Vad skall jag tycka?

Vägskyltar utan text som pekar åt två olika håll

Hur skall man veta om man gör rätt, och veta vad man vill, om man inte riktigt litar på sig själv? När man istället lyssnar på andra, vem skall man tro på? Hur kan jag ha en åsikt, om jag inte vet vad jag vill?

Andra har under min barndom berättat för mig hur det skall vara. Eller rättare sagt, i min barndom så var det ingen som drillade mig i att tänka själv. Det var egentligen ingen som tvingade på mig idéer, det var liksom ingenting alls. Man läst mellan rader, gjorde som ens familj gjorde utan att egentligen veta varför eller ifrågasätta.

Jag minns för några år sedan när alla nät-tidningar började med sådana där ”quiz” där jag kunde ta reda på vilket parti jag troligen hade mest gemensamt med. Gud vad skönt! Då slapp jag ju tänka själv! Här kunde SVT, SvD, Aftonbladet eller DN berätta för mig hur jag skulle rösta! Det där ett praktexempel på hur jag hellre litar på omgivningen än mig själv.

Kritiskt tänkande, det fanns inte i min familj när jag var liten. Sa nån det på TV så var det sant. Om nån granne påstod nåt, så utgick vi från att det stämde. Min syster var kanske den som ”läste sig till” kritiskt tänkande. Hon var väldigt duktig i skolan, och gillade (tror jag) att plugga, lära sig saker. Det gav henne en bättre syn på omvärlden och hur hon kunde relatera till den. I alla fall tror jag det var så.

Men jag själv – och det är väl egentligen den enda jag kan prata om – fick aldrig den insikten. Detta påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna att jag alltid har en egen åsikt om något. Och när jag väl får en känsla om något jag tycker är rätt eller fel, och berättar det för kollegor, vänner eller kanske rent allmänt på Facebook, så får jag ibland motkommentarer, och ifrågasättanden varför jag tycker så som jag gör. Då kan jag bli förlamad, och inte veta hur jag skall argumentera, hur jag skall sätta ord på varför jag har en åsikt.

Det blir lätt att jag tystnar då, viker mig för den som har en starkare röst, och som kan argumentera tydligare. När det sker, så kan jag känna mig dum, och bli orolig att någon skall tycka mindre om mig för att jag har ”fel” åsikt, eller kritiserar mina idéer.

Det här är något som jag jobbar på dagligen, att bygga upp argumentation till varför jag har en tanke eller åsikt. Det kan vara alltifrån en politisk åsikt till att jag gillar äta en viss mat. Att helt enkelt stå upp för mina tankar och idéer och i princip skita i vad andra tycker.

Självförtroendet får sig lätt en törn varje gång något sådant här händer. Det här en effekt av barndomen, när ”alla” i skolan sa att jag var en loser, en värdelös, ful bög som ingen ville vara med, så tror man till slut på det som andra säger. Jag har släppt mina plågoandar, jag önskar inte längre livet ur dem . Men det de gjorde, det satte spår i mig, som jag kämpar dagligen med att komma ur. Det är tufft. Men det skall gå.

Jag önskar jag kunde sätta mig i en tidsmaskin och åka tillbaka till 1981 och berätta för 10-årige Jonas att allt kommer ordna sig. Och det bästa han kan göra är att lära sig tänka kritiskt. Ifrågasätta det han hör, och slå hål på hans demoners hårda ord genom att prata med sina föräldrar om hans känslor.

Känslor var i och för sig en rätt så stängd bok i vår familj, om det inte handlade om humor. Med humor kommer man långt, men inte särskilt långt om man samtidigt inte släpper in allvar, sorg, rädsla och ilska. Hela spektret behövs för att man skall fungera.

Follow the wind song
Follow the thunder
Follow the neon in young lovers' eyes

Down to the gutter
Up to the glitter
Into the city
Where the truth lies

Where do I go
Follow my heartbeat
Where do I go
Follow my hand

Where will they lead me
And will I ever
Discover why I live and die


//
Text ur "Where do I go?" från musikalen Hair!
Skriven av Galt Mac Dermot, Gerome Ragni, James Rado
//

Välkommen gröna, granna, sköna, sanna sommarångest

Idag var jag ute och tog en promenad. Det var soligt, och jag såg snödropparna blomma. Vårkänslor! Nu går vi mot ljusare tider, äntligen får vi gå utan strumpor och skor.

