Kategori: Barndom

Publicerat

Respekt

I puberteten var jag ofta sexuellt attraherad av mina antagonister. Jag var som alla vet ganska mobbad i skolan. Hormonerna tumlade runt och ställde till det, och blandade ihop saker som åtrå, lust och önskan att bli populär.

Respekterad var inte så viktigt, men att sex var nyckeln till framgång, det hade jag fått för mig. Har man sex, ja då är man ju älskad av den man har sex med. Sex har man med de man älskar.

Så om jag hade sex med Stefan, Mikael och Niklas så kanske de skulle gilla mig? Eller åtminstone sluta mobba mig?

De flesta plågoandar var -surprise – de populäraste killarna i skolan. Ni vet de där som blev invalda i ELEVRÅDET. Vem som valde in dem och hur det gick till, det fattade jag aldrig, men helt plötsligt var de där i skolkatalogen och hånflinade mot mig.

Det var Stefan, Annika (så mycket kastanjevatten i ansiktet att hennes ansikte såg helt skitigt ut i den svartvita skolkatalogen), Mikael och andra snygga sportiga tjejer och killar med Studio Line from L’oréal hårgelé i sina maxade hockeyfrillor.

Lyckade. Valda. Omtyckta.

Vad jag avskydde dem. Hatade dem. Avundsjukan över att de kunde leva sina liv så smärtfritt och framgångsrikt visste inga gränser. Ingen valde in mig i elevrådet. Tvärtom, de flesta i elevrådet gav mig stryk eller bara frös mig ute. Eliten spöade skiten.

Bitterheten åt upp mig inifrån.

Ändå. Jag var så förälskad i flera av mina plågoandar. De var snygga. Tänk om en SNYGG kille skulle gilla mig! En lyckad kille! Då skulle jag också vara lyckad.

I Skara bodde jag granne med en sån där lyckad kille, som jag var smått förälskad i. Minns inte hans namn. Anders kanske? Han tittade inte ens på mig. Han var snygg, spelade hockeyfotbolls-sport och stoltserade med en rejäl hockeyfrilla. Själv hade jag blonderat mig för sjätte gången och sytt en ny rock i pistagegrönt tyg. Den pimpade jag med Culture Club-badges och möjligen nån Depeche Mode tyg-patsch. Frågade du mig då, så var jag jättefin. Det fick jag såklart skit för. Fula bögen med hemsydda kläder. Tro inte du är nåt.

Idag är jag mest förvånad att jag inte blev ett sånt där psycho som satt och planerade hämnd och kryssade över ansiktet med röd tuschpenna på alla de jag hatat och hämnats på. Som såg till att de mystiskt ramlade ner för stup, av misstag drack kaustiksoda eller bara hittades i skogen med huvudet inslaget i gladpack.

Tro mig, jag hade de tankarna. När avundsjukan tog överhanden, och jag kände att mitt liv aldrig skulle bli bra. När man är 15 år så är det svårt att se framåt. Att nåt kan bli bättre. Man lever där och då. Och där och då, 1985, då var det nattsvart för mig. Smått desperat försökte man se hur allt elände skulle kunna ta slut. Snabbt. Då är döden ett rätt snabbt sätt.

Men mest hade jag tankar att bli accepterad. Vad skulle jag göra för att de skulle ändra sig och istället för att nocka mig efter Lucia-discot, bjuda med mig på fest? ”Hej Jonas, kom med oss, in i värmen och var med oss en stund!”

Hela uppfattningen om vad kärlek, respekt och tillit var, var så fel hos mig. Det var samma sak som sex. Har man sex så är det det ultimata beviset på att man är värd nåt, att man är älskad.

Absolut, den man är kär i kan man ha sex med. Sex kan man ha för att det är skönt, kul, avkopplande med en total främling man träffat på krogen eller i nån mörk park. Men att ha sex i tron att sex i sig kommer göra att man får kärlek, eller respekt är allt annat än självklart. Denna irrationella tankegången levde jag med i stor del av mitt liv. Jag letade efter kärlek och respekt på helt fel ställen i många år.

Jag var säkert inte ensam. Hur många har inte sett sex som vägen till en persons hjärta?

