Känslor har inget med äktenskap att göra

Mina föräldrar var inte några som pratade känslor, varken mamma eller pappa. Framförallt inte pappa. Om allt var bra, så fanns det nog inget att prata om, tror jag han resonerade. Och om det var något som han grubblade på, så delade han inte med sig till mamma, inte vad jag vet.

Mamma ville ha pappas bekräftelse, och när hon inte fick det, så blev hon ledsen. Men hon kunde inte heller sätta ord på det, så det blev någon sorts moment 22. De skilde sig 1988, typ en dag efter att min syster och jag flyttat hemifrån. Det var mamma som ville skilja sig; hon ville nog inte göra det förrän vi barn flyttat. Pappa tror jag var ganska oförberedd på att mamma ville skiljas – eller så stoppade han huvudet i sanden. Vad jag förstått så var det inte något som de direkt diskuterade innan mamma bad om skilsmässa.

När mamma ville skiljas, så ringde min farmor henne och frågade varför. Mamma svarade att det inte fanns några känslor kvar i äktenskapet. Farmor svarade att känslor har inget med äktenskap att göra. Hon var såklart en produkt av sin tid. När hon gifte sig med farfar så var det så, då var det inte alltid kärleken som avgjorde, utan kanske mer praktiskt vem man gifte sig med.

Mamma och pappa talade inte med varandra på många år. Vi firade inte några födelsedagar tillsammans, eller jular. Mamma träffade en ny man, som hon blev väldigt lycklig med, och ville väl inte förstöra sin lycka med att tänka på eller umgås med sitt ex. Pappa nämnde aldrig för mig en enda gång hur han kände eller mådde efter skilsmässan.

I pappas släkt pratade man inte om bekymmer, som inte var av ekonomisk eller politisk natur. Känslor som kärlek, sorg eller ångest nämndes aldrig. Möjligen kunde man lätta lite på trycket när det var familjeträffar, kanske efter en snaps. Att prata om andras bekymmer gick bra, det var på behagligt avstånd. Nån granne som skulle skiljas, eller kanske någon som blivit svårt sjuk. Då kunde alla prata mycket om det. Hur det skulle gå för de anhöriga? Det måste kännas svårt att skiljas? Så tufft det måste vara för den där grannen att mista en nära. Närmare än så kom vi inte sådana känslor.

Humor

Humor var viktigt i pappas släkt, kanske var den en skyddsmekanism. På sitt sätt viktigt för att känna sig bättre till mods, för att klara av det som tyngde en. Skratt förlöser, och så tyckte vi alla tror jag. Efter en kväll hemma hos farmor och farfar så hade man garanterat skrattat mycket och alla mådde bra.

Jag fick aldrig särskilt nära kontakt med min pappa. Jag tror inte vi hade så mycket gemensamt. Eftersom han inte gärna pratade känslor, eller öppnade sig för tankar han gick och grubblade på, så var han ju ganska tystlåten. Som liten tolkade jag det som – antagligen på samma sätt som mamma – att han var ganska ointresserad av mig och vad jag gjorde. Han gjorde några försök att hitta på saker som han och jag kunde göra ihop. Han köpte fotbollskläder till mig, och ville vi skulle spela fotboll. Jag blev glad att han köpt nåt till mig, men fotboll – eller någon sport – har aldrig intresserat mig. Efter att ha gjort några trevande försök, utan framgång, så slutade han försöka hitta på nåt att göra ihop med mig.

Det är många gånger jag tänkt att pappa var besviken på mig. När jag kom ut som bög, vilket jag gjorde redan i puberteten, så vågade jag inte berätta det för någon. Allra minst för pappa. Det dröjde tills jag var 30 år som jag tog mod till mig. Min syster har berättat nu i efterhand att han berättat för henne, att han blivit ganska förvånad att jag var gay. Det säger ju en del om hur lite jag släppte in honom i min värld, och hur lite han försökte ”ta sig in”.

