Idag var jag ute och tog en promenad. Det var soligt, och jag såg snödropparna blomma. Vårkänslor! Nu går vi mot ljusare tider, äntligen får vi gå utan strumpor och skor.
Den där glädjen att våren kommer försvinner så snabbt ur mitt bröst. Jag blir nästan alltid deprimerad när våren kommer och jag kan inte sätta fingret på varför. Men jag tror det beror på att på sommaren, då skall vi ha så kul, då skall vi hinna med allt härligt. Vara ute en massa. Sola. Bada. Ha härliga sommarfester på terrassen och äta massa god BBQ. Skratta och vara glada. Jag får nästan ett tryck över bröstet bara att tänka på det.
Jag har antagligen höga förväntningar om vad som skall hända. Eller så minns jag nån barndom där allt var bekymmerslöst, och man bara fanns till. Sommarloven där dagarna flöt ihop, där man antingen åkte och badade i Vänern, eller så flög jag drake hemma i Händene utanför Skara, där jag bodde som liten. Pappa byggde en trädkoja till mig, som jag inredde (jag vet, tecknen fanns redan då) med gardiner, blommor och matta. Det var alltid viktigt – och är fortfarande än idag – att vårt hem skall kännas hemtrevligt, mysigt. Ofarligt. Tryggt.
På den tiden fanns ingen ångest, där i trädkojan. Då visste jag nog inte ens vad det innebar. Idag kan ångesten slå så hårt att jag nästan blir handlingsförlamad.
När våren kommer, då får jag egentligen massa energi. D-vitaminer och ljusterapi. Jag vill börja plantera saker i trädgården, göra fint. Hjärnan går igång i 190 km/h och kreativiteten flödar. Men så tar det stopp. det blir för mycket. Vad skall jag göra först? Kommer jag klara av att göra det? Tänk om det blir fel? Och varför jobba sig med allt detta, det blir ju ändå höst? Tänk om sommaren blir bara regnig? Eller helt torr? Men jag borde ju göra något, för det skall man ju göra.
Sådär kommer tankarna smygande. Till slut blir de ursäkter till att inte göra något alls. Och gör jag inget, så får jag inte ångest. Det blir en ond cirkel, som bara jag själv kan bryta. Ibland funkar det att bryta den, ibland inte.
När det funkar, det är de gånger jag bryter ner allt som skall göras, till små delmål. Istället för att tänka på allt-allt som jag borde/måste göra, så fokuserar jag på en grej. Då brukar det lösa sig. Har jag en grej klar, så kan jag göra två-tre till av bara farten.
Men de är jobbigt såhär på våren. Jag blir nedstämd av våren, samtidigt som jag älskar sol och värme. Väldigt motsägelsefullt. Kanske får jag ångest för att det jag älskar, kommer att försvinna? Ingen aning.
När jag nämnt detta för vänner och bekanta så har en del sagt ”jamen flytta dit där det är sol jämt då. Här är ju vädret som det är”. Jo absolut, det finns ju inget dåligt väder, bara dåligt humör. Jag tänker att det vore ju bättre att lära mig att hantera känslorna. Frågan är bara hur?
Fast bara att skriva det här inlägget var rätt skönt. Kanske kommer fler inlägg om vårkänslor…
Mina föräldrar var inte några som pratade känslor, varken mamma eller pappa. Framförallt inte pappa. Om allt var bra, så fanns det nog inget att prata om, tror jag han resonerade. Och om det var något som han grubblade på, så delade han inte med sig till mamma, inte vad jag vet.
Mamma ville ha pappas bekräftelse, och när hon inte fick det, så blev hon ledsen. Men hon kunde inte heller sätta ord på det, så det blev någon sorts moment 22. De skilde sig 1988, typ en dag efter att min syster och jag flyttat hemifrån. Det var mamma som ville skilja sig; hon ville nog inte göra det förrän vi barn flyttat. Pappa tror jag var ganska oförberedd på att mamma ville skiljas – eller så stoppade han huvudet i sanden. Vad jag förstått så var det inte något som de direkt diskuterade innan mamma bad om skilsmässa.