Publicerat

Undvik!

Kommer på mig själv ibland hur jag drar mig undan från andra, arbetskamrater till exempel. Det kan även vara ute på krogen (nu var iofs det väldigt länge sedan jag var där), men i båda fallen så drar jag mig undan – eller rättare sagt undviker – dem.

Såhär.

Jag kommer in på kontoret och så sitter några kollegor i lunchrummet och pratar och skrattar. Per automatik så tänker jag: där har jag inget att göra, de sitter där och vill inte bli störda, vad obekvämt att störa dem, vad skall jag säga?

Otroligt paranoia drag, men jag får nästan känslan att de – utan att säga det högt – ”Tyst nu kommer Jonas, se upptagna ut!”.

Att jag i grunden tror att ingen EGENTLIGEN vill umgås med mig är så väl grundat av mina år i grundskolan. Hur mycket jag ens bearbetar det, hur många år som det än går, så är mitt dna för alltid programmerat att agera på det här sättet.

Jag kan minnas hur jag kände som liten, innan skolans helvelvetesår drog igång på allvar, att jag inte var direkt blyg, eller rädd. Livet var rätt gött, man lärde känna nya kompisar och deras vänner var mina vänner. Okomplicerat.

Ovetandes.

Det där bankades senare bokstavligen in att så var inte fallet. Vem vill umgås med dig? Vem tror du att du är? Vem har bett om din åsikt, idiot? Du skall inte vara här, vi vill inte leka med dig. Jaså skall Jonas komma, då tänker inte jag göra det, vill fan inte vara på samma fest som den bögen.

Det där satte sig. Och det spelar ingen roll att jag idag är 50+ och vet bättre, jag vet att barn är elaka och saknar empati, detta är något som aldrig kommer att ändra sig.

Idag har jag liksom skalat bort alla risker. Risken att få höra glåpord (som antagligen aldrig skulle komma) eller bli utfryst, genom att undvika folksamlingar. Då är man safe. Ensam är stark. Det gör jag per automatik, och mår bra av det. Eller rättare sagt, jag slipper bli sårad. Win-win. De slipper mig, jag slipper ledsamheter.

Sådär funkar min hjärna i alla fall, och det för det allra mesta utan att jag ens reagerar. Men ibland så stannar jag upp och reflekterar. Vill jag ha det såhär?

Publicerat

Vad skall jag tycka?

Vägskyltar utan text som pekar åt två olika håll

Hur skall man veta om man gör rätt, och veta vad man vill, om man inte riktigt litar på sig själv? När man istället lyssnar på andra, vem skall man tro på? Hur kan jag ha en åsikt, om jag inte vet vad jag vill?

Andra har under min barndom berättat för mig hur det skall vara. Eller rättare sagt, i min barndom så var det ingen som drillade mig i att tänka själv. Det var egentligen ingen som tvingade på mig idéer, det var liksom ingenting alls. Man läst mellan rader, gjorde som ens familj gjorde utan att egentligen veta varför eller ifrågasätta.

Jag minns för några år sedan när alla nät-tidningar började med sådana där ”quiz” där jag kunde ta reda på vilket parti jag troligen hade mest gemensamt med. Gud vad skönt! Då slapp jag ju tänka själv! Här kunde SVT, SvD, Aftonbladet eller DN berätta för mig hur jag skulle rösta! Det där ett praktexempel på hur jag hellre litar på omgivningen än mig själv.

Kritiskt tänkande, det fanns inte i min familj när jag var liten. Sa nån det på TV så var det sant. Om nån granne påstod nåt, så utgick vi från att det stämde. Min syster var kanske den som ”läste sig till” kritiskt tänkande. Hon var väldigt duktig i skolan, och gillade (tror jag) att plugga, lära sig saker. Det gav henne en bättre syn på omvärlden och hur hon kunde relatera till den. I alla fall tror jag det var så.