Mamma ”råkade” hitta min dagbok där jag skrev att jag var bög, redan när jag var 12-13 år. Hon tyckte inte jag skulle berätta det för pappa minns jag. Och hon var väldigt rädd att jag skulle få aids. Det var ju så som många såg på homosexualitet där i tidigt 80-tal: de som dör i aids. Uppenbarligen även 12-åriga sådana.

Aha moment

Så nej, vi diskuterade inte om ”tunga” ämnen i familjen. Det ärvde jag från mamma och pappa. Pappa ärvde det från sin familj, och mamma från sin, men jag tror hon färgades en del av pappas familj också. Vi hade inte några diskussioner alls. Inte ens om politik, eller religion till exempel. Allt var så förutbestämt, man röstade på Socialdemokraterna (om man kom från pappas släkt) och kristen vad man, fast ingen riktigt visst varför egentligen.

Det där fick jag med mig upp i vuxen ålder. Att inte diskutera, inte ifrågasätta eller kräva något. När jag läste på Komvux fick jag det bekräftat. Nästan som en chock. Jag var runt 20 år, och jag läste Samhällskunskap. Vi fick några artiklar ur tidningar som vi skulle skriva om. Jag minns inte ämnet, men tanken med arbetet var att vi skulle ifrågasätta artiklarna. Det var helt världsfrämmande för mig. Ifrågasätta det som stod i tidningen? Kan man det? Får man det? Varför skulle det inte vara sant, om det står i en tidning? För att använda en klyscha, men en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag lärde mig – sakta men säkert – att ifrågasätta. Att kanske se om det fanns en annan sanning än den som stod i en tidning eller bok. Idag vet jag att det aldrig finns bara en sanning.

Farmor

Min farmor Linnéa lärde mig – antagligen utan att själv förstå det – att jag har fördomar.

Linnéa hade en hel uppsjö av syskon, och de ordnade ofta släktträffar, där alla träffades, med respektive, barn och barnbarn. Hon älskade sin släkt. De var de viktigaste i hennes liv. Farfars släkt träffade jag aldrig. Farmors släkt var så stor, och så sammansvetsad, att det inte fick plats för fler, kändes det som. Men det fanns säkert andra faktorer bakom varför farfars släkt inte fanns med i bilden.

Som flest var vi säkert över 100 personer på farmors släkts träffar. Den sista släktträffen tror jag var 2005 som farmor fick vara med på. Då hade jag ganska precis träffat min Magnus. Men farmor höll på att inte få komma på festen. Hon hade precis gjort en höftledsoperation och låg på sjukhuset fortfarande. Men pappa och hans syster ordnade så att hon fick permission. I två-tre timmar skulle hon få vara med på släktträffen. Det var alldeles för lite tyckte hon själv, men läkarna var bestämda, så det fick bli som det blev.

När hon kom till festen med färdtjänsten, så var det nästan som en kändis kom. ”Nu är Linnéa här” sa alla och gick ut för att möta henne. Sedan gick hennes tre timmar snabbt. Alla ville prata med henne, krama henne och höra hur hon mådde. Hon satt i en rullstol, för att hennes höft inte skulle ta skada, så hon kunde inte heller röra sig som hon ville.

Jag kramade om farmor när hon kom, men fick inte riktigt tillfälle att prata med henne, det var så många av hennes syskon, kusiner och gud vet som ville träffa henne.

Farmor omgärdad av sin älskade släkt

Så kom färdtjänsten för att hämta henne. Farmor vill inte åka. Hennes fest hade ju precis börjat. Men pappa sa att ”det var ju bestämt såhär”, så nu fick hon åka till sjukhuset. Jag fattar fortfarande inte varför hon inte kunde få vara med ett par timmar till.

