Kategori: Mobbning

Publicerat

Respekt

I puberteten var jag ofta sexuellt attraherad av mina antagonister. Jag var som alla vet ganska mobbad i skolan. Hormonerna tumlade runt och ställde till det, och blandade ihop saker som åtrå, lust och önskan att bli populär.

Respekterad var inte så viktigt, men att sex var nyckeln till framgång, det hade jag fått för mig. Har man sex, ja då är man ju älskad av den man har sex med. Sex har man med de man älskar.

Så om jag hade sex med Stefan, Mikael och Niklas så kanske de skulle gilla mig? Eller åtminstone sluta mobba mig?

De flesta plågoandar var -surprise – de populäraste killarna i skolan. Ni vet de där som blev invalda i ELEVRÅDET. Vem som valde in dem och hur det gick till, det fattade jag aldrig, men helt plötsligt var de där i skolkatalogen och hånflinade mot mig.

Det var Stefan, Annika (så mycket kastanjevatten i ansiktet att hennes ansikte såg helt skitigt ut i den svartvita skolkatalogen), Mikael och andra snygga sportiga tjejer och killar med Studio Line from L’oréal hårgelé i sina maxade hockeyfrillor.

Lyckade. Valda. Omtyckta.

Vad jag avskydde dem. Hatade dem. Avundsjukan över att de kunde leva sina liv så smärtfritt och framgångsrikt visste inga gränser. Ingen valde in mig i elevrådet. Tvärtom, de flesta i elevrådet gav mig stryk eller bara frös mig ute. Eliten spöade skiten.

Bitterheten åt upp mig inifrån.

Ändå. Jag var så förälskad i flera av mina plågoandar. De var snygga. Tänk om en SNYGG kille skulle gilla mig! En lyckad kille! Då skulle jag också vara lyckad.

I Skara bodde jag granne med en sån där lyckad kille, som jag var smått förälskad i. Minns inte hans namn. Anders kanske? Han tittade inte ens på mig. Han var snygg, spelade hockeyfotbolls-sport och stoltserade med en rejäl hockeyfrilla. Själv hade jag blonderat mig för sjätte gången och sytt en ny rock i pistagegrönt tyg. Den pimpade jag med Culture Club-badges och möjligen nån Depeche Mode tyg-patsch. Frågade du mig då, så var jag jättefin. Det fick jag såklart skit för. Fula bögen med hemsydda kläder. Tro inte du är nåt.

Idag är jag mest förvånad att jag inte blev ett sånt där psycho som satt och planerade hämnd och kryssade över ansiktet med röd tuschpenna på alla de jag hatat och hämnats på. Som såg till att de mystiskt ramlade ner för stup, av misstag drack kaustiksoda eller bara hittades i skogen med huvudet inslaget i gladpack.

Tro mig, jag hade de tankarna. När avundsjukan tog överhanden, och jag kände att mitt liv aldrig skulle bli bra. När man är 15 år så är det svårt att se framåt. Att nåt kan bli bättre. Man lever där och då. Och där och då, 1985, då var det nattsvart för mig. Smått desperat försökte man se hur allt elände skulle kunna ta slut. Snabbt. Då är döden ett rätt snabbt sätt.

Men mest hade jag tankar att bli accepterad. Vad skulle jag göra för att de skulle ändra sig och istället för att nocka mig efter Lucia-discot, bjuda med mig på fest? ”Hej Jonas, kom med oss, in i värmen och var med oss en stund!”

Hela uppfattningen om vad kärlek, respekt och tillit var, var så fel hos mig. Det var samma sak som sex. Har man sex så är det det ultimata beviset på att man är värd nåt, att man är älskad.

Absolut, den man är kär i kan man ha sex med. Sex kan man ha för att det är skönt, kul, avkopplande med en total främling man träffat på krogen eller i nån mörk park. Men att ha sex i tron att sex i sig kommer göra att man får kärlek, eller respekt är allt annat än självklart. Denna irrationella tankegången levde jag med i stor del av mitt liv. Jag letade efter kärlek och respekt på helt fel ställen i många år.

Jag var säkert inte ensam. Hur många har inte sett sex som vägen till en persons hjärta?

Publicerat

Undvik!

Kommer på mig själv ibland hur jag drar mig undan från andra, arbetskamrater till exempel. Det kan även vara ute på krogen (nu var iofs det väldigt länge sedan jag var där), men i båda fallen så drar jag mig undan – eller rättare sagt undviker – dem.