Men jag själv – och det är väl egentligen den enda jag kan prata om – fick aldrig den insikten. Detta påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna att jag alltid har en egen åsikt om något. Och när jag väl får en känsla om något jag tycker är rätt eller fel, och berättar det för kollegor, vänner eller kanske rent allmänt på Facebook, så får jag ibland motkommentarer, och ifrågasättanden varför jag tycker så som jag gör. Då kan jag bli förlamad, och inte veta hur jag skall argumentera, hur jag skall sätta ord på varför jag har en åsikt.

Det blir lätt att jag tystnar då, viker mig för den som har en starkare röst, och som kan argumentera tydligare. När det sker, så kan jag känna mig dum, och bli orolig att någon skall tycka mindre om mig för att jag har ”fel” åsikt, eller kritiserar mina idéer.

Det här är något som jag jobbar på dagligen, att bygga upp argumentation till varför jag har en tanke eller åsikt. Det kan vara alltifrån en politisk åsikt till att jag gillar äta en viss mat. Att helt enkelt stå upp för mina tankar och idéer och i princip skita i vad andra tycker.

Självförtroendet får sig lätt en törn varje gång något sådant här händer. Det här en effekt av barndomen, när ”alla” i skolan sa att jag var en loser, en värdelös, ful bög som ingen ville vara med, så tror man till slut på det som andra säger. Jag har släppt mina plågoandar, jag önskar inte längre livet ur dem . Men det de gjorde, det satte spår i mig, som jag kämpar dagligen med att komma ur. Det är tufft. Men det skall gå.

Jag önskar jag kunde sätta mig i en tidsmaskin och åka tillbaka till 1981 och berätta för 10-årige Jonas att allt kommer ordna sig. Och det bästa han kan göra är att lära sig tänka kritiskt. Ifrågasätta det han hör, och slå hål på hans demoners hårda ord genom att prata med sina föräldrar om hans känslor.

Känslor var i och för sig en rätt så stängd bok i vår familj, om det inte handlade om humor. Med humor kommer man långt, men inte särskilt långt om man samtidigt inte släpper in allvar, sorg, rädsla och ilska. Hela spektret behövs för att man skall fungera.

Follow the wind song
Follow the thunder
Follow the neon in young lovers' eyes

Down to the gutter
Up to the glitter
Into the city
Where the truth lies

Where do I go
Follow my heartbeat
Where do I go
Follow my hand

Where will they lead me
And will I ever
Discover why I live and die


//
Text ur "Where do I go?" från musikalen Hair!
Skriven av Galt Mac Dermot, Gerome Ragni, James Rado
//

Publicerat

Albinoni, Lena Nyman och tunnelscener

Jag har en morbror som heter Bengt. Han älskar klassisk musik och när jag var liten så försökte han få mig och min syster att gilla det också. En jul fick jag en LP med Albinoni’s ”Adagio for strings and organ in G Minor”. Det stycket slog ner mig helt.

Musik är mitt liv och det finns inget som kan påverka mitt humör så mycket som just musik. Den kan göra mig glad, motiverad, danssugen, lugn men i Albinonis fall, otroligt nedstämd. Så rörd av musiken att varje gång (varje gång) jag hör den så gråter jag. Verket är så ofattbart vackert, så sorgligt och knäpper på mina känslosträngar som inget annat kan.

När jag fick skivan så var jag kanske 12-13 år. I samma veva hade jag det svårt i skolan, och med min sexualitet. Så när jag lyssnade på Adagio, så fick jag släppa på mina spärrar och bara gråta. Det var jobbigt, men skönt. Gråt är befriande, efteråt.

Lyssna här på verket. Fram med näsdukarna. Funkar inte länken så finns den på Spotify.

När Magnus och jag åkte taxi hem en kväll för bara några år sedan, så spelade taxichauffören Adagio på sin CD, och jag som satt i framsätet fick verkligen bita mig i kinden för att inte gråta (och antagligen skrämma slag på stackars taxichauffören). Men när vi kom hem så fick jag snabbt ta mig ur bilen och låta tårarna komma. Magnus fattade inget. 🙂

Tunnelcenen

Det är väldigt få låtar som jag blir så rörd av, som denna, att jag gråter. Men det finns en låt till som jag på rak arm kommer på och det är från en Almodóvar-film. Filmen är Allt om min mamma, och det är i en scen då huvudrollen sätter sig på ett tåg från Madrid till Barcelona, hon flyr för att leta upp pappan till sin son. När jag såg filmen på bio, så brast det helt för mig, jag fulgrät i bion. Ända till Agrado dyker upp. Då måste man skratta.

