Kategori: HBTQ

Publicerat

En typisk helg 1991-ish

Okej, fredagen började gå mot eftermiddag. Jag var klar med mina läxor, och satt nu och funderade på vad jag skulle ha på mig på helgen, när vi skulle gå ut. Jag gick på Komvux och bodde på Frölunda Torg, där jag hade landat med mitt första förstahandskontrakt. Min lägenhet var på nionde våningen i det höga vita huset mitt på torget, med magnifik utsikt över havet. Jag trivdes faktiskt väldigt bra där, men det var ju en bra bit in till city, där mina vänner bodde.

Var det sommar så cyklade jag ofta in till city, annars så fick det bli spårvagnen. Men nu var det sommar så jag tog cykeln.

Jag hade pratat med Lars (en av de jag umgicks med mest med på den tiden) på telefon och vi hade bestämt att vi alla skulle samlas hemma hos honom runt kl 20 på lördagen. Jag var oftast där kl 18, för jag orkade inte sitta själv hemma utan att kunna umgås med någon. Med mig hade jag nån flaska vin. Eller så snyltade jag på andras, jag hade antagligen inga pengar. Men jag hade alltid med mig blandband. Musiken stod jag för. Surprise, surprise.

Intressant det där med telefoner och kommunikationer. Då fanns inte mobiltelefon. Alls. Skulle jag ringa någon, fick det bli hem till hen. Till hens fasta telefon som satt inkopplad i väggen. Om ingen var hemma så fick man prata in på TELEFONSVARAREN. Dessa moderniteter. Att vi kunde umgås och stämma träff alls på den tiden är ett mysterium idag.

Oftast var det OK med Lars att jag kom tidigare, så vi umgicks medan han fixade i ordning sig. Och det kunde ta tid, för han hade på den tiden det största håret, och det fixade sig inte av sig själv. Gelé som kramades in i fuktigt hår, som sedan fönades och sedan började det riktiga arbetet. Tupera håret, inne vid rötterna. Spraya. Torka. Tupera. Repeat.

Det blev oftast fantastiskt resultat, men ibland blev han inte nöjd. Vid det laget kunde klockan ha blivit över 21, och alla andra förfestare hade kommit, men om håret inte var perfekt, så tvättade Lars helt resolut håret igen. Och så började han om från början. Det hände till och med att han inte gick ut, om håret inte blev perfekt.

Låtar jag starkt förknippar med Lars och förfester hos honom är bland annat Brothers in Rhythms låt Such a Good Feeling. Herregud vad vi spelade den! Vi tog till och med 12″ vinylen till Billy (som var DJ på Bacchus) och tvingade honom att spela den.

På den tiden rökte ju alla (inklusive jag), så att gå in på hans toalett samtidigt som han fixade håret, det var som att gå in i en dimma baserad på cigarettrök, hårspray och puder. Det blev liksom en liten förfest i förfesten inne på toan ibland. Vinglasen vinglade på handfatskanten, och ju senare kvällen blev, desto mer hårspray smakade vinet. Underbara tider.

Alla bögars anthem på den tiden var såklart Madonnas Vogue. Och det var 12″ versionen det skulle vara, annars kvittade det. Introt på den får jag fortfarande gåshud av och känner än idag ett behov av att rusa upp på nåt dansgolv och strike a pose.

När allas hår, ögonbryn, kläder och promille var i perfekt harmoni, brukade vi oftast ta oss till Bacchus, strax innan midnatt. Innan tyckte vi inte var nån idé, och kom man för sent så kunde det vara kö eller så kanske man missade nåt. Det gällde att komma i exakt rätt tid.

Förfest! Den här bilden är däremot inte tagen hemma hos Lars . Bilden är från 1989 ca.

Väl inne på Bacchus så sonderade jag snabbt terrängen, vilka var där, vilka var inte där. Var det nån där som kanske ville bli ihop med mig? Sedan beställde jag (om jag hade pengar) nåt att dricka i baren, men oftast stod jag på dansgolvet mest hela kvällarna. Inte för att DJn spelade särskilt bra musik, men det var där jag trivdes. Alla rökte, så lokalen var lite snyggt suddig, belysningen på dansgolvet rörde sig i röken. Rökmaskiner behövdes inte på på den tiden.