När mamma ville skiljas, så ringde min farmor henne och frågade varför. Mamma svarade att det inte fanns några känslor kvar i äktenskapet. Farmor svarade att känslor har inget med äktenskap att göra. Hon var såklart en produkt av sin tid. När hon gifte sig med farfar så var det så, då var det inte alltid kärleken som avgjorde, utan kanske mer praktiskt vem man gifte sig med.
Mamma och pappa talade inte med varandra på många år. Vi firade inte några födelsedagar tillsammans, eller jular. Mamma träffade en ny man, som hon blev väldigt lycklig med, och ville väl inte förstöra sin lycka med att tänka på eller umgås med sitt ex. Pappa nämnde aldrig för mig en enda gång hur han kände eller mådde efter skilsmässan.
I pappas släkt pratade man inte om bekymmer, som inte var av ekonomisk eller politisk natur. Känslor som kärlek, sorg eller ångest nämndes aldrig. Möjligen kunde man lätta lite på trycket när det var familjeträffar, kanske efter en snaps. Att prata om andras bekymmer gick bra, det var på behagligt avstånd. Nån granne som skulle skiljas, eller kanske någon som blivit svårt sjuk. Då kunde alla prata mycket om det. Hur det skulle gå för de anhöriga? Det måste kännas svårt att skiljas? Så tufft det måste vara för den där grannen att mista en nära. Närmare än så kom vi inte sådana känslor.
Humor
Humor var viktigt i pappas släkt, kanske var den en skyddsmekanism. På sitt sätt viktigt för att känna sig bättre till mods, för att klara av det som tyngde en. Skratt förlöser, och så tyckte vi alla tror jag. Efter en kväll hemma hos farmor och farfar så hade man garanterat skrattat mycket och alla mådde bra.
Jag fick aldrig särskilt nära kontakt med min pappa. Jag tror inte vi hade så mycket gemensamt. Eftersom han inte gärna pratade känslor, eller öppnade sig för tankar han gick och grubblade på, så var han ju ganska tystlåten. Som liten tolkade jag det som – antagligen på samma sätt som mamma – att han var ganska ointresserad av mig och vad jag gjorde. Han gjorde några försök att hitta på saker som han och jag kunde göra ihop. Han köpte fotbollskläder till mig, och ville vi skulle spela fotboll. Jag blev glad att han köpt nåt till mig, men fotboll – eller någon sport – har aldrig intresserat mig. Efter att ha gjort några trevande försök, utan framgång, så slutade han försöka hitta på nåt att göra ihop med mig.
Det är många gånger jag tänkt att pappa var besviken på mig. När jag kom ut som bög, vilket jag gjorde redan i puberteten, så vågade jag inte berätta det för någon. Allra minst för pappa. Det dröjde tills jag var 30 år som jag tog mod till mig. Min syster har berättat nu i efterhand att han berättat för henne, att han blivit ganska förvånad att jag var gay. Det säger ju en del om hur lite jag släppte in honom i min värld, och hur lite han försökte ”ta sig in”.
Mamma ”råkade” hitta min dagbok där jag skrev att jag var bög, redan när jag var 12-13 år. Hon tyckte inte jag skulle berätta det för pappa minns jag. Och hon var väldigt rädd att jag skulle få aids. Det var ju så som många såg på homosexualitet där i tidigt 80-tal: de som dör i aids. Uppenbarligen även 12-åriga sådana.
Aha moment
Så nej, vi diskuterade inte om ”tunga” ämnen i familjen. Det ärvde jag från mamma och pappa. Pappa ärvde det från sin familj, och mamma från sin, men jag tror hon färgades en del av pappas familj också. Vi hade inte några diskussioner alls. Inte ens om politik, eller religion till exempel. Allt var så förutbestämt, man röstade på Socialdemokraterna (om man kom från pappas släkt) och kristen vad man, fast ingen riktigt visst varför egentligen.
