Kommer på mig själv ibland hur jag drar mig undan från andra, arbetskamrater till exempel. Det kan även vara ute på krogen (nu var iofs det väldigt länge sedan jag var där), men i båda fallen så drar jag mig undan – eller rättare sagt undviker – dem.
Såhär.
Jag kommer in på kontoret och så sitter några kollegor i lunchrummet och pratar och skrattar. Per automatik så tänker jag: där har jag inget att göra, de sitter där och vill inte bli störda, vad obekvämt att störa dem, vad skall jag säga?
Otroligt paranoia drag, men jag får nästan känslan att de – utan att säga det högt – ”Tyst nu kommer Jonas, se upptagna ut!”.
Att jag i grunden tror att ingen EGENTLIGEN vill umgås med mig är så väl grundat av mina år i grundskolan. Hur mycket jag ens bearbetar det, hur många år som det än går, så är mitt dna för alltid programmerat att agera på det här sättet.
Jag kan minnas hur jag kände som liten, innan skolans helvelvetesår drog igång på allvar, att jag inte var direkt blyg, eller rädd. Livet var rätt gött, man lärde känna nya kompisar och deras vänner var mina vänner. Okomplicerat.
Ovetandes.
Det där bankades senare bokstavligen in att så var inte fallet. Vem vill umgås med dig? Vem tror du att du är? Vem har bett om din åsikt, idiot? Du skall inte vara här, vi vill inte leka med dig. Jaså skall Jonas komma, då tänker inte jag göra det, vill fan inte vara på samma fest som den bögen.
Det där satte sig. Och det spelar ingen roll att jag idag är 50+ och vet bättre, jag vet att barn är elaka och saknar empati, detta är något som aldrig kommer att ändra sig.
Idag har jag liksom skalat bort alla risker. Risken att få höra glåpord (som antagligen aldrig skulle komma) eller bli utfryst, genom att undvika folksamlingar. Då är man safe. Ensam är stark. Det gör jag per automatik, och mår bra av det. Eller rättare sagt, jag slipper bli sårad. Win-win. De slipper mig, jag slipper ledsamheter.
Sådär funkar min hjärna i alla fall, och det för det allra mesta utan att jag ens reagerar. Men ibland så stannar jag upp och reflekterar. Vill jag ha det såhär?
Satt på bussen för en tid sedan och lyssnade på några framför mig och pratade om en person som inte var med dem. Utan att veta hur väl de kände denna person, så hade de i alla fall rätt mycket att säga om henne.
”Hon mådde så jäkla dåligt och tyckte att hon var tjock. Jag sa till henne att hon inte alls var var tjock, hon var fin.”
Det var säkert menat med all välmening, men att sätta orden ful och tjock som varandras motsatser, det är ju otroligt intressant. Eller hur? För om hon hade varit tjock (vad nu DET ordet innebär), så hade hon per automatik varit ful?
Vacker, är det samma sak som smal?
Det finns flera ord som rätt ofta sätts mitt emot varandra. Utan någon som helst egentlig logik.
fattig vs olycklig
välutbildad vs korkad
vältränad vs ohälsosam
deprimerad vs lycklig
invandrare vs svensk
OK, innan ni börjar protestera, extrem fattigdom är såklart inget KUL, som per automatik gör att man går omkring i ett lyckorus. Jag levde under existensminimum i flera år, och fick till slut hjälp av socialen, så jag vet hur det är att vara fattig i den bemärkelsen.
Men ni förstår säkert min tes här, att ord kan vara väldigt kraftfulla. Hade en person sagt till mig att ”nej du är inte tjock, du är fin” så hade jag nog höjt på minst ett ögonbryn. Och kanske samtidigt blivit smickrad, för vem vill inte bli kallad för fin.
Många som är ”karriärsklättrare” verkar tro att om de bara får lite mer pengar, lite mer status i sin yrkestitel, så blir de lyckliga/re. Det är inte ovanligt att inte leta sig till sitt drömyrke, bara för att det har lägre lön, och då per definition inte skulle göra dem lika lyckliga. Konstnär, lantbrukare, eller kanske förskolelärare. Istället väljer man bort det för att man tror man blir lyckligare – mer LYCKAD – som person, om man tjänar mer.
Men det är sådana missuppfattningar, sådan felprogrammeringar i våra hjärnor, att vi verkar tro att man inte kan vara vacker och tjock, eller leva på en låg lön och samtidigt vara lycklig.
