två män står mtt emot varandra i en mörk park

Love for sale…

Hur det kom sig att jag själv sålde mig första gången där i slutet av 80-talet, det minns jag inte. Antagligen var det nog ensamheten som drev mig, men även sexet och en önskan att bli älskad. Jag kände mig inte rädd eller smutsig när jag gjorde det. Det var aldrig någon som tvingade mig att göra det. Det var något som jag själv valde, eller drevs till att göra.

Jag lärde känna några killar på krogen, som jag snart förstod att de sålde sig. De tyckte det var kul, de fick sex, och dessutom betalt för det. Win-win. Detta lockade mig såklart.

Det var så enkelt helt enkelt. Efter Bacchus, så gick man förbi Parken, som vi kallade raggstället där bögarna cruisade. För att inte behöva gå hem själv, lottlös och oönskad så provade man lyckan i parkens mörka vrår. Fanns ingen att finna där, så gick man till Parkeringen där de bilburna torskarna fanns, de som raggade upp manliga horor.  Där nappade det i princip alltid.

Idag fattar jag att längtan att känna sig åtrådd, behövd och älskad var en stor del. Ibland sålde jag mig gratis eller för en skjuts hem. Det var en speciell känsla att kliva in i bilen, åka med. Jag hade blivit utvald. Någon, en helt okänd man, ville ha mig.  Mig! Jag som inte var värd nåt! Det var i alla fall det jag hört varje dag i skolan sedan femte klass.

Känslan av att vara behövd och älskad, den tog slut så fort jag klev ur torskens bil. Då var jag ensam igen. Kanske skulle det kännas bättre nästa gång, intalade jag mig själv. 

Pantamera

Jag hittade en dagbok från den här tiden, där jag skrev:

Lördag 11 juni, 1988
Ikväll skall vi på Bacchus. 50 kr i entré, Öl 50 kr. Tur för mig att jag har 105 kr på banken! Då kan jag ta ut en hundring i bankomanten!

Det var flera gånger jag hade typ 89 eller 96 kronor på kontot, dvs precis under hundringen. (Alla mina pengar gick åt till skivor). Alltså behövde jag sätta in några kronor för att kunna ta ut 100 kr. Projektet för dagen kunde alltså bli att fixa fram dessa kronor. Jag minns inte hur jag gjorde, kanske fick jag låna det av nån eller så hade jag pantburkar. Så då kunde jag gå in på banken och sätta in pengarna, och sedan gå ut till bankomaten och sedan ta ut 100 kronor. Helgen var räddad!

FOMO

När jag var 18 år så hade jag inte riktigt koll på vad jag borde prioritera. Eller jo det hade jag. Festa. Träffa folk. FOMO upphöjt i kvadrat. Att inte kunna gå ut en lördag – särskilt lönehelg – var lika med dödsångest. På allvar. Tänk om HAN var där? Det var han aldrig, och hade han varit det så hade jag inte sett honom, för jag var inte emottaglig för det. Jag trodde innerst inne inte att någon ville bli ihop med mig. Därför var det en tröst att gå till parken och cruisa. Där fanns det alltid någon som ville ha mig. Och ville de ha mig så vad jag nöjd. Jag hade nästan inga egna krav. Jag visste inte att jag kunde ha det.

Nåt år senare slutade jag att sälja mig, det gav mig inget längre. Det fanns andra och mer roliga saker att göra för att bli sedd och omtyckt. Att bli sedd, det är en av människans grunddriv, att få uppskattning, cred, beröm. Att bli erkänd.  Uppskattad. Älskad.  

18 år, och uppsprakad. Notera Joan Collins-knappen på bröstet. Den har jag kvar än idag.

We say who, we say when, we say how much, Vivian.

Jag hade en glorifierad syn på prostitution. Givetvis förstod jag att det fanns kvinnor som sålde sig utan att vilja. Antingen tvingades eller behövde pengar för att överleva dagen. Men då, när jag var 18 år, hade jag en idé om att det fanns de som gillade att sälja sig. Dyrt. Och till snygga män endast. Lyxhoror som hade massa pengar, var lyckliga och hade full kontroll på sitt yrke.

Av de kvinnor och män jag kände på den tiden och som sålde sig, vet jag inte någon som var just detta, lyxhoror. Men de hade alla samma dröm om att en dag bli det.

En tjej, jag kallar henne Miss C, umgicks jag med en del på den tiden. Hon såg väldigt glammig ut, snygga kläder. Handlade alltid på NK, var glad och slängd i käften. Älskade att umgås med henne. Vi kunde sitta på NKs restaurang och fika och skvallra, båda i full makeup och de finaste kläderna vi kunde hitta.

Men hon fick slita hårt för pengarna. Hon – påstod hon – gillade sitt yrke, men sa att hon såklart inte skulle kunna sälja sig livet ut. Torskarna ville ha unga tjejer, sa hon. Miss C var kanske 25 när jag var 18. Kanske 35, hon var så hårt sminkad att det var svårt att veta.

Sedan fanns en annan kvinna, som varken var 35 år eller en skönhet. Hon sa att hon var billig istället, det var hennes knep. En runk för en hundring. Hon gick på ronken, sa hon alltid. De flesta torskar hon träffade ville bara bli avrunkade av henne, de tyckte att hon var så ful. Kanske kände hon sig älskad ändå.

Det finns inget att ångra

Jag ser inte ner på eller ångrar mina val i livet. Alla lever vi efter de förutsättningar vi har. De erfarenheter som finns i bagaget och den världsbild vi har. Det ihop med sin egen självbild blir grunden till de val man gör i livet. På gott och ont.

Looking back I didn’t have any alternatives and so therefore I have no regrets.

Quentin Crisp

2 tankar på “Love for sale…”

  1. Jag tycker du är fantastisk. Som delar med dig av ditt förflutna , som många andra delar, och som ger en tröst, förståelse och kunskap. Väldigt imponerad av att du delar med sig, att du är så stark, att du är så fantastisk.

    Svara

Lämna en kommentar