Fröken Ekstam

Redan när jag var liten och precis lärt mig skriva, så ville jag bli författare. Skriva böcker, mysterier precis som Kittyböckerna, Femböckerna och…ja kanske inte Biggles, det var för tråkigt med krig och flygplan, men kanske som Mio min Mio. Åh vad jag älskade den boken. Jag kunde den utantill nästan. ”Var det nån som hörde på radio i oktober förra året…”. Så börjar den. ?

Jag skrev korta texter om brunnar man trillade ner i, och kom in i världar som var uppochner, och om saker jag självt upplevt. Allt var kul att skriva om. Det kom så lätt ur mig, fantasi har jag alltid haft, och lätt att få ner det på pränt.

En gång skrev jag, jag hade nog precis lärt mig skriva, någon kort berättelse på den skrivmaskin vi hade hemma. Jag minns inte alls vad det handlade om, men så visade jag det för mormor Anna-Lisa (så fint namn!), för att se vad hon tyckte.

Har du skrivit detta, undrade hon, med troligen lite extra pålagd förvåning. Japp, svarade jag. Jag var rätt stolt över mitt verk, kanske mest för att jag lyckats bemästra en så avancerad maskin som en SKRIVMASKIN.

Men ååå så bra, du är ju jättebra på att skriva, sa mormor Anna-Lisa. Du är en författare!

Jag blev så glad att jag nästan sprack. Precis vad jag ville bli, det sa mormor att jag redan var! Saken var kirrad, det var författare jag skulle bli!

Vi spolar framåt. Jag går i högstadiet och har fått en klassföreståndare som heter Ewa Ekstam.

Jag hade Ewa i svenska och tyska och jag hade stor respekt för henne. Hon var väldigt tjusig, alltid snygg i håret, brunbränd och klädde sig snyggt. Tuggade alltid på ett tuggummi. Sådär som en lite passivt aggressiv person gör, med helt stängd mun, och käkarna aldrig helt avslappnande. Och så kunde hon tyska. Bara en sån sak!

Så jag hade både stor respekt för henne, och gillade hennes sätt att lära ut.

I högstadiet var jag alltid hårt mobbad, hatad av flera vilket gjorde att jag började få väldigt dåliga betyg. I nian hade jag nästan hälften av min skoltid som frånvarande. Ewa märkte detta och frågade klassen (när jag inte var där och kontaktade sen min mamma för att stämma av) varför de tyckte så illa om mig.

De svarade att de tyckte mest att jag var annorlunda. Hade konstiga kläder på mig och så. Ewa blev nog rätt bekymrad över detta och för mig. Hon var så fin så hon erbjöd mig att ta extralektioner för henne på håltimmar och raster.

Jag förstod det inte där och då vilken tid hon tog från sin lediga tid för att hjälpa mig. Men den polletten trillade ner flera år senare. Jag skickade då ett brev till henne och tackade av hela mitt hjärta för allt hon gjort. Hon skrev tillbaka och tackade och sa att hon blev så glad för brevet.

Men en sak tackade jag henne inte för. En händelse som hände där och då i högstadiet. Men hon vet nog inte att jag vet om det som hände.

I Svenskan fick vi i klassen en uppgift att skriva en fortsättning på en bok. Jag minns inte vilken bok det var, men uppgiften var att skriva X antal sidor på en fortsättning. Den uppgiften var ju helt ”up my alley”, så att säga!

Jag släppte loss min fantasi och skrev ihop några sidor och lämnade in uppgiften. Nån vecka senare fick vi bedömning på det vi skrivit. Jag fick högsta betyg, och Ewa skrev som notering, ”Jättebra Jonas, du har ett rikt ordförråd och berättar så fint!”.

Bara detta stärkte mig och mitt i princip obefintliga självförtroende.

Men så fick jag veta en sak till som gjorde en stor skillnad, som lyfte mig än högre.

Min syster Anna och Ewas dotter (som jag inte minns namnet på) umgicks en del. Ja ni vet, Skara. Liten stad. Alla känner alla. Vi kan kalla dottern för Sofia.

Sofia berättade en dag för Anna att hennes mamma Ewa läst upp en sak under deras middag hemma, som en av hennes elever skrivt. Det var så bra, så hon ville dela med sig detta till dem. Det var min berättelse. Min!