Det är tråkigt att ingen hade kameror då på det sätt vi har idag. Nu var det nog fotoförbud på Bacchus om jag minns rätt, men vem orkade släpa med sig en systemkamera ut på kvällen. En sån fick ändå inte plats i mina fickor hur som helst. Så jag har inga bilder från Bacchus, och det är typ helt omöjligt att hitta några bilder som visar hur lokalerna eller en ”vanlig lördag” kunde se ut där.

MEN!
Så kom jag på att jag var ju med i en TV-serie som statist en gång. Serien heter ”Änglarna sover” och sändes 1997. Förfärligt usel serie, men ett avsnitt utspelar sig i Bacchus lokaler. Bacchus hade precis gått i konkurs, men SVT fick komma in där och spela in. Här är några (usla) klipp från serien, filmat från min tv. Men alla som varit på Bacchus känner nog igen sig. Och antagligen många av oss statister. Kan du hitta mig i vimlet?

Efter Bachhus? Ja antingen gick man hem, men oftast var jag för rastlös för att kunna det. Ibland blev det efterfester, eller så gick man till 7:ans gatukök och köpte nån kladdig Souvlaki med pommes. Eller jag köpte nästan aldrig nåt, för jag hade inga pengar som sagt. Men istället för att gå hem, så hängde jag med de som hade pengar.

Det vanligaste var dock att jag antingen gick till Hellmans Café eller så smög jag runt i parken och hoppades på Mr Right. Eller i alla fall Mister Right now.

När jag var trött till slut, oftast framåt 06, så cyklade jag hem igen till Frölunda och somnade. Att jag inte körde ihjäl mig själv de gånger jag cyklade hem är ett mirakel. Var kanske tur att det var så tidigt på en söndags morgon, så de flesta fortfarande sov.

Söndagen innebar under sommartid följande : Sova minimalt. Sken solen så packade jag väskan och cyklade ut till Saltholmen. Där paxade jag plats så att när alla andra vaknade och kom dit så hade jag sparat plats till dem. Sedan solade vi där ute och pratade om gårdagen. Det var inte sällan som vi kanske var 10-15 personer som samlades där ute och ömsom dåsade, ömsom pratade i solen.

Vintertid – eller de dagar som solen inte sken på sommaren – innebar söndagar följande: Sova till sent. Äta brunch. Efter det så åkte jag bort till Marilyn video på Linnéplatsen och hyrde ett gäng filmer. Ofta var det 3 st för 99 kr. Sedan på vägen hem, in på Hemköp eller Billhälls och köpa nån slabbig fet mat. Hemma igen, så bäddade jag ner mig i soffan, och kollade film. Sakta försvann bakfylleångesten. Film och mat är bra medicin mot den. Sedan somnade jag antagligen innan 22. Sedan var det bara att vänta på att nästa helg skulle komma.

Publicerat

Love for sale…

två män står mtt emot varandra i en mörk park

Hur det kom sig att jag själv sålde mig första gången där i slutet av 80-talet, det minns jag inte. Antagligen var det nog ensamheten som drev mig, men även sexet och en önskan att bli älskad. Jag kände mig inte rädd eller smutsig när jag gjorde det. Det var aldrig någon som tvingade mig att göra det. Det var något som jag själv valde, eller drevs till att göra.

Jag lärde känna några killar på krogen, som jag snart förstod att de sålde sig. De tyckte det var kul, de fick sex, och dessutom betalt för det. Win-win. Detta lockade mig såklart.

Det var så enkelt helt enkelt. Efter Bacchus, så gick man förbi Parken, som vi kallade raggstället där bögarna cruisade. För att inte behöva gå hem själv, lottlös och oönskad så provade man lyckan i parkens mörka vrår. Fanns ingen att finna där, så gick man till Parkeringen där de bilburna torskarna fanns, de som raggade upp manliga horor.  Där nappade det i princip alltid.