Det där fick jag med mig upp i vuxen ålder. Att inte diskutera, inte ifrågasätta eller kräva något. När jag läste på Komvux fick jag det bekräftat. Nästan som en chock. Jag var runt 20 år, och jag läste Samhällskunskap. Vi fick några artiklar ur tidningar som vi skulle skriva om. Jag minns inte ämnet, men tanken med arbetet var att vi skulle ifrågasätta artiklarna. Det var helt världsfrämmande för mig. Ifrågasätta det som stod i tidningen? Kan man det? Får man det? Varför skulle det inte vara sant, om det står i en tidning? För att använda en klyscha, men en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag lärde mig – sakta men säkert – att ifrågasätta. Att kanske se om det fanns en annan sanning än den som stod i en tidning eller bok. Idag vet jag att det aldrig finns bara en sanning.
Farmor
Min farmor Linnéa lärde mig – antagligen utan att själv förstå det – att jag har fördomar.
Linnéa hade en hel uppsjö av syskon, och de ordnade ofta släktträffar, där alla träffades, med respektive, barn och barnbarn. Hon älskade sin släkt. De var de viktigaste i hennes liv. Farfars släkt träffade jag aldrig. Farmors släkt var så stor, och så sammansvetsad, att det inte fick plats för fler, kändes det som. Men det fanns säkert andra faktorer bakom varför farfars släkt inte fanns med i bilden.
Som flest var vi säkert över 100 personer på farmors släkts träffar. Den sista släktträffen tror jag var 2005 som farmor fick vara med på. Då hade jag ganska precis träffat min Magnus. Men farmor höll på att inte få komma på festen. Hon hade precis gjort en höftledsoperation och låg på sjukhuset fortfarande. Men pappa och hans syster ordnade så att hon fick permission. I två-tre timmar skulle hon få vara med på släktträffen. Det var alldeles för lite tyckte hon själv, men läkarna var bestämda, så det fick bli som det blev.
När hon kom till festen med färdtjänsten, så var det nästan som en kändis kom. ”Nu är Linnéa här” sa alla och gick ut för att möta henne. Sedan gick hennes tre timmar snabbt. Alla ville prata med henne, krama henne och höra hur hon mådde. Hon satt i en rullstol, för att hennes höft inte skulle ta skada, så hon kunde inte heller röra sig som hon ville.
Jag kramade om farmor när hon kom, men fick inte riktigt tillfälle att prata med henne, det var så många av hennes syskon, kusiner och gud vet som ville träffa henne.
Farmor omgärdad av sin älskade släkt
Så kom färdtjänsten för att hämta henne. Farmor vill inte åka. Hennes fest hade ju precis börjat. Men pappa sa att ”det var ju bestämt såhär”, så nu fick hon åka till sjukhuset. Jag fattar fortfarande inte varför hon inte kunde få vara med ett par timmar till.
Då sa farmor: ”Jag åker ingenstans förrän jag fått träffa Jonas’ Magnus. Jag har inte hunnit träffa honom, och jag åker inte innan vi fått prata lite”. Så då fick pappa hämta oss två, och vi fick följa med in i färdtjänstbussen och få lite tid att prata. Det kändes att det var viktigt för farmor att få träffa Magnus. Hon ställde flera frågor till Magnus som han fick besvara. Det var nästan som ett förhör, för att se om han dög nåt till. Jag blir än idag alldeles tårögd av minnet, det var så fint. Min farmor, som jag fördomsfullt trodde inte skulle tycka att gayförhållande var nåt som kunde vara ”på riktigt”, tyckte att få prata med Magnus var absolut något hon ville göra innan hon åkte. Jag älskar min farmor för att hon krävde att få den stunden med oss, vi tre. För henne var Magnus en del i hennes familj.
Efter den händelsen, kände jag att det var enklare att träffa pappa, väldigt konstigt, men så var det. Kanske kände jag undermedvetet att om Magnus var godkänd och erkänd av farmor, så hade nog pappa inget emot det heller. Och snart fattade jag att jag hade ännu en fördom, om min egen pappa. Han accepterade mig och mitt liv, och jag skäms än idag för att jag trott något annat.
Men eftersom vi aldrig pratade om känslor, hur skulle man kunna veta?
Okej, fredagen började gå mot eftermiddag. Jag var klar med mina läxor, och satt nu och funderade på vad jag skulle ha på mig på helgen, när vi skulle gå ut. Jag gick på Komvux och bodde på Frölunda Torg, där jag hade landat med mitt första förstahandskontrakt. Min lägenhet var på nionde våningen i det höga vita huset mitt på torget, med magnifik utsikt över havet. Jag trivdes faktiskt väldigt bra där, men det var ju en bra bit in till city, där mina vänner bodde.