När Anna berättade det för mig så blev jag så glad. Nej, STOLT! Jag kände att om Ewa Ekstam vill ta tid på sin fritid och läsa upp en berättelse för sin familj, då kan det ju inte vara helt värdelöst! Sådär värdelöst som mina plågoandar sa att jag var, varje dag.

Så TACK igen Ewa, för detta. Det är ett minne jag hållit ömt i mitt hjärta i hela mitt liv, och som håller tanken vid liv att jag en dag kanske kan skriva ihop en bok. Jag älskar dig för detta, Fröken Ekstam. ❤

Jag? Kroppsmedveten!?

Jag har haft komplex för min kropp i stora delar av mitt liv. Det spelade ingen roll om jag var vältränad och vägde 65 kilo nån gång på mitten av 90-talet, eller som för några år sedan då jag vägde runt 100 kg. Idag väger jag också lite över 100, men skillnaden idag är kanske att jag tar det mer med ro. Jag har hittat en acceptans för mig, vem jag är. Säkert har åldern nåt med detta att göra, man blir ju mer erfaren med åren.

Jag vet såklart att jag borde gå ner, men då på grund av hälsan, blodtryck, risk för diabetes och sånt där, ja ni vet. Men strunt samma vad jag väger, det är inte DET som är grejen. Vikten är nog mer ett symptom på nåt annat.

Försöker hårt att se cool ut.

Jag är i grunden lat, även om jag lyckats träna mig i form till flera Göteborgsvarv och även klämt in en halvmara i Berlin. Min fundering är varför jag som liten aldrig ville träna, inte idrotta. Jag tror det beror på att jag inte kan se meningen med det. Om jag inte får ett tydligt svar på ”varför?”, såser jag inte någon anledning att göra något. Alls. Så att bara träna ”därför att”, det funkar inte på mig.

Dansa är kul

Pappa gjorde något tappert försök att få mig intresserad av fotboll, nån gång på slutet av 70-talet. Men det gick väl sådär. Jag kommer ihåg en match (jo, jag har spelat fotboll!) och jag skulle spela back. Coachen sa ”din plats är ner till höger om vår målvakt”. Sagt och gjort, jag ställde mig där och väntade på bollen. Den kom aldrig så jag började tänka på annat, lite danssteg och annat kul antagligen. Så när bollen väl kom, så blev jag mest överraskad. Och rädd. Bollar är ju så hårda 🙂

Så nej, idrott lockade mig aldrig som liten. Gymnastiken i skolan, det var kanske kul när vi lekte Hela havet stormar, men inte ens då gick det särskilt bra, jag lyckades aldrig komma över de där plintarna, och lianer kräver ju lite armstyrka, och det hade jag inte. Så jag träffade golvet med fötterna rätt snart, och hamnade på sidobänken.

Jag ser unga personer idag, bland både släkt men även på gymmet jag går, där det finns så väldigt många målmedvetna. De har disciplin, de har mål med sin träning och de tycker det är kul med hockey, fotboll eller balett.

Varför får en del den ”genen” och andra/jag inte det? Är det något som dagens barn får drillat i sig från bröstmjölken, som inte fanns när en annan var barn? Nu känner inte jag att jag är misslyckad bara för att jag inte klarade att träffa bollen med något annat än det platta tjejracket i brännbollen, jag har andra gener som är bra. Jag gillar att skriva, kan mycket om musik och anser mig vara en god lyssnare. Bland annat.

I vår familj var det heller ingen som tränade, åkte skidor, joggade eller något sådant, så det fanns heller inte naturligt i vår omgivning. Det som mest kunde liknas sport vad fiske. Det gillade jag, men tyckte alltid synd om fisken, så det sket sig det med.

Lina

Så vad hittar man på då, när man inte vill eller kan sporta? Som liten så lekte jag väl kontor, lyssnade på musik, och kanske hängde med nåt grannes barn. När jag blev äldre så hade jag en bästis i Skara som jag umgicks med så mycket jag bara kunde. Lina hette min bästis som jag älskade att vara med. Hon var lik mig på många sätt. Hon gillade musik, samma som jag, och vi kunde sitta i timmar och lyssna på musik. Allt från Cyndi Lauper till Depeche Mode, vi kunde texterna utan och innan. Hon var en liten teaterapa, precis som jag, vi klädde ut oss, sminkade oss och drömde om att bli skådespelare.