Idag fattar jag att längtan att känna sig åtrådd, behövd och älskad var en stor del. Ibland sålde jag mig gratis eller för en skjuts hem. Det var en speciell känsla att kliva in i bilen, åka med. Jag hade blivit utvald. Någon, en helt okänd man, ville ha mig.  Mig! Jag som inte var värd nåt! Det var i alla fall det jag hört varje dag i skolan sedan femte klass.

Känslan av att vara behövd och älskad, den tog slut så fort jag klev ur torskens bil. Då var jag ensam igen. Kanske skulle det kännas bättre nästa gång, intalade jag mig själv. 

Pantamera

Jag hittade en dagbok från den här tiden, där jag skrev:

Lördag 11 juni, 1988
Ikväll skall vi på Bacchus. 50 kr i entré, Öl 50 kr. Tur för mig att jag har 105 kr på banken! Då kan jag ta ut en hundring i bankomanten!

Det var flera gånger jag hade typ 89 eller 96 kronor på kontot, dvs precis under hundringen. (Alla mina pengar gick åt till skivor). Alltså behövde jag sätta in några kronor för att kunna ta ut 100 kr. Projektet för dagen kunde alltså bli att fixa fram dessa kronor. Jag minns inte hur jag gjorde, kanske fick jag låna det av nån eller så hade jag pantburkar. Så då kunde jag gå in på banken och sätta in pengarna, och sedan gå ut till bankomaten och sedan ta ut 100 kronor. Helgen var räddad!

FOMO

När jag var 18 år så hade jag inte riktigt koll på vad jag borde prioritera. Eller jo det hade jag. Festa. Träffa folk. FOMO upphöjt i kvadrat. Att inte kunna gå ut en lördag – särskilt lönehelg – var lika med dödsångest. På allvar. Tänk om HAN var där? Det var han aldrig, och hade han varit det så hade jag inte sett honom, för jag var inte emottaglig för det. Jag trodde innerst inne inte att någon ville bli ihop med mig. Därför var det en tröst att gå till parken och cruisa. Där fanns det alltid någon som ville ha mig. Och ville de ha mig så vad jag nöjd. Jag hade nästan inga egna krav. Jag visste inte att jag kunde ha det.

Nåt år senare slutade jag att sälja mig, det gav mig inget längre. Det fanns andra och mer roliga saker att göra för att bli sedd och omtyckt. Att bli sedd, det är en av människans grunddriv, att få uppskattning, cred, beröm. Att bli erkänd.  Uppskattad. Älskad.  

18 år, och uppsprakad. Notera Joan Collins-knappen på bröstet. Den har jag kvar än idag.

We say who, we say when, we say how much, Vivian.

Jag hade en glorifierad syn på prostitution. Givetvis förstod jag att det fanns kvinnor som sålde sig utan att vilja. Antingen tvingades eller behövde pengar för att överleva dagen. Men då, när jag var 18 år, hade jag en idé om att det fanns de som gillade att sälja sig. Dyrt. Och till snygga män endast. Lyxhoror som hade massa pengar, var lyckliga och hade full kontroll på sitt yrke.

Av de kvinnor och män jag kände på den tiden och som sålde sig, vet jag inte någon som var just detta, lyxhoror. Men de hade alla samma dröm om att en dag bli det.

En tjej, jag kallar henne Miss C, umgicks jag med en del på den tiden. Hon såg väldigt glammig ut, snygga kläder. Handlade alltid på NK, var glad och slängd i käften. Älskade att umgås med henne. Vi kunde sitta på NKs restaurang och fika och skvallra, båda i full makeup och de finaste kläderna vi kunde hitta.

Men hon fick slita hårt för pengarna. Hon – påstod hon – gillade sitt yrke, men sa att hon såklart inte skulle kunna sälja sig livet ut. Torskarna ville ha unga tjejer, sa hon. Miss C var kanske 25 när jag var 18. Kanske 35, hon var så hårt sminkad att det var svårt att veta.