Såhär.

Jag kommer in på kontoret och så sitter några kollegor i lunchrummet och pratar och skrattar. Per automatik så tänker jag: där har jag inget att göra, de sitter där och vill inte bli störda, vad obekvämt att störa dem, vad skall jag säga?

Otroligt paranoia drag, men jag får nästan känslan att de – utan att säga det högt – ”Tyst nu kommer Jonas, se upptagna ut!”.

Att jag i grunden tror att ingen EGENTLIGEN vill umgås med mig är så väl grundat av mina år i grundskolan. Hur mycket jag ens bearbetar det, hur många år som det än går, så är mitt dna för alltid programmerat att agera på det här sättet.

Jag kan minnas hur jag kände som liten, innan skolans helvelvetesår drog igång på allvar, att jag inte var direkt blyg, eller rädd. Livet var rätt gött, man lärde känna nya kompisar och deras vänner var mina vänner. Okomplicerat.

Ovetandes.

Det där bankades senare bokstavligen in att så var inte fallet. Vem vill umgås med dig? Vem tror du att du är? Vem har bett om din åsikt, idiot? Du skall inte vara här, vi vill inte leka med dig. Jaså skall Jonas komma, då tänker inte jag göra det, vill fan inte vara på samma fest som den bögen.

Det där satte sig. Och det spelar ingen roll att jag idag är 50+ och vet bättre, jag vet att barn är elaka och saknar empati, detta är något som aldrig kommer att ändra sig.

Idag har jag liksom skalat bort alla risker. Risken att få höra glåpord (som antagligen aldrig skulle komma) eller bli utfryst, genom att undvika folksamlingar. Då är man safe. Ensam är stark. Det gör jag per automatik, och mår bra av det. Eller rättare sagt, jag slipper bli sårad. Win-win. De slipper mig, jag slipper ledsamheter.

Sådär funkar min hjärna i alla fall, och det för det allra mesta utan att jag ens reagerar. Men ibland så stannar jag upp och reflekterar. Vill jag ha det såhär?

Publicerat

Vad skall jag tycka?

Vägskyltar utan text som pekar åt två olika håll

Hur skall man veta om man gör rätt, och veta vad man vill, om man inte riktigt litar på sig själv? När man istället lyssnar på andra, vem skall man tro på? Hur kan jag ha en åsikt, om jag inte vet vad jag vill?

Andra har under min barndom berättat för mig hur det skall vara. Eller rättare sagt, i min barndom så var det ingen som drillade mig i att tänka själv. Det var egentligen ingen som tvingade på mig idéer, det var liksom ingenting alls. Man läst mellan rader, gjorde som ens familj gjorde utan att egentligen veta varför eller ifrågasätta.

Jag minns för några år sedan när alla nät-tidningar började med sådana där ”quiz” där jag kunde ta reda på vilket parti jag troligen hade mest gemensamt med. Gud vad skönt! Då slapp jag ju tänka själv! Här kunde SVT, SvD, Aftonbladet eller DN berätta för mig hur jag skulle rösta! Det där ett praktexempel på hur jag hellre litar på omgivningen än mig själv.

Kritiskt tänkande, det fanns inte i min familj när jag var liten. Sa nån det på TV så var det sant. Om nån granne påstod nåt, så utgick vi från att det stämde. Min syster var kanske den som ”läste sig till” kritiskt tänkande. Hon var väldigt duktig i skolan, och gillade (tror jag) att plugga, lära sig saker. Det gav henne en bättre syn på omvärlden och hur hon kunde relatera till den. I alla fall tror jag det var så.

Men jag själv – och det är väl egentligen den enda jag kan prata om – fick aldrig den insikten. Detta påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna att jag alltid har en egen åsikt om något. Och när jag väl får en känsla om något jag tycker är rätt eller fel, och berättar det för kollegor, vänner eller kanske rent allmänt på Facebook, så får jag ibland motkommentarer, och ifrågasättanden varför jag tycker så som jag gör. Då kan jag bli förlamad, och inte veta hur jag skall argumentera, hur jag skall sätta ord på varför jag har en åsikt.