Linas och mitt häng i Skara på 80-talet

Nån gång fick Lina och jag för oss att banta. Då drack vi bara massa vatten, det mättade tyckte vi. För det mesta så skolkade vi, och satt på café Sockerbagarn’ och sög på en kopp kaffe i timmar. Jag skolkade för att jag inte orkade med mina plågoandar i skolan, Lina tror jag skolade för att hon var skoltrött. Men jag har så mycket att tacka Lina för. Utan henne hade jag inte klarat högstadiet över huvud taget.

Men varken hon eller jag fick för oss att ”nu tar vi oss en lång promenad och får lite frisk luft”. Bättre att banta på vatten. Sunt. Och inte lika jobbigt.

5, 6, 7, 8 and go!

Det tog ända fram till mitten av 90-talet innan jag hittade nåt som jag kunde tänka mig att göra som var träning. Jag hade en kompis, Marco, som gick på World Class och tränade dansaerobics. Han tjatade på mig att följa med, och sa att det var jättekul. Men hur skulle det gå till? Jag, på ett gym!?

Fonda moves!

Strax innan detta, så hade jag börjat träna, men hemma i min lägenhet. Jag hade köpt Jane Fondas träningsvideos, som jag tyckte var superkul. Men att gå till ett gym!? Det gick ju inte, jag hade aldrig varit inne på ett gym. Men Marco lyckades övertala mig, och jag blev helt såld direkt!

Madiva hette hon som ledde danspassen, och hon var helt galen! Hon hade aldrig samma koreografi nån gång, utan varje danspass var helt nytt. Hon freestylade varje gång och vi andra hängde på. Ren glädje. Och helt annat än Fondas videos. Det här var DANS! Jag tränade rätt snart 4-5 gånger i veckan. Det var inte träning för mig, det var bara KUL. Sen blev ju sidoeffekten av det där kuliga att jag fick en rätt sund kropp.

Fast med min självbild så såg jag aldrig det, att jag hade en sund kropp. Jag var alltid lite missnöjd. Kunde alltid bli lite bättre, Vart är den där tvättbrädan, varför har inte jag en sådan? Misslyckat.

När jag fick mitt första kontorsjobb, på Luftfartsverket, så blev jag dirkekt väldigt stillasittande. Tjoff! Så gick jag upp i vikt. Och tjoff, så fick jag vatten på min kvarn att jag var rätt misslyckad. Min kropp visade ju det. Alltid döma sig själv på hur man ser ut. Utseendet visar ju vem man är.

Så det här blir en kortslutning i min hjärna. Fastän jag uppenbarligen trott att utseendet definierar vem man är, så lägger jag inte ner någon tid på träning. Innebär det då att jag inte tycker att jag är ”värd” att se bra ut? Är jag bara lat?

Eller kan det vara så att jag missförstått mig själv, att jag egentligen inte längre tycker att utseende är viktigt, men jag går i gamla invanda tankar, utan att reflektera att jag egentligen inte håller med mig själv?

Min kropp är mitt tempel

Det jag vet säkert, är att min kropp är en plats där jag bor i. Mina tankar, min själ och mitt inre väsen bord där inne. Och den bostaden vill jag behålla så länge som möjligt. Jag är inte redo att flytta därifrån på många år. Kanske är det just det som borde vara min drivkraft att röra på mig mer?

Toppen av mitt tempel

Frida, Fashion och min räddande ängel

1988 flyttade jag till Göteborg. Det berodde på två avgörande saker. Dels var det ren överlevnad, jag skulle gått under i Skara. Jag var mobbad, kände mig utanför och hade väldigt få vänner. Men den andra och främsta orsaken att det blev Göteborg var att jag lärde känna en person som bodde där.

Jag var runt 16 år och hade köpt tidningen Frida. Jag tror det var en poster i den på Pete Burns i just det numret, det var därför jag köpte tidningen. På den tiden fanns ju inte internet, så för att lära känna nya bekantskaper så hade man brevvänner. Frida hade en sida dit man kunde annonsera efter sådana.

Hur som, personen som annonserade letade efter brevvänner som gillade Boy George och Culture Club. Jag gillade absolut dem, men var själv mer ett fan av Dead Or Alive, Depeche Mode och Yazoo. Typ. Men jag tänkte att en person som gillar Boy George kan ju inte vara elak eller farlig. Sagt och gjort, jag tog mod till mig, totade ihop ett brev som jag la på postlådan. Sen var det bara att vänta. Två dagar minst innan det kom fram, sedan ett par dagar innan ett eventuellt svar skulle komma tillbaka. Alltså säkert en vecka innan jag kanske skulle få svar. Och jag fick svar.