Här är scenen från filmen. Låten sjungs av Ismael Lô, som ofta kallas för ”the Bob Dylan of Africa”. Han sjunger på Chichewa, ett för mig helt okänt språk, och vet egentligen inte vad han sjunger om. Men det gör inget. Lyssna när munspelet börjar. Även denna finns på Spotify.

Jag älskar musikens kraft. Den är ett redskap för mig. Om jag vill bli peppad, på med skön house. Vill jag rycka tag i mig och börja fixa och dona hemma, på med Lotta Engberg! Är jag arg, så ligger Rammstein bra till.

Eller som häromdagen, när jag lyssnade på Lena Nymans ”Ett bloss för moster Lilly”. Så fantastiskt vacker text. Jag höll på att laga middag när den spelades upp från nån spotifylista jag har. Det blev några salta tårar i den måltiden.

Har inte du musik som du blir ledsen, glad, eller kanske lugn av? Berätta!

Publicerat

Alla mina kvinnor

På bilden syns Cyndi Lauper, Dolly Parton, Oprah Winfrey och Joan Collins

Om jag tittar i mina spellistor på Spotify, och vilka skådisar eller för den delen politiker som jag gillar, så har de en tydlig sak gemensamt. Det är nästan bara kvinnor. Kvinnliga sångare, kvinnliga skådespelare, kvinnliga politiker och andra personer som påverkat mig.

Betyder det att jag identifierar mig lättare med kvinnor? Vad är det hos dem som jag i så fall dras till?

Jag är ju ingen psykolog, men det mesta som befäster hur vår syn på oss själva är och hur vi blir som personer, grundas ju i ens barndom. Som liten var jag alltid (som jag minns det) den som aldrig kände mig bekväm med att leka med killarna i skolan. De var lite….skrämmande. Jag kunde inte ens redan då identifiera mig med att man skulle tävla, slåss, bevisa för omvärlden vem som var alfahanen. Jag ville att alla skulle vara snälla, vara sams och….peace love and understanding. Typ. Den känslan hittade jag inte hos mina killkompisar. Möjligen när man lekte två och två, för då var det sällan som de där macho-tendenserna blommade upp.

Jag trivdes bättre med tjejer. Särskilt om det saknades nån som skulle hålla i twist-resåren, eller i repen när det skulle hoppas dubbelhopprep. Jag var riktigt bra på att hoppa twist. Högt, säkert att resåren var uppe vid axlarna. Så det så! ?

Så sport, mopeder och sånt där som killar oftast (på den tiden, detta har tack och lov ändrats sig) pysslade med, det gillade jag inte. Jag byggde med lego, och min syster och jag lekte ofta Kontor. Det innebar att vi fick massa gamla räkningar och kvitton av mamma och pappa, som vi kunde göra hål i med vår hålslagare och sedan häfta ihop dem med vår häftapparat. Sen in i pärmen med dem. Hårt slit, men nån måste göra det.

Mina föräldrar lät mig hållas, de försökte aldrig förändra mig, och det är jag dem för alltid tacksam. De förstod nog att jag var en ”mjukis” och såg väl inget konstigt i det.

Så med dessa ideal, så blev det kanske så att jag började titta på hur tjejer gjorde – för det fanns ju inte några andra killar som var som jag, inte i min omgivning.

Jag har aldrig funderat på att bli kvinna. Har aldrig känt att jag lever i fel kropp. Men mina ideal och värderingar såg jag nog som nåt ”kvinnligt” så jag funderade när jag kom in i puberteten både en och två gånger om jag kanske borde vara kvinna. Men det kom jag fram till att nej det ville jag inte.

Jag insåg redan innan jag blev könsmogen att jag gillade killar, och det var ju en grej till som tjejer gör. Det där med att gilla killar, det är ju väldigt tjejjigt. Förutom de killarna på de små tumnagelstora bilderna i min kusins porrtidningar, som var reklam för bögporr. Jösses vad jag tittade på dessa små bilder, stora som frimärken. Om man kisade kunde man säkert se en snopp, eller två om man hade tur!