Den där glädjen att våren kommer försvinner så snabbt ur mitt bröst. Jag blir nästan alltid deprimerad när våren kommer och jag kan inte sätta fingret på varför. Men jag tror det beror på att på sommaren, då skall vi ha så kul, då skall vi hinna med allt härligt. Vara ute en massa. Sola. Bada. Ha härliga sommarfester på terrassen och äta massa god BBQ. Skratta och vara glada. Jag får nästan ett tryck över bröstet bara att tänka på det.

pojke håller i en bukett blommor

Jag har antagligen höga förväntningar om vad som skall hända. Eller så minns jag nån barndom där allt var bekymmerslöst, och man bara fanns till. Sommarloven där dagarna flöt ihop, där man antingen åkte och badade i Vänern, eller så flög jag drake hemma i Händene utanför Skara, där jag bodde som liten. Pappa byggde en trädkoja till mig, som jag inredde (jag vet, tecknen fanns redan då) med gardiner, blommor och matta. Det var alltid viktigt – och är fortfarande än idag – att vårt hem skall kännas hemtrevligt, mysigt. Ofarligt. Tryggt.

På den tiden fanns ingen ångest, där i trädkojan. Då visste jag nog inte ens vad det innebar. Idag kan ångesten slå så hårt att jag nästan blir handlingsförlamad.

När våren kommer, då får jag egentligen massa energi. D-vitaminer och ljusterapi. Jag vill börja plantera saker i trädgården, göra fint. Hjärnan går igång i 190 km/h och kreativiteten flödar. Men så tar det stopp. det blir för mycket. Vad skall jag göra först? Kommer jag klara av att göra det? Tänk om det blir fel? Och varför jobba sig med allt detta, det blir ju ändå höst? Tänk om sommaren blir bara regnig? Eller helt torr? Men jag borde ju göra något, för det skall man ju göra.

Sådär kommer tankarna smygande. Till slut blir de ursäkter till att inte göra något alls. Och gör jag inget, så får jag inte ångest. Det blir en ond cirkel, som bara jag själv kan bryta. Ibland funkar det att bryta den, ibland inte.

När det funkar, det är de gånger jag bryter ner allt som skall göras, till små delmål. Istället för att tänka på allt-allt som jag borde/måste göra, så fokuserar jag på en grej. Då brukar det lösa sig. Har jag en grej klar, så kan jag göra två-tre till av bara farten.

Men de är jobbigt såhär på våren. Jag blir nedstämd av våren, samtidigt som jag älskar sol och värme. Väldigt motsägelsefullt. Kanske får jag ångest för att det jag älskar, kommer att försvinna? Ingen aning.

När jag nämnt detta för vänner och bekanta så har en del sagt ”jamen flytta dit där det är sol jämt då. Här är ju vädret som det är”. Jo absolut, det finns ju inget dåligt väder, bara dåligt humör. Jag tänker att det vore ju bättre att lära mig att hantera känslorna. Frågan är bara hur?

Fast bara att skriva det här inlägget var rätt skönt. Kanske kommer fler inlägg om vårkänslor…

Popmusik förstår sig inte alla på

Min bästis Lina i Skara.

Det hände något, någonting som  jag såhär i efterhand ser som en av de där stora livsförändrande delarna av mitt liv. Kanske var det i lågstadiet; jag blev som besatt av musik. Popmusik. Jag slukade alla poptidningar som fanns, både svenska och utländska. Jag lusläste min systers Vecko-Revyn för att suga upp om det stod något om någon popartist. På radion lyssnade jag på Upp till 13, inte för att höra på de tävlande, utan för att kanske få höra en bra önskelåt. PoporamaDiscoramaRakt över disc, och till och med Svensktoppen lyssnade jag på och spelade in allt som inte lät alltför mycket rock’n’roll eller dansband.   