Vi blev bästisar från första stund. Vi skrev hur mycket som helst till varandra, och ringde varandra ofta. Det tog inte lång tid förrän jag åkte ner till Göteborg och hälsade på. En helt ny värld öppnades för mig. Helt plötsligt hade jag nya vänner. Många av dem var gay. Jag behövde inte smyga om något längre. Jag kände att nu hade jag längre inget att vara rädd för. Att bo i Skara kändes mycket lättare, för jag visste vad jag hade i Göteborg. Vänner. Trygghet. Framtid. Så att flytta dit kändes helt enkelt logiskt.

Min första fest med mina nyfunna vänner, 1987.

Work it!

Jag hittade ett jobb i Arbetsförmedlingens tidning, där Park Avenue Hotel sökte diskare till deras grovdisk. Jag var då 17 år, och rädd för det mesta, framförallt för att ringa till okända människor. Men jag ringde numret i annonsen, tror det var på en fredag. En man som hette Danilo svarade. Han frågade när jag kunde börja jobba. På måndag, svarade jag, utan att varken pratat med mina föräldrar eller ha någonstans att bo. Perfekt, sa Danilo. Då ses vi på måndag.

Av någon anledning gick mina föräldrar med på att jag flyttade, trots att jag precis fyllt 17 år. Jag tror att deras äktenskap redan då var i svajning, de skilde sig året efter. Så att jag flyttade hemifrån var kanske behövligt för dem, då kunde de ta tag i sitt förhållande. Jag vet inte. Men en bidragande orsak att de lät mig flytta, var att min kusin bodde i Göteborg, och det var hos henne jag fick bo. Det är jag för alltid tacksam för, att hon gick med på det. Jag minns inte riktigt hur länge jag bodde där, tre månader kanske. Efter det hjälpte hon mig att hitta egen lägenhet; min första lägenhet fick jag i Olskroken på Kobbarnas väg 10.

Fina disken

Mitt första jobb i Göteborg blev alltså på Park Lane. Jag fick börja i grovdisken, och diska alla grytor, kastruller och även grillgallren i gjutjärn som kockarna använde i restaurang Harlequin för att grilla BBQ på. De kunde inte maskindiskas så det var bara att ta fram stålborsten och jobba på. Jag älskade mitt jobb. Jag var otroligt stolt över att jag hade klarat av att få ett jobb på egen hand. Strunt samma att det var i en grovdisk. Det var mitt, och jag tjänade pengar på egen hand. I Göteborg!

Kastruller och sånt skulle jag diska i en gigantisk diskmaskin, men den klarade aldrig av att göra såsgrytorna rena, så jag diskade de mesta en sista gång för hand, innan jag bar in grejerna till köket igen. Kockarna kom och berömde mig, de hade aldrig sett så rena kastruller förut. Jag var stolt som en tupp! Danilo märkte snart att jag var noggrann så jag blev promotad till Findisken. Jag minns att jag blev så glad för detta och ringde hem till mamma och pappa för att berätta att jag avancerat uppåt på jobbet. Nu fick jag istället diska glas, porslin och bestick. Inga mer grillgaller.

Något som jag fått lära mig som liten var att inga jobb är att fnysa åt. Vill man ha lön, så får man ta de jobb som finns. Jag hade ingen utbildning alls – jag slutade skolan efter nian – och var medveten om att jag fick ta de jobb som fanns.

Fashion

Från att ha bott i Skara och aldrig varit ute ”på stan” alls, så var Göteborgs uteliv helt otroligt stort. Som 17-åring har man ju inte så mycket referenser. Min sinnebild av bra klubbliv var sådant jag sett på TV. Klipp från Londons trendiga New Romance-klubbar, där gäster lade ner mycket tid på att klä upp sig innan de gick ut. Fantasifulla kläder, smink, hår och en cool attityd. Att jag skulle hitta en klubb i Göteborg som levde upp till de förväntningarna var små, men jag hittade en.

