Soundtrack of my life – Streets Of London

Musik är ju mitt liv, för er som inte redan fattat det. Det finns så många minnen jag har till en del låtar, och tänkte skriva om några av dem. Låtarna är lite som ett soundtrack till mitt liv 🙂

När min syster och jag var små, så lyssnade vi mycket på mamma och pappas skivor. De hade ganska bred smak, allt från gospel till dansband, från klassiskt till rock’n’roll.

Ett av de allra tidigaste musikminnen jag har är till låten Streets of London av Roger Whittaker. Den är så vemodigt vacker i sin melodi och jag älskar hans röst här.

Have you seen the old man in the closed down market,
Kicking up the papers with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride, hand held loosely by his side,
Yesterday’s paper telling yesterday’s news.

So how can you tell me you’re lonley
And say for you that the sun doesn’t shine?
Let me take you by the hand, and lead you through the streets of London.
I’ll show you something to make you change your mind.

Roger hade mamma och pappa flera LPs med och vi spelade dem ofta. Jag gillade honom, kanske för att Roger var så lik min pappa på omslagen på skivorna. Eller idag tycker jag kanske inte det, men som liten knort på 5 år så var de flesta med skägg och glasögon lik min pappa. Men jag ser fortfarande pappa framför mig när jag hör Rogers röst. Jag kan se pappa sjunga med i låtarna, lite sådär frånvarande från oss, men inne i musiken. ”Det här är bra det”, kunde han säga efteråt.

Jag tänker på pappa varje gång jag hör den. Det är en fin tröst och fint minne, när jag saknar honom lite extra mycket.

Pappa och jag, kanske 1979?

Kalas

Jag förknippar låten med är vårt Storarum vi hade hemma och där vår stereoanläggning stod. Framför den hade vi ganska gott om utrymme, så när det var fest hemma, blev det ofta spontandans där. De vuxna dansade tryckare till Roger, buggade till Elvis och stuffade loss till Beatles. Vi barn var ofta med och dansade också, och jag minns att det alltid var så mysig stämning när vi hade fest.

Festerna var oftast ihop grannar som bjöds in, kanske ihop med släkt till oss. Då kom groggar, salta pinnar och askfat fram. Jag minns inte nån gång att det blev otrevlig stämning, att nån drack för mycket eller ställde till med nån scen. Jag vill minnas det som att man drack rätt så förnuftigt. Och röka på 70-talet var ju inte farligt.

Men visst var det så att de vuxna släppte loss lite mer med ett par glas innanför västen. Så är det för de flesta, men på pappa märktes det mest tydligt. Han var ganska tyst och kanske lite introvert till vardags, så när det blev kalas så kröp han fram ur sitt skal.

Coverönskan

Låten är inte Rogers, utan en cover. Den skrevs och gjordes först av Ralph McTell 1969 och har spelats in i över 200 versioner enligt Wikipedia. Men det är Rogers version som är min.

Om jag fick önska att någon gjorde en ny cover på Streets of London, så skulle jag älska om Magnus Carlson från Weeping Willows gjorde den. Eller varför inte en elektronisk version med Robyn, à la Girl and the Robot? Får gåshud bara jag tänker på’t!

Här är låten med pappa. Förlåt, jag menar Roger Whittaker.

Här hittar du den på Spotify.

Lämna en kommentar