Sedan fanns en annan kvinna, som varken var 35 år eller en skönhet. Hon sa att hon var billig istället, det var hennes knep. En runk för en hundring. Hon gick på ronken, sa hon alltid. De flesta torskar hon träffade ville bara bli avrunkade av henne, de tyckte att hon var så ful. Kanske kände hon sig älskad ändå.

Det finns inget att ångra

Jag ser inte ner på eller ångrar mina val i livet. Alla lever vi efter de förutsättningar vi har. De erfarenheter som finns i bagaget och den världsbild vi har. Det ihop med sin egen självbild blir grunden till de val man gör i livet. På gott och ont.

Looking back I didn’t have any alternatives and so therefore I have no regrets.

Quentin Crisp
Publicerat

Bögar, horor, nattliv, oh my!

Rött medlemskort till Club Bacchus, Göteborg, 1990.

Det fanns på slutet av 80-talet och början på 90-talet ett café i Göteborg som drevs av RFSL, som hette Hellmans café. Namnet kom efter Allan Hellman, som var den förste att grunda RFSL Göteborg. Detta gjorde han 1971. Men det var inte första förening han startade. Redan 1951 startade han Allan Hellman Friends’ Club, i det då väldigt homofientliga Göteborg.  Så sent som 1996 tog RFSL fram en underökning som sa att ca 36% av göteborgarna utsatts för våld på grund av sin homosexualitet, mot 23% i hela landet. Tack och lov har mycket hänt sedan dess.

Caféet låg på Esperantoplatsen, som på den tiden verkligen var en plats dit man helst inte gick kvällstid. Esperantoplatsen låg i ena änden av Rosenlundsgatan, som på den tiden var gatan där många prostituerade gick. Inte för att det var de som var de farliga, snarare de män som drogs till dem. Torskar, hallickar och andra män som antingen levde på dessa kvinnors jobb, eller tyckte att det var okej att köpa sex av dem. Inga svärmorsdrömmar direkt. Där erbjöds RFSL en lokal av Göteborgs stad att bedriva caféverksamhet, och även nattklubben Touch. Tack Göteborg. Känn ingen sorg för oss.

Touchreklam i tidningen QX

Till Hellmans café gick vi oftast efter man varit ute och dansat. Antingen gick vi till Bacchus, eller till Touch. Till Touch gick man i nödfall, för det ansågs vara lite mindre hippt. RFSL har alltid kämpat för att ses som viktiga i gayvärlden, i alla fall den stora massan. Det är väldigt konstigt egentligen. En organisation som slåss för allas lika värde, våra rättigheter att leva samma liv som vem som helst, att man rynkar på näsan åt dem och avfärdar dem som “politiska tofflor”.  Jag skall inte säga att jag var så mycket bättre då Hellmans café fanns, men till mitt lilla försvar får jag säga att jag inte var särskilt gammal.  

Pubkväll på Touch. Bild: GP.

För att komma till Hellmans efter att man klubbat och visat upp sin senaste outfit på Bacchus, så gick vi alltså ofta till Hellmans. De hade nämligen öppet hela natten, fram tills första spårvagnarna började rulla på söndags morgon. Standard var att man köpte en balja kaffe och en köttbullesmörgås med rödbetssallad. Sedan satt man där och pratade och skvallrade om vad som hänt och hade man riktigt tur så fick man kanske ragg. Eller jag fick aldrig det, men jag vågade å andra sidan aldrig ragga heller. Enda stället jag vågade ragga på, var i parkerna, i mörkret där ingen riktigt såg hur jag såg ut. För var det något som jag saknade, så var det självförtroende om hur jag såg ut.

Från Bacchus gick man till Hellmans på kanske 10 min och vägen dit var genom Hagakyrkans park, Allégatans parker och över Rosenlund, där Feskekörka låg. Inte den  säkraste vägen att gå kanske. Konstigt nog så blev varken jag eller någon av mina vänner nedslagna eller antastade där. Kanske såg vi för extrema ut eller så hade vi bara tur.  

Fika på Hellmans. Jag till höger. Typ ingen aning vilket år. 1990?