Fashion var en svartklubb som låg på innergården på Kyrkogatan, där Hotel Vanilla ligger idag. Jag tror inte den fanns så länge, kanske bara ett halvår, där på våren ’88. Den klubben var för mig som att komma hem, eller som E.T i slutet av filmen, som hittade tillbaks in i moderskeppet. Musiken var fantastisk, det var dragshows och på väggarna hängde stora posters med Divine. Gästerna var modemedvetna, alla ville synas, och lade ner energi på sina outfits. Jag var hemma!

Min räddande ängel

Jag kan ärligt säga att hade jag inte hittat min brevvän i tidningen Frida något år tidigare, så hade jag inte levt länge till. Jag hade funderat på att avsluta mitt liv, jag såg inte riktigt någon framtid, innan livet ändrade sig. Jag kan bara tacka min lyckliga ängel för att det hände. Min ängel som heter Jessica. <3

Soundtrack of my life – Streets Of London

Musik är ju mitt liv, för er som inte redan fattat det. Det finns så många minnen jag har till en del låtar, och tänkte skriva om några av dem. Låtarna är lite som ett soundtrack till mitt liv 🙂

När min syster och jag var små, så lyssnade vi mycket på mamma och pappas skivor. De hade ganska bred smak, allt från gospel till dansband, från klassiskt till rock’n’roll.

Ett av de allra tidigaste musikminnen jag har är till låten Streets of London av Roger Whittaker. Den är så vemodigt vacker i sin melodi och jag älskar hans röst här.

Have you seen the old man in the closed down market,
Kicking up the papers with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride, hand held loosely by his side,
Yesterday’s paper telling yesterday’s news.

So how can you tell me you’re lonley
And say for you that the sun doesn’t shine?
Let me take you by the hand, and lead you through the streets of London.
I’ll show you something to make you change your mind.

Roger hade mamma och pappa flera LPs med och vi spelade dem ofta. Jag gillade honom, kanske för att Roger var så lik min pappa på omslagen på skivorna. Eller idag tycker jag kanske inte det, men som liten knort på 5 år så var de flesta med skägg och glasögon lik min pappa. Men jag ser fortfarande pappa framför mig när jag hör Rogers röst. Jag kan se pappa sjunga med i låtarna, lite sådär frånvarande från oss, men inne i musiken. ”Det här är bra det”, kunde han säga efteråt.

Jag tänker på pappa varje gång jag hör den. Det är en fin tröst och fint minne, när jag saknar honom lite extra mycket.

Pappa och jag, kanske 1979?

Kalas

Jag förknippar låten med är vårt Storarum vi hade hemma och där vår stereoanläggning stod. Framför den hade vi ganska gott om utrymme, så när det var fest hemma, blev det ofta spontandans där. De vuxna dansade tryckare till Roger, buggade till Elvis och stuffade loss till Beatles. Vi barn var ofta med och dansade också, och jag minns att det alltid var så mysig stämning när vi hade fest.

Festerna var oftast ihop grannar som bjöds in, kanske ihop med släkt till oss. Då kom groggar, salta pinnar och askfat fram. Jag minns inte nån gång att det blev otrevlig stämning, att nån drack för mycket eller ställde till med nån scen. Jag vill minnas det som att man drack rätt så förnuftigt. Och röka på 70-talet var ju inte farligt.

Men visst var det så att de vuxna släppte loss lite mer med ett par glas innanför västen. Så är det för de flesta, men på pappa märktes det mest tydligt. Han var ganska tyst och kanske lite introvert till vardags, så när det blev kalas så kröp han fram ur sitt skal.

Coverönskan

Låten är inte Rogers, utan en cover. Den skrevs och gjordes först av Ralph McTell 1969 och har spelats in i över 200 versioner enligt Wikipedia. Men det är Rogers version som är min.

Om jag fick önska att någon gjorde en ny cover på Streets of London, så skulle jag älska om Magnus Carlson från Weeping Willows gjorde den. Eller varför inte en elektronisk version med Robyn, à la Girl and the Robot? Får gåshud bara jag tänker på’t!

Här är låten med pappa. Förlåt, jag menar Roger Whittaker.

Här hittar du den på Spotify.

Känslor har inget med äktenskap att göra

Mina föräldrar var inte några som pratade känslor, varken mamma eller pappa. Framförallt inte pappa. Om allt var bra, så fanns det nog inget att prata om, tror jag han resonerade. Och om det var något som han grubblade på, så delade han inte med sig till mamma, inte vad jag vet.

