Det hände något, någonting som jag såhär i efterhand ser som en av de där stora livsförändrande delarna av mitt liv. Kanske var det i lågstadiet; jag blev som besatt av musik. Popmusik. Jag slukade alla poptidningar som fanns, både svenska och utländska. Jag lusläste min systers Vecko-Revyn för att suga upp om det stod något om någon popartist. På radion lyssnade jag på Upp till 13, inte för att höra på de tävlande, utan för att kanske få höra en bra önskelåt. Poporama, Discorama, Rakt över disc, och till och med Svensktoppen lyssnade jag på och spelade in allt som inte lät alltför mycket rock’n’roll eller dansband.
Musik talar till mig än idag, genom sina toner, sina harmonier och även texter. Men även musik som är helt utan text kan fälla mig helt. Musik kan lyfta mig till eufori och få mig att gråta. Den första att få mig att gråta var Albinonis “Adagio for Strings and Organ in G Minor”. Jag kanske 15 år och var helt oförberedd på hur . Men det var så vackert, så smärtsamt att hela mitt bröst öppnade sig och ut vällde sorg, tårar och förtvivlan. Det är ett stycke jag verkligen kan ta fram när jag känner att jag behöver gråta, men har någon blockad i mig. Den löser upp alla knutar. På samma sätt kan den sänka mig helt om jag råkar höra den oförberedd. Överemotionell, jag vet.
Detta hände mig i en taxi på väg hem till vårt hus bara för några år sedan. Jag var alltså över 40 år. Taxichauffören var en väldigt trevlig herre som gärna ville prata musik och klassisk musik i synnerhet. Han satte på Adagio i sin bilstereo, och frågade om vi (jag och min man) hade hört den. Jag kunde bara nicka, för bara de första orgeltonerna fick mina ögon att tåras och mitt bröst att börja krampa. När vi kom hem så brast det och jag tömde ur mig min gråt. Efter det mådde jag bra. Min man tittade rätt oförstående på mig, och sa att jag nog hade mest druckit en eller två öl för mycket. Det hade jag säkert, och kanske hade jag inte bölat så mycket om jag varit nykter.
Jag skäms inte för att gråta. Gråta är så förlösande. För att citera Dolly Parton i filmen Blommor av stål: “Laughter through tears is my favorite emotion”. Att få skratta efter en rejäl gråt, är bättre än vilken orgasm som helst.
Min första singel jag köpte för egna pengar var Patrick Hernandez “Born to be alive”. Den spelade jag sönder helt, jag älskade den. Men det dröjde några år tills jag blev helt såld på popmusik. 1982 brukar jag tänka är året då jag blev den hardcore musiknörd jag idag är. Orsaken var att syntvågen kom, och grupper som Depeche Mode, Yazoo och DAF dansade in i mitt liv. Jag var helt såld på det sound som de levererade. Don’t go med Yazoo knockade mig helt, och jag dyrkade sångerskan Alison Moyets röst. Och frisyr. 1982 var det inte helt lätt att hitta en kunnig (herr)frisör i Skara, och framför allt inte en som på allvar förstod hur viktigt det var att jag kunde få till en frisyr som Alisons. Så då fick jag göra det själv.
Mamma hade en gammal Elnett hårspray som jag lånade, och för att få mitt cendréfärgade hår att bli mer eldrött (som Alisons) så fick det bli tuschpenna. Färgen blev inte så stark och räckte bara till några slingor i luggen, men det viktiga var ju att få upp håret ordentligt med spray, och det lyckades bra. I skolan lyssnade de flesta av mina kamrater på popmusik, även om det mest var Gyllene Tider eller Noice som gick hem. Jag var övertygad om att mina klasskompisar skulle bli avundsjuka och imponerade på min frisyr. Förutom håret så försökte jag även få till en syntig look med kläder, svarta jeans och en vit t-shirt. Om jag minns rätt så klippte jag av ärmarna, men är inte säker. Det var säkert inte särskilt snyggt, men det tyckte jag då.
Den dagen jag kom till skolan med min nya stil , var dagen då jag för resten av min tid i grundskolan kom att hamna i botten av skolans hierarki. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför, jag var ju så fin i håret. Mina klasskompisar tyckte ju att Yazoo och Depeche Mode också var bra. Varför ville de inte också se ut som våra idoler? Från denna dag var det allmänt accepterat att hacka på mig. En lågt hängande frukt som det var alldeles för enkelt att inte låta bli. Mina skolkamrater såg mig aldrig mer i Alisons frisyr eller klädstil.
I många år efter att jag flyttat från Skara, från mina plågoandar, har jag försökt tänka att jag skall förlåta dem. De var ban, de visste inte bättre. Barn saknar empati. (utom jag som hade fått hela klassens dos). Det är lätt att dras med i grupptryck.
Det sliter bara på ens själ att älta, bäst är det för ens själv att förlåta och gå vidare.
Jag kan till viss del förlåta, men jag kommer aldrig, aldrig att glömma. Och minnet av vad de gjorde med mig kommer för alltid att finnas kvar. Det kommer alltid att göra ont. Deras ord och handlingar har för alltid etsat sig fast i min självbild, oavsett hur många år jag kommer gå hos psykologer eller terapeuter.
Det som mina skolkamrater gjorde, är för alltid gjort. Mitt pojkhjärta ärrades så hårt under de åren som var kvar av min skoltid, att de aldrig kommer att försvinna.
Jag, som bara ville gå i skolan, precis som min syster. Få vara fin i håret, kanske få bra betyg. Få känslan att efter ett underbart sommarlov, äntligen få komma tillbaka till skolan, och sen en solig höstdag få glatt sparka i eldigt rödgula lövhögar tillsammans med mina bästa vänner. Nu blev det inte så.
