På bilden syns Cyndi Lauper, Dolly Parton, Oprah Winfrey och Joan Collins

Alla mina kvinnor

Om jag tittar i mina spellistor på Spotify, och vilka skådisar eller för den delen politiker som jag gillar, så har de en tydlig sak gemensamt. Det är nästan bara kvinnor. Kvinnliga sångare, kvinnliga skådespelare, kvinnliga politiker och andra personer som påverkat mig.

Betyder det att jag identifierar mig lättare med kvinnor? Vad är det hos dem som jag i så fall dras till?

Jag är ju ingen psykolog, men det mesta som befäster hur vår syn på oss själva är och hur vi blir som personer, grundas ju i ens barndom. Som liten var jag alltid (som jag minns det) den som aldrig kände mig bekväm med att leka med killarna i skolan. De var lite….skrämmande. Jag kunde inte ens redan då identifiera mig med att man skulle tävla, slåss, bevisa för omvärlden vem som var alfahanen. Jag ville att alla skulle vara snälla, vara sams och….peace love and understanding. Typ. Den känslan hittade jag inte hos mina killkompisar. Möjligen när man lekte två och två, för då var det sällan som de där macho-tendenserna blommade upp.

Jag trivdes bättre med tjejer. Särskilt om det saknades nån som skulle hålla i twist-resåren, eller i repen när det skulle hoppas dubbelhopprep. Jag var riktigt bra på att hoppa twist. Högt, säkert att resåren var uppe vid axlarna. Så det så! ?

Så sport, mopeder och sånt där som killar oftast (på den tiden, detta har tack och lov ändrats sig) pysslade med, det gillade jag inte. Jag byggde med lego, och min syster och jag lekte ofta Kontor. Det innebar att vi fick massa gamla räkningar och kvitton av mamma och pappa, som vi kunde göra hål i med vår hålslagare och sedan häfta ihop dem med vår häftapparat. Sen in i pärmen med dem. Hårt slit, men nån måste göra det.

Mina föräldrar lät mig hållas, de försökte aldrig förändra mig, och det är jag dem för alltid tacksam. De förstod nog att jag var en ”mjukis” och såg väl inget konstigt i det.

Så med dessa ideal, så blev det kanske så att jag började titta på hur tjejer gjorde – för det fanns ju inte några andra killar som var som jag, inte i min omgivning.

Jag har aldrig funderat på att bli kvinna. Har aldrig känt att jag lever i fel kropp. Men mina ideal och värderingar såg jag nog som nåt ”kvinnligt” så jag funderade när jag kom in i puberteten både en och två gånger om jag kanske borde vara kvinna. Men det kom jag fram till att nej det ville jag inte.

Jag insåg redan innan jag blev könsmogen att jag gillade killar, och det var ju en grej till som tjejer gör. Det där med att gilla killar, det är ju väldigt tjejjigt. Förutom de killarna på de små tumnagelstora bilderna i min kusins porrtidningar, som var reklam för bögporr. Jösses vad jag tittade på dessa små bilder, stora som frimärken. Om man kisade kunde man säkert se en snopp, eller två om man hade tur!

När Dynastin började sändas på TV (jag var 11-12 år då), så slog en en ”kvinnoblixt” rakt in i min lilla värld. Det här låter i efterhand jättefånigt, men den scenen där Alexis Carrington dök upp i domstolen, spelad såklart av Joan Collins, så blev jag helt knockad. Här kom en kvinna som var dödligt vacker i sin vita hatt med svart flor över ansiktet, och som var en slipad räv. Hon utmanade männen, och ville göra livet surt för Blake Carrington. Hon var elak, rapp i käften och alldeles underbar. Jag drömde att Alexis var min mamma. Hon hade allt. Efter det köpte jag Joan Collins memoarer ”Mestadels har jag njutit” och sträckläste den. Att mamma och pappa inte fattade redan då att jag var tralala, det begriper jag inte.

Joan Collins spelar Alexis Carrington i serien Dynastin från 1982.

Alexis Carrington var liksom en vacker kvinna, men med en hjärna som en man (så som jag såg det då). Beräknande och en som såg till att få det hon ville ha. Självklart blev hon min största idol!

En av de kvinnor som gjort störst avtryck på mig (förutom mamma) är Oprah Winfrey. När Kanal 5 började sända hennes talkshows i Sverige i mitten på 90-talet, så missade jag inte ett avsnitt. Hon hade vid den tiden lagt ner den typ av talkshows som istället Jerry Springer fortsatte med. Istället fokuserade hon på personlig utveckling, att leva som man ville, tro på sig själv, leva sunt och så vidare. Jag svalde allt hon sade. Än idag blir jag helt fokuserad bara hon syns i bild, ivrig att höra vad hon skall säga. Hon var heller inte rädd att visa sig svag, och delade ofta med sig av sitt liv, sina brister och sådant hon själv hade problem med. Det är för mig en enorm styrka, att högt våga säga vad man tänker och känner. Om det är en ”kvinnlig” egenskap, så har jag gott om den egenskapen.

Ta en koll på Oprahs Youtube-kanal, där ligger massor med hela avsnitt från 90-talet och framåt.

Jag blir sjukt provocerad av skämt som görs på bekostnad av kvinnor. Ni vet sådana där ”Min bil är så enkel att köra att till och med min fru klarar det”, eller ”Varför fiser män mer än kvinnor? Jo för kvinnor är aldrig tysta länge nog för att bygga upp ett tryck”. Orka. Jävla patriarkat-humor. Varför skämta om sådant som förminskar alls? Det kan ju bara vara för att framstå som bättre själv. Det är ju något som män gjort i alla tider. De måste vara jävligt rädda för kvinnor. Kan vi inte bara komma överens. Peace.

Märker just nu att jag skriver ”de” om männen. Hm. Det får vi fundera över ett slag.

Mer kvinnor som format mig på ett eller annat sätt är, Dolly Parton, Rosa Parks, Madonna, Margaretha Krook, Maria Wetterstrand, Michelle Obama, Hanna Hellquist, Cher, Cyndi Lauper, Annie Lennox, Viveka Sehldal, Gudrun Schyman, Adele, Beyoncé, Robyn, Ann Petrén, Kristen Wiig, Queen Latifah, Leila K, Hjördis Petterson….. Listan kan göras oändlig.

Men det är inte bara ”kändisar” som påverkat mig såklart. Min syster har jag alltid sett upp till, och nu i vuxet liv så har jag fått lära känna en otroligt stark kvinna som heter Sofia Weghammar. Det är nog en av de starkaste kvinnor jag mött. Det finns inget som hon inte klarar tror jag. Hon har prövats hårt men alltid kommit ut som segrare. Hade jag hälften av hennes tuffhet så hade jag varit otroligt tacksam.

Jag vet inte om jag kommer fram till varför mitt liv formas av kvinnogestalter, men jag känner i och för sig inte att jag behöver veta det heller. Jag älskar kvinnorna i mitt liv! ❤️

Lämna en kommentar