Då sa farmor: ”Jag åker ingenstans förrän jag fått träffa Jonas’ Magnus. Jag har inte hunnit träffa honom, och jag åker inte innan vi fått prata lite”. Så då fick pappa hämta oss två, och vi fick följa med in i färdtjänstbussen och få lite tid att prata. Det kändes att det var viktigt för farmor att få träffa Magnus. Hon ställde flera frågor till Magnus som han fick besvara. Det var nästan som ett förhör, för att se om han dög nåt till. Jag blir än idag alldeles tårögd av minnet, det var så fint. Min farmor, som jag fördomsfullt trodde inte skulle tycka att gayförhållande var nåt som kunde vara ”på riktigt”, tyckte att få prata med Magnus var absolut något hon ville göra innan hon åkte. Jag älskar min farmor för att hon krävde att få den stunden med oss, vi tre. För henne var Magnus en del i hennes familj.

Efter den händelsen, kände jag att det var enklare att träffa pappa, väldigt konstigt, men så var det. Kanske kände jag undermedvetet att om Magnus var godkänd och erkänd av farmor, så hade nog pappa inget emot det heller. Och snart fattade jag att jag hade ännu en fördom, om min egen pappa. Han accepterade mig och mitt liv, och jag skäms än idag för att jag trott något annat.

Men eftersom vi aldrig pratade om känslor, hur skulle man kunna veta?

6 tankar på “Känslor har inget med äktenskap att göra”

  1. Du ska veta det, Jonas att Linnea (din farmor och min mormor) hade liksom de allra flesta av sina syskon STOR respekt, snudd på rädsla för sin far även i vuxen ålder och det är bara att beklaga att den egenskapen gick i arv till nästa generation.
    Som ett exempel kan jag nämna att man inte tyckte om att vår morfar/farfar Sven körde bil så länge som han gjorde, men tro inte att någon av barnen vågade ta den diskussionen med honom.
    Jag erbjöd mig att föra ämnet på tal vid något lämpligt tillfälle, men då höjde mor rösten och sa ett uttryckligt NEJ. Och egentligen var det väl inte min uppgift, men om inte barnen vågar så får väl barnbarnen axla manteln. ?
    // Jan

    Svara
    • Ja jag minns det också. Alla var rädda att han skulle krocka eller att nåt ännu värre skulle hända. Men ingen sa nåt. Så synd.

      Svara
    • Jan, vet du varför vi aldrig umgicks med Svens släkt? Dvs din morfars släkt? De var liksom aldrig med på några kalas eller släktträffar.

      Svara
      • Jag är inte helt säker, men jag har alltid haft den uppfattningen att Sven och hans syskon inte var riktigt överens om saker och ting.
        Om du kommer ihåg på hans begravning så var det nog bara en eller möjligen två av hans släkt som var med (kan i och för sig ha berott på att det inte fanns så många kvar som levde), medan det var en herrans massa folk med från Linnea’s sida.
        Men, som sagt, det är bara gissningar från mig.
        Linnéa:s släktband var väl helt enkelt så mycket starkare än vad Sven:s var. Jag har ingen annan förklaring, men jag ska fråga mor vid något tillfälle.
        Konstigt egentligen, men det är på sätt och vis samma sak med mig. Mitt umgänge med min fars släkt är näst intill obefintlig, och har som jag minns alltid varit det. Jag vet inte varför, det är ingen osämja eller så, men det har alltid varit så. ???

        Svara
        • Okej det förklarar ju en del. Ja Linnéas kärlek till sin släkt uppvägde det mesta, på de håll där det saknades. <3

          Svara
  2. Så personligt och fint skrivet. De allra flesta familjer har, eller har haft delar av det du berättar om… och så oerhört dumt och onödigt det är. Vi försöker skydda familjen och hemlighåller en massa saker. Inget blir bättre av det, det skapar bara funderingar. En farmor som din, det är sådana kloka och empatiska människor som behövs, och som vi älskar.

    Svara

Lämna en kommentar