När Dynastin började sändas på TV (jag var 11-12 år då), så slog en en ”kvinnoblixt” rakt in i min lilla värld. Det här låter i efterhand jättefånigt, men den scenen där Alexis Carrington dök upp i domstolen, spelad såklart av Joan Collins, så blev jag helt knockad. Här kom en kvinna som var dödligt vacker i sin vita hatt med svart flor över ansiktet, och som var en slipad räv. Hon utmanade männen, och ville göra livet surt för Blake Carrington. Hon var elak, rapp i käften och alldeles underbar. Jag drömde att Alexis var min mamma. Hon hade allt. Efter det köpte jag Joan Collins memoarer ”Mestadels har jag njutit” och sträckläste den. Att mamma och pappa inte fattade redan då att jag var tralala, det begriper jag inte.

Joan Collins spelar Alexis Carrington i serien Dynastin från 1982.

Alexis Carrington var liksom en vacker kvinna, men med en hjärna som en man (så som jag såg det då). Beräknande och en som såg till att få det hon ville ha. Självklart blev hon min största idol!

En av de kvinnor som gjort störst avtryck på mig (förutom mamma) är Oprah Winfrey. När Kanal 5 började sända hennes talkshows i Sverige i mitten på 90-talet, så missade jag inte ett avsnitt. Hon hade vid den tiden lagt ner den typ av talkshows som istället Jerry Springer fortsatte med. Istället fokuserade hon på personlig utveckling, att leva som man ville, tro på sig själv, leva sunt och så vidare. Jag svalde allt hon sade. Än idag blir jag helt fokuserad bara hon syns i bild, ivrig att höra vad hon skall säga. Hon var heller inte rädd att visa sig svag, och delade ofta med sig av sitt liv, sina brister och sådant hon själv hade problem med. Det är för mig en enorm styrka, att högt våga säga vad man tänker och känner. Om det är en ”kvinnlig” egenskap, så har jag gott om den egenskapen.

Ta en koll på Oprahs Youtube-kanal, där ligger massor med hela avsnitt från 90-talet och framåt.

Jag blir sjukt provocerad av skämt som görs på bekostnad av kvinnor. Ni vet sådana där ”Min bil är så enkel att köra att till och med min fru klarar det”, eller ”Varför fiser män mer än kvinnor? Jo för kvinnor är aldrig tysta länge nog för att bygga upp ett tryck”. Orka. Jävla patriarkat-humor. Varför skämta om sådant som förminskar alls? Det kan ju bara vara för att framstå som bättre själv. Det är ju något som män gjort i alla tider. De måste vara jävligt rädda för kvinnor. Kan vi inte bara komma överens. Peace.

Märker just nu att jag skriver ”de” om männen. Hm. Det får vi fundera över ett slag.

Mer kvinnor som format mig på ett eller annat sätt är, Dolly Parton, Rosa Parks, Madonna, Margaretha Krook, Maria Wetterstrand, Michelle Obama, Hanna Hellquist, Cher, Cyndi Lauper, Annie Lennox, Viveka Sehldal, Gudrun Schyman, Adele, Beyoncé, Robyn, Ann Petrén, Kristen Wiig, Queen Latifah, Leila K, Hjördis Petterson….. Listan kan göras oändlig.

Men det är inte bara ”kändisar” som påverkat mig såklart. Min syster har jag alltid sett upp till, och nu i vuxet liv så har jag fått lära känna en otroligt stark kvinna som heter Sofia Weghammar. Det är nog en av de starkaste kvinnor jag mött. Det finns inget som hon inte klarar tror jag. Hon har prövats hårt men alltid kommit ut som segrare. Hade jag hälften av hennes tuffhet så hade jag varit otroligt tacksam.

Jag vet inte om jag kommer fram till varför mitt liv formas av kvinnogestalter, men jag känner i och för sig inte att jag behöver veta det heller. Jag älskar kvinnorna i mitt liv! ❤️