Var det sommar så cyklade jag ofta in till city, annars så fick det bli spårvagnen. Men nu var det sommar så jag tog cykeln.
Jag hade pratat med Lars (en av de jag umgicks med mest med på den tiden) på telefon och vi hade bestämt att vi alla skulle samlas hemma hos honom runt kl 20 på lördagen. Jag var oftast där kl 18, för jag orkade inte sitta själv hemma utan att kunna umgås med någon. Med mig hade jag nån flaska vin. Eller så snyltade jag på andras, jag hade antagligen inga pengar. Men jag hade alltid med mig blandband. Musiken stod jag för. Surprise, surprise.
Intressant det där med telefoner och kommunikationer. Då fanns inte mobiltelefon. Alls. Skulle jag ringa någon, fick det bli hem till hen. Till hens fasta telefon som satt inkopplad i väggen. Om ingen var hemma så fick man prata in på TELEFONSVARAREN. Dessa moderniteter. Att vi kunde umgås och stämma träff alls på den tiden är ett mysterium idag.
Oftast var det OK med Lars att jag kom tidigare, så vi umgicks medan han fixade i ordning sig. Och det kunde ta tid, för han hade på den tiden det största håret, och det fixade sig inte av sig själv. Gelé som kramades in i fuktigt hår, som sedan fönades och sedan började det riktiga arbetet. Tupera håret, inne vid rötterna. Spraya. Torka. Tupera. Repeat.
Det blev oftast fantastiskt resultat, men ibland blev han inte nöjd. Vid det laget kunde klockan ha blivit över 21, och alla andra förfestare hade kommit, men om håret inte var perfekt, så tvättade Lars helt resolut håret igen. Och så började han om från början. Det hände till och med att han inte gick ut, om håret inte blev perfekt.
Låtar jag starkt förknippar med Lars och förfester hos honom är bland annat Brothers in Rhythms låt Such a Good Feeling. Herregud vad vi spelade den! Vi tog till och med 12″ vinylen till Billy (som var DJ på Bacchus) och tvingade honom att spela den.
På den tiden rökte ju alla (inklusive jag), så att gå in på hans toalett samtidigt som han fixade håret, det var som att gå in i en dimma baserad på cigarettrök, hårspray och puder. Det blev liksom en liten förfest i förfesten inne på toan ibland. Vinglasen vinglade på handfatskanten, och ju senare kvällen blev, desto mer hårspray smakade vinet. Underbara tider.
Alla bögars anthem på den tiden var såklart Madonnas Vogue. Och det var 12″ versionen det skulle vara, annars kvittade det. Introt på den får jag fortfarande gåshud av och känner än idag ett behov av att rusa upp på nåt dansgolv och strike a pose.
När allas hår, ögonbryn, kläder och promille var i perfekt harmoni, brukade vi oftast ta oss till Bacchus, strax innan midnatt. Innan tyckte vi inte var nån idé, och kom man för sent så kunde det vara kö eller så kanske man missade nåt. Det gällde att komma i exakt rätt tid.
Förfest! Den här bilden är däremot inte tagen hemma hos Lars . Bilden är från 1989 ca.
Väl inne på Bacchus så sonderade jag snabbt terrängen, vilka var där, vilka var inte där. Var det nån där som kanske ville bli ihop med mig? Sedan beställde jag (om jag hade pengar) nåt att dricka i baren, men oftast stod jag på dansgolvet mest hela kvällarna. Inte för att DJn spelade särskilt bra musik, men det var där jag trivdes. Alla rökte, så lokalen var lite snyggt suddig, belysningen på dansgolvet rörde sig i röken. Rökmaskiner behövdes inte på på den tiden.
Det är tråkigt att ingen hade kameror då på det sätt vi har idag. Nu var det nog fotoförbud på Bacchus om jag minns rätt, men vem orkade släpa med sig en systemkamera ut på kvällen. En sån fick ändå inte plats i mina fickor hur som helst. Så jag har inga bilder från Bacchus, och det är typ helt omöjligt att hitta några bilder som visar hur lokalerna eller en ”vanlig lördag” kunde se ut där.
