skara-arkiv - En sorts biografi

2020-07-012020-07-02

Fröken Ekstam

Redan när jag var liten och precis lärt mig skriva, så ville jag bli författare. Skriva böcker, mysterier precis som Kittyböckerna, Femböckerna och…ja kanske inte Biggles, det var för tråkigt med krig och flygplan, men kanske som Mio min Mio. Åh vad jag älskade den boken. Jag kunde den utantill nästan. ”Var det nån som hörde på radio i oktober förra året…”. Så börjar den. ?

Jag skrev korta texter om brunnar man trillade ner i, och kom in i världar som var uppochner, och om saker jag självt upplevt. Allt var kul att skriva om. Det kom så lätt ur mig, fantasi har jag alltid haft, och lätt att få ner det på pränt.

En gång skrev jag, jag hade nog precis lärt mig skriva, någon kort berättelse på den skrivmaskin vi hade hemma. Jag minns inte alls vad det handlade om, men så visade jag det för mormor Anna-Lisa (så fint namn!), för att se vad hon tyckte.

Har du skrivit detta, undrade hon, med troligen lite extra pålagd förvåning. Japp, svarade jag. Jag var rätt stolt över mitt verk, kanske mest för att jag lyckats bemästra en så avancerad maskin som en SKRIVMASKIN.

Men ååå så bra, du är ju jättebra på att skriva, sa mormor Anna-Lisa. Du är en författare!

Jag blev så glad att jag nästan sprack. Precis vad jag ville bli, det sa mormor att jag redan var! Saken var kirrad, det var författare jag skulle bli!

Vi spolar framåt. Jag går i högstadiet och har fått en klassföreståndare som heter Ewa Ekstam.

Jag hade Ewa i svenska och tyska och jag hade stor respekt för henne. Hon var väldigt tjusig, alltid snygg i håret, brunbränd och klädde sig snyggt. Tuggade alltid på ett tuggummi. Sådär som en lite passivt aggressiv person gör, med helt stängd mun, och käkarna aldrig helt avslappnande. Och så kunde hon tyska. Bara en sån sak!

Så jag hade både stor respekt för henne, och gillade hennes sätt att lära ut.

I högstadiet var jag alltid hårt mobbad, hatad av flera vilket gjorde att jag började få väldigt dåliga betyg. I nian hade jag nästan hälften av min skoltid som frånvarande. Ewa märkte detta och frågade klassen (när jag inte var där och kontaktade sen min mamma för att stämma av) varför de tyckte så illa om mig.

De svarade att de tyckte mest att jag var annorlunda. Hade konstiga kläder på mig och så. Ewa blev nog rätt bekymrad över detta och för mig. Hon var så fin så hon erbjöd mig att ta extralektioner för henne på håltimmar och raster.

Jag förstod det inte där och då vilken tid hon tog från sin lediga tid för att hjälpa mig. Men den polletten trillade ner flera år senare. Jag skickade då ett brev till henne och tackade av hela mitt hjärta för allt hon gjort. Hon skrev tillbaka och tackade och sa att hon blev så glad för brevet.

Men en sak tackade jag henne inte för. En händelse som hände där och då i högstadiet. Men hon vet nog inte att jag vet om det som hände.

I Svenskan fick vi i klassen en uppgift att skriva en fortsättning på en bok. Jag minns inte vilken bok det var, men uppgiften var att skriva X antal sidor på en fortsättning. Den uppgiften var ju helt ”up my alley”, så att säga!

Jag släppte loss min fantasi och skrev ihop några sidor och lämnade in uppgiften. Nån vecka senare fick vi bedömning på det vi skrivit. Jag fick högsta betyg, och Ewa skrev som notering, ”Jättebra Jonas, du har ett rikt ordförråd och berättar så fint!”.

Bara detta stärkte mig och mitt i princip obefintliga självförtroende.

Men så fick jag veta en sak till som gjorde en stor skillnad, som lyfte mig än högre.

Min syster Anna och Ewas dotter (som jag inte minns namnet på) umgicks en del. Ja ni vet, Skara. Liten stad. Alla känner alla. Vi kan kalla dottern för Sofia.

Sofia berättade en dag för Anna att hennes mamma Ewa läst upp en sak under deras middag hemma, som en av hennes elever skrivt. Det var så bra, så hon ville dela med sig detta till dem. Det var min berättelse. Min!

När Anna berättade det för mig så blev jag så glad. Nej, STOLT! Jag kände att om Ewa Ekstam vill ta tid på sin fritid och läsa upp en berättelse för sin familj, då kan det ju inte vara helt värdelöst! Sådär värdelöst som mina plågoandar sa att jag var, varje dag.