Skulle till och med vilja utmana orden ”tjock” och ”smal” mot varandra Vad betyder ens de orden? När är man smal? När är man tjock? Svart eller vitt. Inga gråzoner här inte. Är tjock samma som fet? Vad är fet? Fetma, vad är det? När lider man av fetma? Måste man lida av fetma, får man inte må bra i all sin fetma?
Vad är mitt-emot-ordet för fetma? Deprimerad?
PS: bilderna i detta inlägget är AI-konst skapad av texten ”fat but happy man/woman”
Jag har funderat en del på det där med att jag nu är föräldralös. För det är jag ju faktiskt numer. Både mamma och pappa är döda. Det tog några år efter att pappa gått bort innan jag kände mig ensam på något sätt. Jag är absolut inte ensam kvar i släkten, jag har både min syster, kusiner och andra kvar, men en dag så kom känslan av att ”you’re on your own” nu. Och egentligen vet jag inte varför. För jag flyttade hemifrån när jag var 17 år, hade väldigt lite kontakt med båda föräldrarna efteråt, och innan jag flyttade så stod jag inte så särskilt nära någon av dem.
Bild på den föräldralöse på Way out West, sommaren 2022
Jag hade aldrig varken mamma eller pappa som nån sorts bästa vän, sådär som man ser på film om, som alltid kunde ringa till och lätta mitt hjärta för, att be om råd eller att få tröst hos. Kanske som liten, innan puberteten, kände jag nog mer så, jag minns inte, men som liten är väl alltid ens föräldrar superhjältarna?
Allteftersom åren gick kändes det som att att de snarare blev som några bekanta än just föräldrar; jag hade mitt och de hade sitt. Ingen pratade med den andre om problem, man bjöd inte hem varandra på spontanmiddag eller nåt sånt. Mina föräldrar var skilda och hade nya respektive, nya liv och mitt barndomshem var sedan länge sålt, så nåt ”pojkrum” eller nån liten livlina till min barndom var borta.
Till slut kändes det nästan jobbigt att prata med dem. Kanske lite enklare med mamma, men med pappa var det alltid krystade konversationer. Han var ingen pratkvarn direkt och inte jag heller, inte ihop med min pappa. Jag hade inget gemensamt längre med honom, men absolut inte heller nåt otalt. Mitt liv kände jag att jag inte att jag kunde dela med honom (eller med mamma), jag vet inte varför, om det berodde på att jag är bög, eller om jag bara inte kände nån koppling till Skara och min barndom, jag kan inte säga varför.
När pappa dog, så skäms jag att säga det, men min första egoistiska reaktion var en sorts lättnad. Lättad över att inte längre känna dåligt samvete för att inte varit närmre honom. Att inte längre lyckas vara den där sonen som man borde vara (vad nu det är), att inte längre skämmas för att man så sällan ringde honom.
Idag känner jag saknad. Saknad över nåt tryggt, saknad över att en del av mig själv för alltid är borta. När de dog så försvann en liten bit av mig själv. Min historia, min bakgrund, mitt arv. Kalla det vad du vill, så känns det. Det tog bara en tid att inse det, att känna det.
*
Med mamma var det lite annorlunda, i och med hennes sjukdom. Det var en lång resa mot döden för henne och jag hann både sörja och gråta och vara förtvivlad om vartannat innan hon äntligen fick ro. Det var en lättnad där med att hon fick somna in, men mer för att man då visste att hon inte lägre led.
Vem var det som kallade mig föräldralös då? Det var min mammas mans son, som rätt plumt – kanske menat som ett skämt – sa strax efter att pappa gått bort: ”Jaså hur känns det att vara föräldralös då?”
Kerstin satt i sin fåtölj. Hon hade hörlurar på sig som var inkopplade i tvn. Innan hade hon stoppat in en dvd; en livekonsert med Queen. The show must go on dundrade ut i lurarna och Kerstin flöt bort och in i musiken. Allt runtomkring försvann, all smärta, all oro och all vetskap om det som hon visste var på väg att hända. Att hon antagligen snart skulle dö. Nu kunde hon bara lyssna på Freddies röst, och känna gåshuden spridas över hennes hud. En hud som satt på en tunn liten kropp, som var på väg att tyna bort. Fastän Parkinson är en nervsjukdom, så sätter den sig på hela kroppen. Muskler, sinne, saknad av hunger och hur man uppfattar världen runtomkring sig.