Rosenlundsgatan erbjöd alltså prostituerade, av alla de kön som vandrar på denna jord. Jag umgicks med flera prostituerade på den tiden, som jag lärde känna på krogen. Bögställena i Göteborg var verkligen spännande att vara på, på den tiden (kan bero på att jag var så ung). Ville man visa sig öppet gay, eller bara vara den man var, så fanns det bara bögställen att gå till, och ha som sin fristad. Här möttes bögar, flator och hetromän som gick dit i full drag. Prostituerade kunde gå hit utan att bli antastade eller få nedlåtande kommentarer, och jag kunde få vara där med mina extrema utstyrslar. Ingen brydde sig. Verkligen en smältdegel av alla typer av personligheter. Det känner jag att jag saknar idag. Men jag vill inte gå tillbaka, absolut inte.

Artikel om Club Bacchus, Göteborg, om deras konkurs 1997.
Artikel om Club Bacchus, Göteborg, om deras konkurs 1997. Källa: QX.

Det fanns såklart en hierarki även på bögställena. Jag vill gärna skriva mer om det en annan gång. Men kort sagt så var till exempel en ”manlig” bög mer värd en kille med smink. En ”straight acting” bög var mer åtrådd än en ”screaming queen”. Bögar var högre i rang än flator. Det har inte ändrats sig nämnvärt idag heller. Men det var ändå en trygg plats att vara på. Här blev man åtminstone inte sedd som mindre värd på grund av sin sexuella läggning.

På väg till Bacchus! Blått hår är fint. Göteborg 1987. Jag är 16 år.
Publicerat

Jeansbulle

Jag liftade mycket mellan Skara och Göteborg, innan jag flyttade ner. Det var de gånger jag inte hade råd med bussen, men inte klarade av rent mentalt att vara i Skara en helg.   

Att lifta var en frihetskänsla och ett äventyr. Jag fick chansen att fly från Skara, till – för mig på den tiden stora staden – Göteborg. Dessutom var det gratis, och jag kunde samtidigt stå och drömma om att det kanske kom en Prince Charming i en bil som plockade upp mig och så drog vi iväg någonstans där vi levde lyckliga i alla våra dagar. Det hände såklart aldrig.

Idag skulle jag inte våga lifta (och ingen skulle antagligen aldrig plocka upp någon heller, tiderna förändras ju), men när man är 16 år så är ju inget farligt. I alla fall så var det så för mig. Förutom i skolan då. Där var allt farligt.

Det enkla med det hela var att ta sig ner till Göteborg. Bra väg att stå vid, där utanför Skara. Mycket trafik och bred vägren som gjorde det enkelt för bilister att stanna. Problemet var hem från Göteborg. Att ställa sig på vägen vid gasklockan, var lika med noll chans att få lift. Först stadstrafik, som sedan övergick till motorväg. Så det slutade flera gånger med att jag fick ringa hem och säga att jag inte kunde komma hem. Eftersom jag nästan aldrig berättade att jag liftat ner till Göteborg, så blev den nyheten för mina föräldrar sällan goda. Så då fick de ta bilen ner och hämta mig. Problem solved, tänkte jag, och gjorde samma sak igen. Stackars mamma och pappa, vad det fick stå ut med mycket.

Det närmaste en Prince Charming jag kom det, var en gång när jag återigen försökte lifta till Göteborg. Det var en sommardag, sent på eftermiddagen, och jag stod säkert i någon timme för att få lift uppe vid E20, utanför Skara. Till slut fick jag det, men han som körde skulle bara till Vårgårda, men jag fick gärna åka med dit, så kunde jag fortsätta lifta från den bensinmack som var där utmed E 20an. Jag åkte med dit, och sedan kände jag att nu blev klockan mycket, fick jag lift då, så skulle jag antagligen inte vara i Göteborg förrän sent, och jag hade inte någon att bo hos. Det var kanske inte så genomtänkt resa, kände jag trots allt.  