Så TACK igen Ewa, för detta. Det är ett minne jag hållit ömt i mitt hjärta i hela mitt liv, och som håller tanken vid liv att jag en dag kanske kan skriva ihop en bok. Jag älskar dig för detta, Fröken Ekstam. ❤

2020-01-252020-01-25

Popmusik förstår sig inte alla på

Det hände något, någonting som jag såhär i efterhand ser som en av de där stora livsförändrande delarna av mitt liv. Kanske var det i lågstadiet; jag blev som besatt av musik. Popmusik. Jag slukade alla poptidningar som fanns, både svenska och utländska. Jag lusläste min systers Vecko-Revyn för att suga upp om det stod något om någon popartist. På radion lyssnade jag på Upp till 13, inte för att höra på de tävlande, utan för att kanske få höra en bra önskelåt. Poporama, Discorama, Rakt över disc, och till och med Svensktoppen lyssnade jag på och spelade in allt som inte lät alltför mycket rock’n’roll eller dansband.

Musik talar till mig än idag, genom sina toner, sina harmonier och även texter. Men även musik som är helt utan text kan fälla mig helt. Musik kan lyfta mig till eufori och få mig att gråta. Den första att få mig att gråta var Albinonis “Adagio for Strings and Organ in G Minor”. Jag kanske 15 år och var helt oförberedd på hur . Men det var så vackert, så smärtsamt att hela mitt bröst öppnade sig och ut vällde sorg, tårar och förtvivlan. Det är ett stycke jag verkligen kan ta fram när jag känner att jag behöver gråta, men har någon blockad i mig. Den löser upp alla knutar. På samma sätt kan den sänka mig helt om jag råkar höra den oförberedd. Överemotionell, jag vet.

Detta hände mig i en taxi på väg hem till vårt hus bara för några år sedan. Jag var alltså över 40 år. Taxichauffören var en väldigt trevlig herre som gärna ville prata musik och klassisk musik i synnerhet. Han satte på Adagio i sin bilstereo, och frågade om vi (jag och min man) hade hört den. Jag kunde bara nicka, för bara de första orgeltonerna fick mina ögon att tåras och mitt bröst att börja krampa. När vi kom hem så brast det och jag tömde ur mig min gråt. Efter det mådde jag bra. Min man tittade rätt oförstående på mig, och sa att jag nog hade mest druckit en eller två öl för mycket. Det hade jag säkert, och kanske hade jag inte bölat så mycket om jag varit nykter.

Jag skäms inte för att gråta. Gråta är så förlösande. För att citera Dolly Parton i filmen Blommor av stål: “Laughter through tears is my favorite emotion”. Att få skratta efter en rejäl gråt, är bättre än vilken orgasm som helst.

Min första singel jag köpte för egna pengar var Patrick Hernandez “Born to be alive”. Den spelade jag sönder helt, jag älskade den. Men det dröjde några år tills jag blev helt såld på popmusik. 1982 brukar jag tänka är året då jag blev den hardcore musiknörd jag idag är. Orsaken var att syntvågen kom, och grupper som Depeche Mode, Yazoo och DAF dansade in i mitt liv. Jag var helt såld på det sound som de levererade. Don’t go med Yazoo knockade mig helt, och jag dyrkade sångerskan Alison Moyets röst. Och frisyr. 1982 var det inte helt lätt att hitta en kunnig (herr)frisör i Skara, och framför allt inte en som på allvar förstod hur viktigt det var att jag kunde få till en frisyr som Alisons. Så då fick jag göra det själv.

Mamma hade en gammal Elnett hårspray som jag lånade, och för att få mitt cendréfärgade hår att bli mer eldrött (som Alisons) så fick det bli tuschpenna. Färgen blev inte så stark och räckte bara till några slingor i luggen, men det viktiga var ju att få upp håret ordentligt med spray, och det lyckades bra. I skolan lyssnade de flesta av mina kamrater på popmusik, även om det mest var Gyllene Tider eller Noice som gick hem. Jag var övertygad om att mina klasskompisar skulle bli avundsjuka och imponerade på min frisyr. Förutom håret så försökte jag även få till en syntig look med kläder, svarta jeans och en vit t-shirt. Om jag minns rätt så klippte jag av ärmarna, men är inte säker. Det var säkert inte särskilt snyggt, men det tyckte jag då.

Den dagen jag kom till skolan med min nya stil , var dagen då jag för resten av min tid i grundskolan kom att hamna i botten av skolans hierarki. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför, jag var ju så fin i håret. Mina klasskompisar tyckte ju att Yazoo och Depeche Mode också var bra. Varför ville de inte också se ut som våra idoler? Från denna dag var det allmänt accepterat att hacka på mig. En lågt hängande frukt som det var alldeles för enkelt att inte låta bli. Mina skolkamrater såg mig aldrig mer i Alisons frisyr eller klädstil.