MEN! Så kom jag på att jag var ju med i en TV-serie som statist en gång. Serien heter ”Änglarna sover” och sändes 1997. Förfärligt usel serie, men ett avsnitt utspelar sig i Bacchus lokaler. Bacchus hade precis gått i konkurs, men SVT fick komma in där och spela in. Här är några (usla) klipp från serien, filmat från min tv. Men alla som varit på Bacchus känner nog igen sig. Och antagligen många av oss statister. Kan du hitta mig i vimlet?
Efter Bachhus? Ja antingen gick man hem, men oftast var jag för rastlös för att kunna det. Ibland blev det efterfester, eller så gick man till 7:ans gatukök och köpte nån kladdig Souvlaki med pommes. Eller jag köpte nästan aldrig nåt, för jag hade inga pengar som sagt. Men istället för att gå hem, så hängde jag med de som hade pengar.
När jag var trött till slut, oftast framåt 06, så cyklade jag hem igen till Frölunda och somnade. Att jag inte körde ihjäl mig själv de gånger jag cyklade hem är ett mirakel. Var kanske tur att det var så tidigt på en söndags morgon, så de flesta fortfarande sov.
Söndagen innebar under sommartid följande : Sova minimalt. Sken solen så packade jag väskan och cyklade ut till Saltholmen. Där paxade jag plats så att när alla andra vaknade och kom dit så hade jag sparat plats till dem. Sedan solade vi där ute och pratade om gårdagen. Det var inte sällan som vi kanske var 10-15 personer som samlades där ute och ömsom dåsade, ömsom pratade i solen.
Vintertid – eller de dagar som solen inte sken på sommaren – innebar söndagar följande: Sova till sent. Äta brunch. Efter det så åkte jag bort till Marilyn video på Linnéplatsen och hyrde ett gäng filmer. Ofta var det 3 st för 99 kr. Sedan på vägen hem, in på Hemköp eller Billhälls och köpa nån slabbig fet mat. Hemma igen, så bäddade jag ner mig i soffan, och kollade film. Sakta försvann bakfylleångesten. Film och mat är bra medicin mot den. Sedan somnade jag antagligen innan 22. Sedan var det bara att vänta på att nästa helg skulle komma.
Hur det kom sig att jag själv sålde mig första gången där i slutet av 80-talet, det minns jag inte. Antagligen var det nog ensamheten som drev mig, men även sexet och en önskan att bli älskad. Jag kände mig inte rädd eller smutsig när jag gjorde det. Det var aldrig någon som tvingade mig att göra det. Det var något som jag själv valde, eller drevs till att göra.
Jag lärde känna några killar på krogen, som jag snart förstod att de sålde sig. De tyckte det var kul, de fick sex, och dessutom betalt för det. Win-win. Detta lockade mig såklart.
Det var så enkelt helt enkelt. Efter Bacchus, så gick man förbi Parken, som vi kallade raggstället där bögarna cruisade. För att inte behöva gå hem själv, lottlös och oönskad så provade man lyckan i parkens mörka vrår. Fanns ingen att finna där, så gick man till Parkeringen där de bilburna torskarna fanns, de som raggade upp manliga horor. Där nappade det i princip alltid.
Idag fattar jag att längtan att känna sig åtrådd, behövd och älskad var en stor del. Ibland sålde jag mig gratis eller för en skjuts hem. Det var en speciell känsla att kliva in i bilen, åka med. Jag hade blivit utvald. Någon, en helt okänd man, ville ha mig. Mig! Jag som inte var värd nåt! Det var i alla fall det jag hört varje dag i skolan sedan femte klass.
Känslan av att vara behövd och älskad, den tog slut så fort jag klev ur torskens bil. Då var jag ensam igen. Kanske skulle det kännas bättre nästa gång, intalade jag mig själv.
Pantamera
Jag hittade en dagbok från den här tiden, där jag skrev:
Lördag 11 juni, 1988 Ikväll skall vi på Bacchus. 50 kr i entré, Öl 50 kr. Tur för mig att jag har 105 kr på banken! Då kan jag ta ut en hundring i bankomanten!