Mamma ville ha pappas bekräftelse, och när hon inte fick det, så blev hon ledsen. Men hon kunde inte heller sätta ord på det, så det blev någon sorts moment 22. De skilde sig 1988, typ en dag efter att min syster och jag flyttat hemifrån. Det var mamma som ville skilja sig; hon ville nog inte göra det förrän vi barn flyttat. Pappa tror jag var ganska oförberedd på att mamma ville skiljas – eller så stoppade han huvudet i sanden. Vad jag förstått så var det inte något som de direkt diskuterade innan mamma bad om skilsmässa.

När mamma ville skiljas, så ringde min farmor henne och frågade varför. Mamma svarade att det inte fanns några känslor kvar i äktenskapet. Farmor svarade att känslor har inget med äktenskap att göra. Hon var såklart en produkt av sin tid. När hon gifte sig med farfar så var det så, då var det inte alltid kärleken som avgjorde, utan kanske mer praktiskt vem man gifte sig med.

Mamma och pappa talade inte med varandra på många år. Vi firade inte några födelsedagar tillsammans, eller jular. Mamma träffade en ny man, som hon blev väldigt lycklig med, och ville väl inte förstöra sin lycka med att tänka på eller umgås med sitt ex. Pappa nämnde aldrig för mig en enda gång hur han kände eller mådde efter skilsmässan.

I pappas släkt pratade man inte om bekymmer, som inte var av ekonomisk eller politisk natur. Känslor som kärlek, sorg eller ångest nämndes aldrig. Möjligen kunde man lätta lite på trycket när det var familjeträffar, kanske efter en snaps. Att prata om andras bekymmer gick bra, det var på behagligt avstånd. Nån granne som skulle skiljas, eller kanske någon som blivit svårt sjuk. Då kunde alla prata mycket om det. Hur det skulle gå för de anhöriga? Det måste kännas svårt att skiljas? Så tufft det måste vara för den där grannen att mista en nära. Närmare än så kom vi inte sådana känslor.

Humor

Humor var viktigt i pappas släkt, kanske var den en skyddsmekanism. På sitt sätt viktigt för att känna sig bättre till mods, för att klara av det som tyngde en. Skratt förlöser, och så tyckte vi alla tror jag. Efter en kväll hemma hos farmor och farfar så hade man garanterat skrattat mycket och alla mådde bra.

Jag fick aldrig särskilt nära kontakt med min pappa. Jag tror inte vi hade så mycket gemensamt. Eftersom han inte gärna pratade känslor, eller öppnade sig för tankar han gick och grubblade på, så var han ju ganska tystlåten. Som liten tolkade jag det som – antagligen på samma sätt som mamma – att han var ganska ointresserad av mig och vad jag gjorde. Han gjorde några försök att hitta på saker som han och jag kunde göra ihop. Han köpte fotbollskläder till mig, och ville vi skulle spela fotboll. Jag blev glad att han köpt nåt till mig, men fotboll – eller någon sport – har aldrig intresserat mig. Efter att ha gjort några trevande försök, utan framgång, så slutade han försöka hitta på nåt att göra ihop med mig.

Det är många gånger jag tänkt att pappa var besviken på mig. När jag kom ut som bög, vilket jag gjorde redan i puberteten, så vågade jag inte berätta det för någon. Allra minst för pappa. Det dröjde tills jag var 30 år som jag tog mod till mig. Min syster har berättat nu i efterhand att han berättat för henne, att han blivit ganska förvånad att jag var gay. Det säger ju en del om hur lite jag släppte in honom i min värld, och hur lite han försökte ”ta sig in”.

Mamma ”råkade” hitta min dagbok där jag skrev att jag var bög, redan när jag var 12-13 år. Hon tyckte inte jag skulle berätta det för pappa minns jag. Och hon var väldigt rädd att jag skulle få aids. Det var ju så som många såg på homosexualitet där i tidigt 80-tal: de som dör i aids. Uppenbarligen även 12-åriga sådana.

Aha moment

Så nej, vi diskuterade inte om ”tunga” ämnen i familjen. Det ärvde jag från mamma och pappa. Pappa ärvde det från sin familj, och mamma från sin, men jag tror hon färgades en del av pappas familj också. Vi hade inte några diskussioner alls. Inte ens om politik, eller religion till exempel. Allt var så förutbestämt, man röstade på Socialdemokraterna (om man kom från pappas släkt) och kristen vad man, fast ingen riktigt visst varför egentligen.

