Idag var jag ute och tog en promenad. Det var soligt, och jag såg snödropparna blomma. Vårkänslor! Nu går vi mot ljusare tider, äntligen får vi gå utan strumpor och skor.
Den där glädjen att våren kommer försvinner så snabbt ur mitt bröst. Jag blir nästan alltid deprimerad när våren kommer och jag kan inte sätta fingret på varför. Men jag tror det beror på att på sommaren, då skall vi ha så kul, då skall vi hinna med allt härligt. Vara ute en massa. Sola. Bada. Ha härliga sommarfester på terrassen och äta massa god BBQ. Skratta och vara glada. Jag får nästan ett tryck över bröstet bara att tänka på det.
Jag har antagligen höga förväntningar om vad som skall hända. Eller så minns jag nån barndom där allt var bekymmerslöst, och man bara fanns till. Sommarloven där dagarna flöt ihop, där man antingen åkte och badade i Vänern, eller så flög jag drake hemma i Händene utanför Skara, där jag bodde som liten. Pappa byggde en trädkoja till mig, som jag inredde (jag vet, tecknen fanns redan då) med gardiner, blommor och matta. Det var alltid viktigt – och är fortfarande än idag – att vårt hem skall kännas hemtrevligt, mysigt. Ofarligt. Tryggt.
På den tiden fanns ingen ångest, där i trädkojan. Då visste jag nog inte ens vad det innebar. Idag kan ångesten slå så hårt att jag nästan blir handlingsförlamad.
När våren kommer, då får jag egentligen massa energi. D-vitaminer och ljusterapi. Jag vill börja plantera saker i trädgården, göra fint. Hjärnan går igång i 190 km/h och kreativiteten flödar. Men så tar det stopp. det blir för mycket. Vad skall jag göra först? Kommer jag klara av att göra det? Tänk om det blir fel? Och varför jobba sig med allt detta, det blir ju ändå höst? Tänk om sommaren blir bara regnig? Eller helt torr? Men jag borde ju göra något, för det skall man ju göra.
Sådär kommer tankarna smygande. Till slut blir de ursäkter till att inte göra något alls. Och gör jag inget, så får jag inte ångest. Det blir en ond cirkel, som bara jag själv kan bryta. Ibland funkar det att bryta den, ibland inte.
När det funkar, det är de gånger jag bryter ner allt som skall göras, till små delmål. Istället för att tänka på allt-allt som jag borde/måste göra, så fokuserar jag på en grej. Då brukar det lösa sig. Har jag en grej klar, så kan jag göra två-tre till av bara farten.
Men de är jobbigt såhär på våren. Jag blir nedstämd av våren, samtidigt som jag älskar sol och värme. Väldigt motsägelsefullt. Kanske får jag ångest för att det jag älskar, kommer att försvinna? Ingen aning.
När jag nämnt detta för vänner och bekanta så har en del sagt ”jamen flytta dit där det är sol jämt då. Här är ju vädret som det är”. Jo absolut, det finns ju inget dåligt väder, bara dåligt humör. Jag tänker att det vore ju bättre att lära mig att hantera känslorna. Frågan är bara hur?
Fast bara att skriva det här inlägget var rätt skönt. Kanske kommer fler inlägg om vårkänslor…