Det var flera gånger jag hade typ 89 eller 96 kronor på kontot, dvs precis under hundringen. (Alla mina pengar gick åt till skivor). Alltså behövde jag sätta in några kronor för att kunna ta ut 100 kr. Projektet för dagen kunde alltså bli att fixa fram dessa kronor. Jag minns inte hur jag gjorde, kanske fick jag låna det av nån eller så hade jag pantburkar. Så då kunde jag gå in på banken och sätta in pengarna, och sedan gå ut till bankomaten och sedan ta ut 100 kronor. Helgen var räddad!
FOMO
När jag var 18 år så hade jag inte riktigt koll på vad jag borde prioritera. Eller jo det hade jag. Festa. Träffa folk. FOMO upphöjt i kvadrat. Att inte kunna gå ut en lördag – särskilt lönehelg – var lika med dödsångest. På allvar. Tänk om HAN var där? Det var han aldrig, och hade han varit det så hade jag inte sett honom, för jag var inte emottaglig för det. Jag trodde innerst inne inte att någon ville bli ihop med mig. Därför var det en tröst att gå till parken och cruisa. Där fanns det alltid någon som ville ha mig. Och ville de ha mig så vad jag nöjd. Jag hade nästan inga egna krav. Jag visste inte att jag kunde ha det.
Nåt år senare slutade jag att sälja mig, det gav mig inget längre. Det fanns andra och mer roliga saker att göra för att bli sedd och omtyckt. Att bli sedd, det är en av människans grunddriv, att få uppskattning, cred, beröm. Att bli erkänd. Uppskattad. Älskad.
18 år, och uppsprakad. Notera Joan Collins-knappen på bröstet. Den har jag kvar än idag.
We say who, we say when, we say how much, Vivian.
Jag hade en glorifierad syn på prostitution. Givetvis förstod jag att det fanns kvinnor som sålde sig utan att vilja. Antingen tvingades eller behövde pengar för att överleva dagen. Men då, när jag var 18 år, hade jag en idé om att det fanns de som gillade att sälja sig. Dyrt. Och till snygga män endast. Lyxhoror som hade massa pengar, var lyckliga och hade full kontroll på sitt yrke.
Av de kvinnor och män jag kände på den tiden och som sålde sig, vet jag inte någon som var just detta, lyxhoror. Men de hade alla samma dröm om att en dag bli det.
En tjej, jag kallar henne Miss C, umgicks jag med en del på den tiden. Hon såg väldigt glammig ut, snygga kläder. Handlade alltid på NK, var glad och slängd i käften. Älskade att umgås med henne. Vi kunde sitta på NKs restaurang och fika och skvallra, båda i full makeup och de finaste kläderna vi kunde hitta.
Men hon fick slita hårt för pengarna. Hon – påstod hon – gillade sitt yrke, men sa att hon såklart inte skulle kunna sälja sig livet ut. Torskarna ville ha unga tjejer, sa hon. Miss C var kanske 25 när jag var 18. Kanske 35, hon var så hårt sminkad att det var svårt att veta.
Sedan fanns en annan kvinna, som varken var 35 år eller en skönhet. Hon sa att hon var billig istället, det var hennes knep. En runk för en hundring. Hon gick på ronken, sa hon alltid. De flesta torskar hon träffade ville bara bli avrunkade av henne, de tyckte att hon var så ful. Kanske kände hon sig älskad ändå.
Det finns inget att ångra
Jag ser inte ner på eller ångrar mina val i livet. Alla lever vi efter de förutsättningar vi har. De erfarenheter som finns i bagaget och den världsbild vi har. Det ihop med sin egen självbild blir grunden till de val man gör i livet. På gott och ont.
Looking back I didn’t have any alternatives and so therefore I have no regrets.
Det fanns på slutet av 80-talet och början på 90-talet ett café i Göteborg som drevs av RFSL, som hette Hellmans café. Namnet kom efter Allan Hellman, som var den förste att grunda RFSL Göteborg. Detta gjorde han 1971. Men det var inte första förening han startade. Redan 1951 startade han Allan Hellman Friends’ Club, i det då väldigt homofientliga Göteborg. Så sent som 1996 tog RFSL fram en underökning som sa att ca 36% av göteborgarna utsatts för våld på grund av sin homosexualitet, mot 23% i hela landet. Tack och lov har mycket hänt sedan dess.
