Introvert

Det här är något som jag ofta kämpat med, men aldrig blivit bra på. Det här med att ta för sig. Ta initiativ. Visa framfötterna, socialisera och allt det där.

När jag var i tjugoårsåldern, så löste jag det genom att vara så extrem som möjligt till utseendet, för att väcka reaktioner, få folk att se mig. Missförstå mig inte, jag älskade att klä upp mig, det var kul, jag gick verkligen in för det. Hela vägen in i kaklet. Både för att bräcka mig själv och komma på nåt mer chockerande eller uppseendeväckande än helgen innan, men även för att ge andra nåt att prata om. Så de såg mig.

Det mest extrema var nog en gång, jag tror det kan var 1989, då jag pimpade en jeansjacka. Jag klädde in den helt med laminerade bilder på manliga erigerade könsorgan. Mitt på gylfen på mina hotpants (!) så nålade jag fast en A4-stor bild på en vagina. I väldigt närbild. Sedan hade jag troligtvis ett ton med smink på mig och armékängor. Jag fick tjata mig in den kvällen på Bacchus, Gunilla som jobbade i kassan ville inte släppa in mig först. Men jag lyckades tråckla mig in. Nog fick jag uppmärksamhet den kvällen, alltid. Eller ja, de flesta ville mest titta på bilderna.

Men utan mina kläder, utan mitt smink, så kände jag att jag inte var någon. Ingen unik. Då var jag bara vem som helst, och vem ville vara det? Inte jag, i alla fall. Det tog många år innan jag kände mig okej att inte ha min uniform på mig. Mitt mask som jag visade upp, så att ingen skulle se att jag bara var en i mängden.

Drag it up

Park Lane 1993.
Easter Drag queen, därav skatboet till peruk.

Efter ett tag så kom jag ändå till någon sorts insikt att det var rätt skönt att inte måla upp en fasad. Och att det faktiskt inte var jag som de såg, utan någon annan. Att få visa den jag verkligen var, det vägde över rätt ofta.

Jag började jobba med dragshow på Park Lane i gruppen Cabaret Bombbimbos, vilket var väldigt kul, och gav mig möjlighet att synas och få visa att jag var ”någon”. Då kunde jag vara Extrem-Jonas på scen, och Privat-Jonas utanför scenen.

Jag inser nu när jag skriver detta, att jag ibland gjort saker av fel anledning. Att uppträda och stå på scen gjorde jag till stor del för uppmärksamheten, inte för att uttrycka nån sorts artistisk kreativitet. Behovet att synas, det var så viktigt för mig när jag var yngre att jag gjorde det mesta för att bli det.

Fast absolut, jag har haft mycket kul på scen och fått göra kul karaktärer. Allt från ”finskan med dragspel” till Brita Borg-wannabe. Jag var aldrig den ”snygga” transan, utan fick vara den roliga. Det passade mig utmärkt, för jag älskar att få folk att skratta och har aldrig sett mig som varken snygg eller sexig.

Men när jag är privat, så har jag fortfarande så svårt att vara den där personen som är social. Den som är utåtriktad och som tar drar igång konversationer med nya bekantskaper. Jag tycker det är jättesvårt. Nästan obehagligt. På jobbet föredrar jag ofta att äta lunch själv, för att kallprata på lunchen är svårt och nästan mentalt påfrestande.

Ute på krogen så är jag ofta väldigt reserverad, i alla fall när jag är nykter. Då kan jag föredra att stå på dansgolvet och dansa. Där pratar man inte. Skönt.

Tyst

För det mesta så trivs jag med hur jag är. Jag har börjat inse att det faktiskt kan vara okej att vara introvert. Det behöver inte vara fel att inte vara 100% utåtagerande hela tiden, à la Petter Stordalen (gräslig människa för övrigt). Jag trivs med min introversion och tror till och med att det kan vara en fördel för mig att jag är det.

De gånger jag känner att jag vill träffa folk, vara social, då kan jag styra det. Då tackar jag ja till en after work, då bjuder vi hem vänner på mat eller vad som helst. Nån gång kanske jag till och med får för mig att väcka Finskan med sitt dragspel till liv igen. Vem vet? Nej, så långt går det nog aldrig. Ni som sett den där finskan vet vad jag menar.

Men när jag vill stänga av allt det där, så måste jag kunna göra det. Få ha det tyst runt mig. Samla tankarna.

Enjoy the Silence. 🖤

PS

Tips på hur en introvert person tänker och känner vs en extrovert. Tack till MrsHyper, hittade bilden på den sidan.

2 tankar på “Introvert”

  1. Har pratat om din jacka m kukarna så många gånger m min sambo att jag var så imponerad att du gjort detta!! Jag tycker fortfarande att det är vågat coolt och magiskt!!

    Svara
    • Jo jag minns att du och flera andra var framme och ryckte i jackan 😉 Min stora idol då (och lite nu med) var ju Leigh Bowery, och ville följa i hans spår av extreme looks.

      Svara

Lämna en kommentar