Jag är väldigt överempatisk och antagligen högkänslig. Jag har alltid varit det, och kommer alltid att fortsätta vara det. Som liten kunde jag få ont i magen om jag såg någon som var ensam. Till och med tyckte jag synd om mitt gosedjur som satt så ensamt på sängen att jag kände ett tvång av att trösta det. Det blev bättre när gosenallen fick en gosetiger som kompis. Men till och med då kunde jag tycka synd om de två som satt ensamma.
När filmen Hair kom var jag sju år, och jag grät så mycket i flera dagar efteråt. Det var så hemskt och orättvist att han i slutet av filmen dog. Han ville ju bara vara snäll och hjälpa sina vänner. Det var så orättvist! Jag kan fortfarande inte höra Let the sunshine in, utan att få en klump av sorg i magen.
I en artikel jag läste för inte så länge sedan, stod det att orsaken till varför så många kvinnor inte gör slut med sina partners är för att de är så rädda för hur ledsna partnern skall bli. Jag förstår dem helt och skulle må fruktansvärt dåligt av att behöva tvingas att såra någon, så mycket att jag skulle göra allt för att undvika det. Kanske till och med stanna kvar i förhållandet.
Empati är bra att ha, det ser jag som en av mina styrkor många gånger, men ibland är det verkligen ett hinder.
Ensamhet var något otroligt smärtsamt för mig som tonåring. Att tvingas vara ensam när man inte vill det, måste vara tortyr. När jag tänker på alla ensamma människor runtom i världen, får jag ångest, nästan handlingsförlamad. Min hjärna spinner igång och jag kan inte tänka på något annat på flera timmar.
Både att själv känna sig ensam, men även att se andra vara ensamma. I lågstadiet kände jag mig aldrig ensam. Varken i skolan eller hemma. Jag hade skolkamrater, min syster, mamma och pappa och vänner. Sedan träffade vi släkt ofta, jag älskade att åka hem till dem och umgås.
Ett fint minne är när jag var kanske 6-7 år, och jag låg under soffbordet och lyssnade på när de vuxna pratade. Det var maximal trygghet. Jag somnade alltid där, och mina föräldrar lät mig ligga kvar, de förstod säkert att jag trivdes där.
Uppvaknande i Göteborg
Kontrast blev det när jag som 17åring själv flyttade till Göteborg, och skulle bo själv i en lägenhet. Inget soffbord att krypa under, där inte. Samtidigt som jag hade svårt med min ensamhet då, så var det en enorm befrielse att flytta till Göteborg. Hade jag inte flyttat då, så vet jag inte alls hur mitt liv hade sett ut idag. Om jag ens hade haft ett liv.
Men den panik att känna sig ensam som nybliven Göteborgare uttryckte sig som så att jag tvångsumgicks med mina vänner. Jag bjöd hem mig till dem, eller fick hem dem till mig. Att vara ensam hemma ens en enda kväll var omöjligt att stå ut med. Var ingen hemma som jag kunde umgås med så åkte jag in till city för att gå omkring, eller kanske hitta nån bar.