Caféet låg på Esperantoplatsen, som på den tiden verkligen var en plats dit man helst inte gick kvällstid. Esperantoplatsen låg i ena änden av Rosenlundsgatan, som på den tiden var gatan där många prostituerade gick. Inte för att det var de som var de farliga, snarare de män som drogs till dem. Torskar, hallickar och andra män som antingen levde på dessa kvinnors jobb, eller tyckte att det var okej att köpa sex av dem. Inga svärmorsdrömmar direkt. Där erbjöds RFSL en lokal av Göteborgs stad att bedriva caféverksamhet, och även nattklubben Touch. Tack Göteborg. Känn ingen sorg för oss.
Touchreklam i tidningen QX
Till Hellmans café gick vi oftast efter man varit ute och dansat. Antingen gick vi till Bacchus, eller till Touch. Till Touch gick man i nödfall, för det ansågs vara lite mindre hippt. RFSL har alltid kämpat för att ses som viktiga i gayvärlden, i alla fall den stora massan. Det är väldigt konstigt egentligen. En organisation som slåss för allas lika värde, våra rättigheter att leva samma liv som vem som helst, att man rynkar på näsan åt dem och avfärdar dem som “politiska tofflor”. Jag skall inte säga att jag var så mycket bättre då Hellmans café fanns, men till mitt lilla försvar får jag säga att jag inte var särskilt gammal.
Pubkväll på Touch. Bild: GP.
För att komma till Hellmans efter att man klubbat och visat upp sin senaste outfit på Bacchus, så gick vi alltså ofta till Hellmans. De hade nämligen öppet hela natten, fram tills första spårvagnarna började rulla på söndags morgon. Standard var att man köpte en balja kaffe och en köttbullesmörgås med rödbetssallad. Sedan satt man där och pratade och skvallrade om vad som hänt och hade man riktigt tur så fick man kanske ragg. Eller jag fick aldrig det, men jag vågade å andra sidan aldrig ragga heller. Enda stället jag vågade ragga på, var i parkerna, i mörkret där ingen riktigt såg hur jag såg ut. För var det något som jag saknade, så var det självförtroende om hur jag såg ut.
Från Bacchus gick man till Hellmans på kanske 10 min och vägen dit var genom Hagakyrkans park, Allégatans parker och över Rosenlund, där Feskekörka låg. Inte den säkraste vägen att gå kanske. Konstigt nog så blev varken jag eller någon av mina vänner nedslagna eller antastade där. Kanske såg vi för extrema ut eller så hade vi bara tur.
Fika på Hellmans. Jag till höger. Typ ingen aning vilket år. 1990?
Rosenlundsgatan erbjöd alltså prostituerade, av alla de kön som vandrar på denna jord. Jag umgicks med flera prostituerade på den tiden, som jag lärde känna på krogen. Bögställena i Göteborg var verkligen spännande att vara på, på den tiden (kan bero på att jag var så ung). Ville man visa sig öppet gay, eller bara vara den man var, så fanns det bara bögställen att gå till, och ha som sin fristad. Här möttes bögar, flator och hetromän som gick dit i full drag. Prostituerade kunde gå hit utan att bli antastade eller få nedlåtande kommentarer, och jag kunde få vara där med mina extrema utstyrslar. Ingen brydde sig. Verkligen en smältdegel av alla typer av personligheter. Det känner jag att jag saknar idag. Men jag vill inte gå tillbaka, absolut inte.
Artikel om Club Bacchus, Göteborg, om deras konkurs 1997. Källa: QX.
Det fanns såklart en hierarki även på bögställena. Jag vill gärna skriva mer om det en annan gång. Men kort sagt så var till exempel en ”manlig” bög mer värd en kille med smink. En ”straight acting” bög var mer åtrådd än en ”screaming queen”. Bögar var högre i rang än flator. Det har inte ändrats sig nämnvärt idag heller. Men det var ändå en trygg plats att vara på. Här blev man åtminstone inte sedd som mindre värd på grund av sin sexuella läggning.
På väg till Bacchus! Blått hår är fint. Göteborg 1987. Jag är 16 år.