Om Kerstin var medveten om det eller inte, det vet ingen, men det enda hon visste var att i musiken kunde hon sjunka in och söka tröst. Lugna sig och känna sig samlad och hel. Alla hallucinationer hon såg försvann, all rädsla för hur det skulle bli, om hennes barn skulle klara sig i livet utan sin mamma. Allt det där fick vänta, nu fanns bara musiken. Musiken och mamma.
”The show must go on, yeah Inside my heart is breaking, My makeup may be flaking, but my smile, still, stays on”
Queen, 1991.
Billy var en praktisk man. En man som gärna gjorde allt själv. Inte be om hjälp i onödan. Han såg det som sin lott att ansvara för allt. Se till att alla hade det bra, att allt sköttes rätt och helst att allt gjorde så som han ville ha det. Det blev helt enkelt bäst så. För alla. Som tidigare militär var han van vid att tvingas ta egna beslut, se resultat och att man följde vissa regler. Gör man bara som man blivit tillsagd så blir det inga problem.
Så när Kerstin blev sjuk så tog han på sig att sköta henne. Det blev hans jobb. Han var såklart gift med henne, men den här sjukdomen såg han som sitt jobb att bekämpa. Den var icke önskvärd och skulle bort. Parkinson är en sådan sjukdom att den inte bara drabbar personen som är sjuk, utan även de i dess omgivning. Särskilt de som bor ihop. Billy drabbades väldigt mycket. Hela hans liv ändrades.
Men han tog uppgiften på fullaste allvar. Det här skulle han klara! Kerstin skulle bli frisk, i alla fall så pass bra så hon kunde gå igen, om så även lite stappligt. Och om hon inte kunde gå, så kanske det blev så bra att hon inte såg så mycket hallucinationer. Häromdagen hade han funnit Kerstin stående vid sin rullator med en kamera och fotade rakt ner i mattan som låg under matsalsbordet. När han kom fram till henne så hade hon bara gråtit och inte kunnat prata. En lång stund senare, när hon fått sätta sig i sin fåtölj igen framför tvn, och han lyckats få henne att slappna av genom att sätta på lite musik, så hade hon berättat att hon alltid ser så mycket djur i huset. Den här gången hade hon sett en kanin. Hon var säker på att det var en kanin. Den här gången visste hon helt säkert att det inte var hon som blev lurad, nej nu var det en kanin i matsalen. Så hon hade tagit rullatorn och lyckats hämta kameran och sakta tagit sig tillbaka till matsalen och där hade hon tagit bilder på kaninen som satt på franskanten till mattan. När Billy tittade i kamerans bilder så visste han redan innan att det inte skulle finnas någon kanin på någon bild. Men han gjorde det ändå. Det enda som fanns där var bilder på Kerstins fötter som stod vid mattans kant.
Andra gånger hade Kerstin sett släktingar, bland annat sina barnbarn som satt eller stod i huset. Men de sa aldrig något till henne. De bara tittade på henne. Hur mycket än Kerstin gned sig i ögonen och blinkade, så stod de kvar. Tysta och stela.
Men det som var det hemskaste med alla hallucinationer var att när Billy och Kerstin skulle sova, så kunde Billy vakna av att Kerstin ropade på honom. “Det ligger en okänd man mellan oss i sängen! Jag är rädd, ta bort!” Och Billy försökte trösta henne, tända lampan, säga att det bara var han där. Ibland så lugnade hon sig, och kunde somna om, men lika ofta så fick Kerstin helt enkelt bara vänja sig vid att det låg en okänd, stel och lika tyst man bredvid. Lika tyst som alla andra som bara hon såg. Ingen pratade med henne.
Inte sällan gav Billy henne en sömntablett så att hon fick ro, och inte minst han själv. Men ibland, när båda var trötta, när Kerstin var otröstlig, rädd och bara skrek, då kunde tålamodet försvinna hos Billy, och han kunde ruska om Kerstin, och skrika “men hör vad jag säger” Det finns ingen här mer än jag, nu räcker det”. Och precis efteråt hade han drabbats av enorm skuldkänsla och kramat om Kerstin och de hade gråtit i varandras armar. En gråt man sällan behöver uppleva. Den som kommer ur en total förtvivlan och hopplöshet. När man inser att det nog inte någonsin blir bättre än så här.
De dagar det kändes lite lättare, då Kerstin var lite mer med i rummet, inte så frånvarande som hon kunde vara, då kunde Billy ta med henne ut på en biltur, de kanske bara åkte ut för att se på naturen eller kanske ta en fika. Innan så såg han till att hjälpa in Kerstin i duschen så hon blev ren, hjälpte på henne med kläder och fixade henne lite i håret och kanske så fick hon välja ut ett läppstift som han målade på hennes läppar. “Är jag fin nu?” Kerstin log mot Billy som alltid blev så glad när hon sa nåt. “Det är du alltid, sötnos”.