Musik talar till mig än idag, genom sina toner, sina harmonier och även texter. Men även musik som är helt utan text kan fälla mig helt. Musik kan lyfta mig till eufori och få mig att gråta. Den första att få mig att gråta var Albinonis “Adagio for Strings and Organ in G Minor”. Jag kanske 15 år och var helt oförberedd på hur . Men det var så vackert, så smärtsamt att hela mitt bröst öppnade sig och ut vällde sorg, tårar och förtvivlan. Det är ett stycke jag verkligen kan ta fram när jag känner att jag behöver gråta, men har någon blockad i mig. Den löser upp alla knutar. På samma sätt kan den sänka mig helt om jag råkar höra den oförberedd. Överemotionell, jag vet. 

Detta hände mig i en taxi på väg hem till vårt hus bara för några år sedan. Jag var alltså över 40 år. Taxichauffören var en väldigt trevlig herre som gärna ville prata musik och klassisk musik i synnerhet. Han satte på Adagio i sin bilstereo, och frågade om vi (jag och min man) hade hört den. Jag kunde bara nicka, för bara de första orgeltonerna fick mina ögon att tåras och mitt bröst att börja krampa. När vi kom hem så brast det och jag tömde ur mig min gråt. Efter det mådde jag bra. Min man tittade rätt oförstående på mig, och sa att jag nog hade mest druckit en eller två öl för mycket. Det hade jag säkert, och kanske hade jag inte bölat så mycket om jag varit nykter.  

Jag skäms inte för att gråta. Gråta är så förlösande. För att citera Dolly Parton i filmen Blommor av stål: “Laughter through tears is my favorite emotion”. Att få skratta efter en rejäl gråt, är bättre än vilken orgasm som helst.  

Min första singel jag köpte för egna pengar var Patrick Hernandez “Born to be alive”. Den spelade jag sönder helt, jag älskade den. Men det dröjde några år tills jag blev helt såld på popmusik.  1982 brukar jag tänka är året då jag blev den hardcore musiknörd jag idag är.  Orsaken var att syntvågen kom, och grupper som Depeche Mode, Yazoo och DAF dansade in i mitt liv. Jag var helt såld på det sound som de levererade. Don’t go med Yazoo knockade mig helt, och jag dyrkade sångerskan Alison Moyets röst. Och frisyr. 1982 var det inte helt lätt att hitta en kunnig (herr)frisör i Skara, och framför allt inte en som på allvar förstod hur viktigt det var att jag kunde få till en frisyr som Alisons. Så då fick jag göra det själv.  

Alison då hon var med i bandet Yazoo.

Mamma hade en gammal Elnett hårspray som jag lånade, och för att få mitt cendréfärgade hår att bli mer eldrött (som Alisons) så fick det bli tuschpenna. Färgen blev inte så stark och räckte bara till några slingor i luggen, men det viktiga var ju att få upp håret ordentligt med spray, och det lyckades bra. I skolan lyssnade de flesta av mina kamrater på popmusik, även om det mest var Gyllene Tider eller Noice som gick hem. Jag var övertygad om att mina klasskompisar skulle bli avundsjuka och imponerade på min frisyr. Förutom håret så försökte jag även få till en syntig look med kläder, svarta jeans och en vit t-shirt. Om jag minns rätt så klippte jag av ärmarna, men är inte säker. Det var säkert inte särskilt snyggt, men det tyckte jag då. 

Den dagen jag kom till skolan med min nya stil , var dagen då jag för resten av min tid i grundskolan kom att hamna i botten av skolans hierarki. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför, jag var ju så fin i håret. Mina klasskompisar tyckte ju att Yazoo och Depeche Mode också var bra. Varför ville de inte också se ut som våra idoler? Från denna dag var det allmänt accepterat att hacka på mig. En lågt hängande frukt som det var alldeles för enkelt att inte låta bli.  Mina skolkamrater såg mig aldrig mer i Alisons frisyr eller klädstil. 

I många år efter att jag flyttat från Skara, från mina plågoandar, har jag försökt tänka att jag skall förlåta dem. De var ban, de visste inte bättre. Barn saknar empati. (utom jag som hade fått hela klassens dos). Det är lätt att dras med i grupptryck.  

Det sliter bara på ens själ att älta, bäst är det för ens själv att förlåta och gå vidare. 