Det blir lätt att jag tystnar då, viker mig för den som har en starkare röst, och som kan argumentera tydligare. När det sker, så kan jag känna mig dum, och bli orolig att någon skall tycka mindre om mig för att jag har ”fel” åsikt, eller kritiserar mina idéer.

Det här är något som jag jobbar på dagligen, att bygga upp argumentation till varför jag har en tanke eller åsikt. Det kan vara alltifrån en politisk åsikt till att jag gillar äta en viss mat. Att helt enkelt stå upp för mina tankar och idéer och i princip skita i vad andra tycker.

Självförtroendet får sig lätt en törn varje gång något sådant här händer. Det här en effekt av barndomen, när ”alla” i skolan sa att jag var en loser, en värdelös, ful bög som ingen ville vara med, så tror man till slut på det som andra säger. Jag har släppt mina plågoandar, jag önskar inte längre livet ur dem . Men det de gjorde, det satte spår i mig, som jag kämpar dagligen med att komma ur. Det är tufft. Men det skall gå.

Jag önskar jag kunde sätta mig i en tidsmaskin och åka tillbaka till 1981 och berätta för 10-årige Jonas att allt kommer ordna sig. Och det bästa han kan göra är att lära sig tänka kritiskt. Ifrågasätta det han hör, och slå hål på hans demoners hårda ord genom att prata med sina föräldrar om hans känslor.

Känslor var i och för sig en rätt så stängd bok i vår familj, om det inte handlade om humor. Med humor kommer man långt, men inte särskilt långt om man samtidigt inte släpper in allvar, sorg, rädsla och ilska. Hela spektret behövs för att man skall fungera.

Follow the wind song
Follow the thunder
Follow the neon in young lovers' eyes

Down to the gutter
Up to the glitter
Into the city
Where the truth lies

Where do I go
Follow my heartbeat
Where do I go
Follow my hand

Where will they lead me
And will I ever
Discover why I live and die


//
Text ur "Where do I go?" från musikalen Hair!
Skriven av Galt Mac Dermot, Gerome Ragni, James Rado
//

Publicerat

Fröken Ekstam

Redan när jag var liten och precis lärt mig skriva, så ville jag bli författare. Skriva böcker, mysterier precis som Kittyböckerna, Femböckerna och…ja kanske inte Biggles, det var för tråkigt med krig och flygplan, men kanske som Mio min Mio. Åh vad jag älskade den boken. Jag kunde den utantill nästan. ”Var det nån som hörde på radio i oktober förra året…”. Så börjar den. ?

Jag skrev korta texter om brunnar man trillade ner i, och kom in i världar som var uppochner, och om saker jag självt upplevt. Allt var kul att skriva om. Det kom så lätt ur mig, fantasi har jag alltid haft, och lätt att få ner det på pränt.

En gång skrev jag, jag hade nog precis lärt mig skriva, någon kort berättelse på den skrivmaskin vi hade hemma. Jag minns inte alls vad det handlade om, men så visade jag det för mormor Anna-Lisa (så fint namn!), för att se vad hon tyckte.

Har du skrivit detta, undrade hon, med troligen lite extra pålagd förvåning. Japp, svarade jag. Jag var rätt stolt över mitt verk, kanske mest för att jag lyckats bemästra en så avancerad maskin som en SKRIVMASKIN.

Men ååå så bra, du är ju jättebra på att skriva, sa mormor Anna-Lisa. Du är en författare!

Jag blev så glad att jag nästan sprack. Precis vad jag ville bli, det sa mormor att jag redan var! Saken var kirrad, det var författare jag skulle bli!

Vi spolar framåt. Jag går i högstadiet och har fått en klassföreståndare som heter Ewa Ekstam.

Jag hade Ewa i svenska och tyska och jag hade stor respekt för henne. Hon var väldigt tjusig, alltid snygg i håret, brunbränd och klädde sig snyggt. Tuggade alltid på ett tuggummi. Sådär som en lite passivt aggressiv person gör, med helt stängd mun, och käkarna aldrig helt avslappnande. Och så kunde hon tyska. Bara en sån sak!

Så jag hade både stor respekt för henne, och gillade hennes sätt att lära ut.

I högstadiet var jag alltid hårt mobbad, hatad av flera vilket gjorde att jag började få väldigt dåliga betyg. I nian hade jag nästan hälften av min skoltid som frånvarande. Ewa märkte detta och frågade klassen (när jag inte var där och kontaktade sen min mamma för att stämma av) varför de tyckte så illa om mig.