Sen hade han ledsagat ut henne till bilen och satt henne i passagerarsätet och sedan hade de åkte iväg som vilket vanligt pensionerat par som helst. Båda kunde känna sig som vem som helst för en stund. Billy körde och mådde bra. Kerstin satt bredvid och tittade ut genom rutan och såg precis samma sak som Billy. Hon vad så glad att hon hade Billy. Kanske skulle allt ordna sig, ändå.
Jag minns inte riktigt när det blev som det blev, men jag tappade den där nära kontakten med mina föräldrar. Det hände nån gång efter min pubertet tror jag, och när jag flyttade hemifrån (17 år gammal) så tappade jag ytterligare kontakt.
När jag åkte hem till Skara för att hälsa på, så hade vi sällan nåt att prata om. Det var rätt krystat, stapplande och ytligt. Både när jag hälsade på mamma och – framförallt – hos pappa.
Hos pappa blev det prat om väder och vind, jobb och kanske vad man sett på tv. Det var ju avklarat på nån timma, och sedan satt vi mest och var tysta. Jag började se till att åka upp när jag visste att min syster skulle komma med, så det var lite fler som kunde prata, eller så kom jag lite senare på dagen så att när vi hade avhandlat allt prat. kunde sätta oss och se på tv eller nåt.
Jag sprang alltid fram till radion och satte på den, så det inte blev helt tyst i lägenheten. Tystnaden kvävde mig och jag fick nästan panik.
Hos mamma var det lite enklare, för med mamma bodde även henns nya man, och han var (och är) bra på att prata. Men jag tillförde sällan nåt till oonversationen, jag visste inte vad jag skulle säga.
Skulle jag säga att jag varit ute och festat och sedan gått på gatan och sålt mig? Att jag hade ”tjejmiddag” hemma med mina killkompisar, där vi klädde upp oss i drag och sedan sprang ner på stan. Eller gick på Bingo…
Det där med dragbingo var faktiskt ganska kul. Det kanske mamma och pappa hade skrattat åt, men jag utgick där och då ifrån att allt sånt var big no-no för deras öron. Jag och en kille som heter Jörgen (tror jag, han är präst numer) fick för oss en kväll att sminka upp oss och bara ta ett glas vin. Ni vet, sånt man gör en tisdagskväll när man är 17-18 år. Jag bodde då i Olskroken i Göteborg, och uppe på Redbergsplatsen fanns en Bingohall. Så efter en flaska vin och två ton med smink, så stapplade Jörgen och jag upp till Bingot i 12 cm pumps och köpte oss varsin bricka. Jag lovar, du kunde höra en nål falla till golvet när vi kom in. Vi satte oss vid ett bord och efter varje nummer som ropades ut så skrev vi ”BINGO!” jättehysteriskt. Sen så blev vi eller blev inte utslängda, jag minns inte.
Där uppe satt vi…
Men tillbaka till det där med att jag inte kunnat prata med mina föräldrar, i vuxen ålder. Det fortsatte så hela livet, tills båda gick bort. Vi pratade aldrig om känslor, eller om ämnen som inte innefattade musik, film eller mammas nya byggprojekt som hon hade hop med sin man.
Jag öppnade mig – i pincip – aldrig för dem, inte helt och hållet. Det är något som jag idag tycker är otroligt sorgligt. Och konstigt, hur det kom sig.
En gång när jag faktiskt öppnade mig för pappa, var när jag hade jobbat på Skivhugget (Sveriges största skivbutik då det begav sig) och blev uppsagd. Uppsägningen var vidrigt ful, ägaren anklagade mig för stöld och sparkade ut mig med huvudet före. Var det nån som stal något så var det ägarna. Snacka om svarta pengar i den butiken. De duckade för Skatteverket på sätt som skulle få Trump att bli avundsjuk.
När jag hade blivit uppsagd var jag så otroligt ledsen, kränkt och rädd för hur jag skulle klara mig ekonomiskt. Jag ringde pappa och bara grät och grät. Det var skönt och kändes fint. Han tröstade mig så gott han kunde, men det bästa var att han bara lyssnade.
Efter det att jag träffat min man, så blev det enklare att umgås med mina föräldrar. Det flöt på liksom, och jag behövde inte känna mig ensam eller ha svårt att få till en konversation. Men dialogen blev aldrig intim eller personlig…