Jag kan till viss del förlåta, men jag kommer aldrig, aldrig att glömma. Och minnet av vad de gjorde med mig kommer för alltid att finnas kvar. Det kommer alltid att göra ont. Deras ord och handlingar har för alltid etsat sig fast i min självbild, oavsett hur många år jag kommer gå hos psykologer eller terapeuter.  

Det som mina skolkamrater gjorde, är för alltid gjort. Mitt pojkhjärta ärrades så hårt under de åren som var kvar av min skoltid, att de aldrig kommer att försvinna.  

Jag, som bara ville gå i skolan, precis som min syster. Få vara fin i håret, kanske få bra betyg. Få känslan att efter ett underbart sommarlov, äntligen få komma tillbaka till skolan, och sen en solig höstdag få glatt sparka i eldigt rödgula lövhögar tillsammans med mina bästa vänner. Nu blev det inte så.  

Ensamhet och högkänslighet

Jag är väldigt överempatisk och antagligen högkänslig. Jag har alltid varit det, och kommer alltid att fortsätta vara det. Som liten kunde jag få ont i magen om jag såg någon som var ensam. Till och med tyckte jag synd om mitt gosedjur som satt så ensamt på sängen att jag kände ett tvång av att trösta det. Det blev bättre när gosenallen fick en gosetiger som kompis. Men till och med då kunde jag tycka synd om de två som satt ensamma.  

När filmen Hair kom var jag sju år, och jag grät så mycket i flera dagar efteråt. Det var så hemskt och orättvist att han i slutet av filmen dog. Han ville ju bara vara snäll och hjälpa sina vänner. Det var så orättvist! Jag kan fortfarande inte höra Let the sunshine in, utan att få en klump av sorg i magen. 

Sex personer står på en kyrkogård med ryggen mot kameran. Det är en militärkyrkogård i USA. Bilden är tagen från filmen HAIR.

I en artikel jag läste för inte så länge sedan, stod det att orsaken till varför så många kvinnor inte gör slut med sina partners är för att de är så rädda för hur ledsna partnern skall bli. Jag förstår dem helt och skulle må fruktansvärt dåligt av att behöva tvingas att såra någon, så mycket att jag skulle göra allt för att undvika det. Kanske till och med stanna kvar i förhållandet.   

Empati är bra att ha, det ser jag som en av mina styrkor många gånger, men ibland är det verkligen ett hinder.   

Ensamhet var något otroligt smärtsamt för mig som tonåring. Att tvingas vara ensam när man inte vill det, måste vara tortyr. När jag tänker på alla ensamma människor runtom i världen, får jag ångest, nästan handlingsförlamad. Min hjärna spinner igång och jag kan inte tänka på något annat på flera timmar.  

Både att själv känna sig ensam, men även att se andra vara ensamma. I lågstadiet kände jag mig aldrig ensam. Varken i skolan eller hemma. Jag hade skolkamrater, min syster, mamma och pappa och vänner. Sedan träffade vi släkt ofta, jag älskade att åka hem till dem och umgås.  

Ett fint minne är när jag var kanske 6-7 år, och jag låg under soffbordet och lyssnade på när de vuxna pratade. Det var maximal trygghet. Jag somnade alltid där, och mina föräldrar lät mig ligga kvar, de förstod säkert att jag trivdes där.  

Uppvaknande i Göteborg

Kontrast blev det när jag som 17åring själv flyttade till Göteborg, och skulle bo själv i en lägenhet. Inget soffbord att krypa under, där inte. Samtidigt som jag hade svårt med min ensamhet då, så var det en enorm befrielse att flytta till Göteborg. Hade jag inte flyttat då, så vet jag inte alls hur mitt liv hade sett ut idag. Om jag ens hade haft ett liv. 

Men den panik att känna sig ensam som nybliven Göteborgare uttryckte sig som så att jag tvångsumgicks med mina vänner. Jag bjöd hem mig till dem, eller fick hem dem till mig. Att vara ensam hemma ens en enda kväll var omöjligt att stå ut med. Var ingen hemma som jag kunde umgås med så åkte jag in till city för att gå omkring, eller kanske hitta nån bar.