärvt min fars sinne för humor (och troligen även andra egenskaper) och det är jag väldigt glad över. ??

    Svara

Lämna en kommentar