Så jag bytte sida på vägen och började lifta hemåt igen. Det kändes ganska okej ändå, denna lilla resa hade ju varit ett äventyr i sig, och känslan av att få bestämma själv vad jag ville göra var skön. Ganska snart så stannade en bil. En stor fet jeep-liknande bil var det som stannade. Såg dyr ut. Jag öppnade passagerardörren och tittade in. Där satt en kille som kanske var 25 år. Jag var vid den här tiden runt 16 år, så killen bakom ratten vad ju väldigt gammal i mina ögon. Men inte på något sätt oattraktiv, för den sakens skull. Lite halvlångt hår, med en snygg modern frisyr a la Christer Sandelin, med blekta slingor i håret för att få den där artificiella solkyssta känslan.  

”Hej, vart skall du” frågade jag.  

”Till Skara”, svarade han.  

Oj finns det så snygga killar i Skara tänkte jag, och sa att jag gärna åkte med. Det fick jag, så jag hoppade in. Fastän jag fortfarande var oskuld, så kändes stämningen i bilen väldigt sexuellt laddad, troligtvis bara från mitt håll. Kanske var det något i luften, eller så var det bara mina tonårshormoner som fått frispel. Killen hade ett par avklippta jeans, väldigt korta, med en enorm bula som gjorde att jag satt som en solmogen tomat i ansiktet hela resan. Oj vad jag gärna hade klämt på den bulan, minns jag att jag tänkte då! Men jag vågade så klart inte, fast jag tyckte att ha skrevade något väldigt där han satt, han försökte absolut inte dölja paketet, snarare tvärtom så ville han väldigt gärna att jag skulle se. Eller så var det bara en man som led av den numer så kallade Manspread-sjukdomen.   

Hade jag varit lite äldre, så kanske något hade hänt, vem vet. Hade han frågat mig om jag ville ha sex med honom i bilen hade jag haft det utan att tveka. Herregud, när jag var 16 så fanns det ju inget hellre jag ville på jorden än att bli av med oskulden. Men han var schysst och släppte av mig i Skara och jag såg honom aldrig mer igen. Alldeles uppeldad av mitt busiga liftäventyr som kunnat slutat med sex (i min fantasi), så gick jag hem. Den natten drömde jag förbjudna drömmar om min liftare och hans stora jeansbulle. 

Publicerat

Popmusik förstår sig inte alla på

Min bästis Lina i Skara.

Det hände något, någonting som  jag såhär i efterhand ser som en av de där stora livsförändrande delarna av mitt liv. Kanske var det i lågstadiet; jag blev som besatt av musik. Popmusik. Jag slukade alla poptidningar som fanns, både svenska och utländska. Jag lusläste min systers Vecko-Revyn för att suga upp om det stod något om någon popartist. På radion lyssnade jag på Upp till 13, inte för att höra på de tävlande, utan för att kanske få höra en bra önskelåt. Poporama, Discorama, Rakt över disc, och till och med Svensktoppen lyssnade jag på och spelade in allt som inte lät alltför mycket rock’n’roll eller dansband.   

Musik talar till mig än idag, genom sina toner, sina harmonier och även texter. Men även musik som är helt utan text kan fälla mig helt. Musik kan lyfta mig till eufori och få mig att gråta. Den första att få mig att gråta var Albinonis “Adagio for Strings and Organ in G Minor”. Jag kanske 15 år och var helt oförberedd på hur . Men det var så vackert, så smärtsamt att hela mitt bröst öppnade sig och ut vällde sorg, tårar och förtvivlan. Det är ett stycke jag verkligen kan ta fram när jag känner att jag behöver gråta, men har någon blockad i mig. Den löser upp alla knutar. På samma sätt kan den sänka mig helt om jag råkar höra den oförberedd. Överemotionell, jag vet. 

Detta hände mig i en taxi på väg hem till vårt hus bara för några år sedan. Jag var alltså över 40 år. Taxichauffören var en väldigt trevlig herre som gärna ville prata musik och klassisk musik i synnerhet. Han satte på Adagio i sin bilstereo, och frågade om vi (jag och min man) hade hört den. Jag kunde bara nicka, för bara de första orgeltonerna fick mina ögon att tåras och mitt bröst att börja krampa. När vi kom hem så brast det och jag tömde ur mig min gråt. Efter det mådde jag bra. Min man tittade rätt oförstående på mig, och sa att jag nog hade mest druckit en eller två öl för mycket. Det hade jag säkert, och kanske hade jag inte bölat så mycket om jag varit nykter.  