De svarade att de tyckte mest att jag var annorlunda. Hade konstiga kläder på mig och så. Ewa blev nog rätt bekymrad över detta och för mig. Hon var så fin så hon erbjöd mig att ta extralektioner för henne på håltimmar och raster.

Jag förstod det inte där och då vilken tid hon tog från sin lediga tid för att hjälpa mig. Men den polletten trillade ner flera år senare. Jag skickade då ett brev till henne och tackade av hela mitt hjärta för allt hon gjort. Hon skrev tillbaka och tackade och sa att hon blev så glad för brevet.

Men en sak tackade jag henne inte för. En händelse som hände där och då i högstadiet. Men hon vet nog inte att jag vet om det som hände.

I Svenskan fick vi i klassen en uppgift att skriva en fortsättning på en bok. Jag minns inte vilken bok det var, men uppgiften var att skriva X antal sidor på en fortsättning. Den uppgiften var ju helt ”up my alley”, så att säga!

Jag släppte loss min fantasi och skrev ihop några sidor och lämnade in uppgiften. Nån vecka senare fick vi bedömning på det vi skrivit. Jag fick högsta betyg, och Ewa skrev som notering, ”Jättebra Jonas, du har ett rikt ordförråd och berättar så fint!”.

Bara detta stärkte mig och mitt i princip obefintliga självförtroende.

Men så fick jag veta en sak till som gjorde en stor skillnad, som lyfte mig än högre.

Min syster Anna och Ewas dotter (som jag inte minns namnet på) umgicks en del. Ja ni vet, Skara. Liten stad. Alla känner alla. Vi kan kalla dottern för Sofia.

Sofia berättade en dag för Anna att hennes mamma Ewa läst upp en sak under deras middag hemma, som en av hennes elever skrivt. Det var så bra, så hon ville dela med sig detta till dem. Det var min berättelse. Min!

När Anna berättade det för mig så blev jag så glad. Nej, STOLT! Jag kände att om Ewa Ekstam vill ta tid på sin fritid och läsa upp en berättelse för sin familj, då kan det ju inte vara helt värdelöst! Sådär värdelöst som mina plågoandar sa att jag var, varje dag.

Så TACK igen Ewa, för detta. Det är ett minne jag hållit ömt i mitt hjärta i hela mitt liv, och som håller tanken vid liv att jag en dag kanske kan skriva ihop en bok. Jag älskar dig för detta, Fröken Ekstam. ❤

Publicerat

Frida, Fashion och min räddande ängel

1988 flyttade jag till Göteborg. Det berodde på två avgörande saker. Dels var det ren överlevnad, jag skulle gått under i Skara. Jag var mobbad, kände mig utanför och hade väldigt få vänner. Men den andra och främsta orsaken att det blev Göteborg var att jag lärde känna en person som bodde där.

Jag var runt 16 år och hade köpt tidningen Frida. Jag tror det var en poster i den på Pete Burns i just det numret, det var därför jag köpte tidningen. På den tiden fanns ju inte internet, så för att lära känna nya bekantskaper så hade man brevvänner. Frida hade en sida dit man kunde annonsera efter sådana.

Hur som, personen som annonserade letade efter brevvänner som gillade Boy George och Culture Club. Jag gillade absolut dem, men var själv mer ett fan av Dead Or Alive, Depeche Mode och Yazoo. Typ. Men jag tänkte att en person som gillar Boy George kan ju inte vara elak eller farlig. Sagt och gjort, jag tog mod till mig, totade ihop ett brev som jag la på postlådan. Sen var det bara att vänta. Två dagar minst innan det kom fram, sedan ett par dagar innan ett eventuellt svar skulle komma tillbaka. Alltså säkert en vecka innan jag kanske skulle få svar. Och jag fick svar.

Vi blev bästisar från första stund. Vi skrev hur mycket som helst till varandra, och ringde varandra ofta. Det tog inte lång tid förrän jag åkte ner till Göteborg och hälsade på. En helt ny värld öppnades för mig. Helt plötsligt hade jag nya vänner. Många av dem var gay. Jag behövde inte smyga om något längre. Jag kände att nu hade jag längre inget att vara rädd för. Att bo i Skara kändes mycket lättare, för jag visste vad jag hade i Göteborg. Vänner. Trygghet. Framtid. Så att flytta dit kändes helt enkelt logiskt.