Det där fick jag med mig upp i vuxen ålder. Att inte diskutera, inte ifrågasätta eller kräva något. När jag läste på Komvux fick jag det bekräftat. Nästan som en chock. Jag var runt 20 år, och jag läste Samhällskunskap. Vi fick några artiklar ur tidningar som vi skulle skriva om. Jag minns inte ämnet, men tanken med arbetet var att vi skulle ifrågasätta artiklarna. Det var helt världsfrämmande för mig. Ifrågasätta det som stod i tidningen? Kan man det? Får man det? Varför skulle det inte vara sant, om det står i en tidning? För att använda en klyscha, men en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag lärde mig – sakta men säkert – att ifrågasätta. Att kanske se om det fanns en annan sanning än den som stod i en tidning eller bok. Idag vet jag att det aldrig finns bara en sanning.

Farmor

Min farmor Linnéa lärde mig – antagligen utan att själv förstå det – att jag har fördomar.

Linnéa hade en hel uppsjö av syskon, och de ordnade ofta släktträffar, där alla träffades, med respektive, barn och barnbarn. Hon älskade sin släkt. De var de viktigaste i hennes liv. Farfars släkt träffade jag aldrig. Farmors släkt var så stor, och så sammansvetsad, att det inte fick plats för fler, kändes det som. Men det fanns säkert andra faktorer bakom varför farfars släkt inte fanns med i bilden.

Som flest var vi säkert över 100 personer på farmors släkts träffar. Den sista släktträffen tror jag var 2005 som farmor fick vara med på. Då hade jag ganska precis träffat min Magnus. Men farmor höll på att inte få komma på festen. Hon hade precis gjort en höftledsoperation och låg på sjukhuset fortfarande. Men pappa och hans syster ordnade så att hon fick permission. I två-tre timmar skulle hon få vara med på släktträffen. Det var alldeles för lite tyckte hon själv, men läkarna var bestämda, så det fick bli som det blev.

När hon kom till festen med färdtjänsten, så var det nästan som en kändis kom. ”Nu är Linnéa här” sa alla och gick ut för att möta henne. Sedan gick hennes tre timmar snabbt. Alla ville prata med henne, krama henne och höra hur hon mådde. Hon satt i en rullstol, för att hennes höft inte skulle ta skada, så hon kunde inte heller röra sig som hon ville.

Jag kramade om farmor när hon kom, men fick inte riktigt tillfälle att prata med henne, det var så många av hennes syskon, kusiner och gud vet som ville träffa henne.

Farmor omgärdad av sin älskade släkt

Så kom färdtjänsten för att hämta henne. Farmor vill inte åka. Hennes fest hade ju precis börjat. Men pappa sa att ”det var ju bestämt såhär”, så nu fick hon åka till sjukhuset. Jag fattar fortfarande inte varför hon inte kunde få vara med ett par timmar till.

Då sa farmor: ”Jag åker ingenstans förrän jag fått träffa Jonas’ Magnus. Jag har inte hunnit träffa honom, och jag åker inte innan vi fått prata lite”. Så då fick pappa hämta oss två, och vi fick följa med in i färdtjänstbussen och få lite tid att prata. Det kändes att det var viktigt för farmor att få träffa Magnus. Hon ställde flera frågor till Magnus som han fick besvara. Det var nästan som ett förhör, för att se om han dög nåt till. Jag blir än idag alldeles tårögd av minnet, det var så fint. Min farmor, som jag fördomsfullt trodde inte skulle tycka att gayförhållande var nåt som kunde vara ”på riktigt”, tyckte att få prata med Magnus var absolut något hon ville göra innan hon åkte. Jag älskar min farmor för att hon krävde att få den stunden med oss, vi tre. För henne var Magnus en del i hennes familj.

Efter den händelsen, kände jag att det var enklare att träffa pappa, väldigt konstigt, men så var det. Kanske kände jag undermedvetet att om Magnus var godkänd och erkänd av farmor, så hade nog pappa inget emot det heller. Och snart fattade jag att jag hade ännu en fördom, om min egen pappa. Han accepterade mig och mitt liv, och jag skäms än idag för att jag trott något annat.

Men eftersom vi aldrig pratade om känslor, hur skulle man kunna veta?