Jag skäms inte för att gråta. Gråta är så förlösande. För att citera Dolly Parton i filmen Blommor av stål: “Laughter through tears is my favorite emotion”. Att få skratta efter en rejäl gråt, är bättre än vilken orgasm som helst.  

Min första singel jag köpte för egna pengar var Patrick Hernandez “Born to be alive”. Den spelade jag sönder helt, jag älskade den. Men det dröjde några år tills jag blev helt såld på popmusik.  1982 brukar jag tänka är året då jag blev den hardcore musiknörd jag idag är.  Orsaken var att syntvågen kom, och grupper som Depeche Mode, Yazoo och DAF dansade in i mitt liv. Jag var helt såld på det sound som de levererade. Don’t go med Yazoo knockade mig helt, och jag dyrkade sångerskan Alison Moyets röst. Och frisyr. 1982 var det inte helt lätt att hitta en kunnig (herr)frisör i Skara, och framför allt inte en som på allvar förstod hur viktigt det var att jag kunde få till en frisyr som Alisons. Så då fick jag göra det själv.  

Alison då hon var med i bandet Yazoo.

Mamma hade en gammal Elnett hårspray som jag lånade, och för att få mitt cendréfärgade hår att bli mer eldrött (som Alisons) så fick det bli tuschpenna. Färgen blev inte så stark och räckte bara till några slingor i luggen, men det viktiga var ju att få upp håret ordentligt med spray, och det lyckades bra. I skolan lyssnade de flesta av mina kamrater på popmusik, även om det mest var Gyllene Tider eller Noice som gick hem. Jag var övertygad om att mina klasskompisar skulle bli avundsjuka och imponerade på min frisyr. Förutom håret så försökte jag även få till en syntig look med kläder, svarta jeans och en vit t-shirt. Om jag minns rätt så klippte jag av ärmarna, men är inte säker. Det var säkert inte särskilt snyggt, men det tyckte jag då. 

Den dagen jag kom till skolan med min nya stil , var dagen då jag för resten av min tid i grundskolan kom att hamna i botten av skolans hierarki. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför, jag var ju så fin i håret. Mina klasskompisar tyckte ju att Yazoo och Depeche Mode också var bra. Varför ville de inte också se ut som våra idoler? Från denna dag var det allmänt accepterat att hacka på mig. En lågt hängande frukt som det var alldeles för enkelt att inte låta bli.  Mina skolkamrater såg mig aldrig mer i Alisons frisyr eller klädstil. 

I många år efter att jag flyttat från Skara, från mina plågoandar, har jag försökt tänka att jag skall förlåta dem. De var ban, de visste inte bättre. Barn saknar empati. (utom jag som hade fått hela klassens dos). Det är lätt att dras med i grupptryck.  

Det sliter bara på ens själ att älta, bäst är det för ens själv att förlåta och gå vidare. 

Jag kan till viss del förlåta, men jag kommer aldrig, aldrig att glömma. Och minnet av vad de gjorde med mig kommer för alltid att finnas kvar. Det kommer alltid att göra ont. Deras ord och handlingar har för alltid etsat sig fast i min självbild, oavsett hur många år jag kommer gå hos psykologer eller terapeuter.  

Det som mina skolkamrater gjorde, är för alltid gjort. Mitt pojkhjärta ärrades så hårt under de åren som var kvar av min skoltid, att de aldrig kommer att försvinna.  

Jag, som bara ville gå i skolan, precis som min syster. Få vara fin i håret, kanske få bra betyg. Få känslan att efter ett underbart sommarlov, äntligen få komma tillbaka till skolan, och sen en solig höstdag få glatt sparka i eldigt rödgula lövhögar tillsammans med mina bästa vänner. Nu blev det inte så.