Min första fest med mina nyfunna vänner, 1987.

Work it!

Jag hittade ett jobb i Arbetsförmedlingens tidning, där Park Avenue Hotel sökte diskare till deras grovdisk. Jag var då 17 år, och rädd för det mesta, framförallt för att ringa till okända människor. Men jag ringde numret i annonsen, tror det var på en fredag. En man som hette Danilo svarade. Han frågade när jag kunde börja jobba. På måndag, svarade jag, utan att varken pratat med mina föräldrar eller ha någonstans att bo. Perfekt, sa Danilo. Då ses vi på måndag.

Av någon anledning gick mina föräldrar med på att jag flyttade, trots att jag precis fyllt 17 år. Jag tror att deras äktenskap redan då var i svajning, de skilde sig året efter. Så att jag flyttade hemifrån var kanske behövligt för dem, då kunde de ta tag i sitt förhållande. Jag vet inte. Men en bidragande orsak att de lät mig flytta, var att min kusin bodde i Göteborg, och det var hos henne jag fick bo. Det är jag för alltid tacksam för, att hon gick med på det. Jag minns inte riktigt hur länge jag bodde där, tre månader kanske. Efter det hjälpte hon mig att hitta egen lägenhet; min första lägenhet fick jag i Olskroken på Kobbarnas väg 10.

Fina disken

Mitt första jobb i Göteborg blev alltså på Park Lane. Jag fick börja i grovdisken, och diska alla grytor, kastruller och även grillgallren i gjutjärn som kockarna använde i restaurang Harlequin för att grilla BBQ på. De kunde inte maskindiskas så det var bara att ta fram stålborsten och jobba på. Jag älskade mitt jobb. Jag var otroligt stolt över att jag hade klarat av att få ett jobb på egen hand. Strunt samma att det var i en grovdisk. Det var mitt, och jag tjänade pengar på egen hand. I Göteborg!

Kastruller och sånt skulle jag diska i en gigantisk diskmaskin, men den klarade aldrig av att göra såsgrytorna rena, så jag diskade de mesta en sista gång för hand, innan jag bar in grejerna till köket igen. Kockarna kom och berömde mig, de hade aldrig sett så rena kastruller förut. Jag var stolt som en tupp! Danilo märkte snart att jag var noggrann så jag blev promotad till Findisken. Jag minns att jag blev så glad för detta och ringde hem till mamma och pappa för att berätta att jag avancerat uppåt på jobbet. Nu fick jag istället diska glas, porslin och bestick. Inga mer grillgaller.

Något som jag fått lära mig som liten var att inga jobb är att fnysa åt. Vill man ha lön, så får man ta de jobb som finns. Jag hade ingen utbildning alls – jag slutade skolan efter nian – och var medveten om att jag fick ta de jobb som fanns.

Fashion

Från att ha bott i Skara och aldrig varit ute ”på stan” alls, så var Göteborgs uteliv helt otroligt stort. Som 17-åring har man ju inte så mycket referenser. Min sinnebild av bra klubbliv var sådant jag sett på TV. Klipp från Londons trendiga New Romance-klubbar, där gäster lade ner mycket tid på att klä upp sig innan de gick ut. Fantasifulla kläder, smink, hår och en cool attityd. Att jag skulle hitta en klubb i Göteborg som levde upp till de förväntningarna var små, men jag hittade en.

Fashion var en svartklubb som låg på innergården på Kyrkogatan, där Hotel Vanilla ligger idag. Jag tror inte den fanns så länge, kanske bara ett halvår, där på våren ’88. Den klubben var för mig som att komma hem, eller som E.T i slutet av filmen, som hittade tillbaks in i moderskeppet. Musiken var fantastisk, det var dragshows och på väggarna hängde stora posters med Divine. Gästerna var modemedvetna, alla ville synas, och lade ner energi på sina outfits. Jag var hemma!

Min räddande ängel

Jag kan ärligt säga att hade jag inte hittat min brevvän i tidningen Frida något år tidigare, så hade jag inte levt länge till. Jag hade funderat på att avsluta mitt liv, jag såg inte riktigt någon framtid, innan livet ändrade sig. Jag kan bara tacka min lyckliga ängel för att det hände. Min ängel som heter Jessica. <3