I många år efter att jag flyttat från Skara, från mina plågoandar, har jag försökt tänka att jag skall förlåta dem. De var ban, de visste inte bättre. Barn saknar empati. (utom jag som hade fått hela klassens dos). Det är lätt att dras med i grupptryck.

Det sliter bara på ens själ att älta, bäst är det för ens själv att förlåta och gå vidare.

Jag kan till viss del förlåta, men jag kommer aldrig, aldrig att glömma. Och minnet av vad de gjorde med mig kommer för alltid att finnas kvar. Det kommer alltid att göra ont. Deras ord och handlingar har för alltid etsat sig fast i min självbild, oavsett hur många år jag kommer gå hos psykologer eller terapeuter.

Det som mina skolkamrater gjorde, är för alltid gjort. Mitt pojkhjärta ärrades så hårt under de åren som var kvar av min skoltid, att de aldrig kommer att försvinna.

Jag, som bara ville gå i skolan, precis som min syster. Få vara fin i håret, kanske få bra betyg. Få känslan att efter ett underbart sommarlov, äntligen få komma tillbaka till skolan, och sen en solig höstdag få glatt sparka i eldigt rödgula lövhögar tillsammans med mina bästa vänner. Nu blev det inte så.

2020-01-222020-01-23

Storarum & skoldrömmar

Ett av de tidigaste minnen jag har är när vi skulle bygga ut vårt hus. Eller vi och vi, jag var tre år; det var de vuxna, med pappa i spetsen som jobbade. Men jag minns att vårt hus, som jag tyckte var ofantligt stort, skulle byggas ut. Vi skulle få ett rum till. Ett Storarum! Ni hör ju på ordet vilket enormt rum det skulle bli. Storarummet vet jag ju idag, var ett annat ord på finrum, ett rum man inte var inne i på vardagarna, utan mer när det var fest eller åtminstone helg. Övriga dagar var det stängt med fina furudörrar med speglar i frostat glas.

Jag har svaga minnen av att pappa murade en öppen spis, med skorsten och allt. Pappa kunde allt, tyckte jag då. Det har jag tyckt i stora delar av mitt vuxna liv också, för maken till händig man får man leta efter. Minnena jag har kan såklart ha blivit till efter att man sett bilder (diabilder såklart) på bygget av Storarummet, och fått höra historier om tiden då vi byggde om. Men det känns i alla fall som egna minnen. Jag tycker inte är mindre värda för det.

Min barndom var fantastisk. Jag älskade att bo i vårt hus ute på landet, som man kom till genom att åka på en grusväg i en knapp mil. Det var fint, jag hade trygghet och grannens barn var i samma ålder som jag, så lekkamrater saknade jag inte.

När Storarummet var nytt så bjöd vi in all släkt och grannar, och jag är säker på att pappa var mäkta stolt över sitt arbete. Under Storarummet fick vi även en utökad källare med snickarverkstad och mamma fick ett syrum. Mamma var hemma med oss barn (jag och min tre år äldre syster), tills jag var redo att börja skolan. Jag är inte säker på om mamma började jobba när jag började lekis, eller om det var först när jag fick åka till skolan i Synnerby och äntligen få börja ettan.

Jag längtade att få börja skolan. Min syster var duktig i skolan, och hade enorm disciplin när det gällde att plugga. Hennes betyg imponerade på mig, och jag ville göra lika bra ifrån mig. När jag väl började skolan, så insåg jag – i alla fall uppåt trean och kanske i mellanstadiet – att det inte gick lika lätt för mig att plugga. Jag var alltid så disträ. Det fanns alltid så mycket annat att göra och leka med, som var mycket roligare än att plugga.

Jag har alltid haft koncentrationssvårigheter, vilket gör att det alltid varit svårt att lära mig sådant jag ha behövt läsa mig till. Saker jag får lära mig genom arbete, har alltid varit mycket enklare. Men jag har samtidigt alltid haft en romantisk syn på skolor, på böcker, läxor. Att när hösten kommer, få packa ryggsäcken med fina tjocka böcker som man kvällen innan gjort massa kloka anteckningar i, klä på sig i fina nyköpta höstkläder och sedan pulsa till skolan genom högar av sprakande orangea högar av kastanjelöv. Det var – och är – min drömbild av att gå i skolan. Det där med sena nätter, där man sitter med näsan över en skolbok, med lätt panik i kroppen för att man inte tror att man skall klara provet dagen efter, det finns inte hos mig. Jag låtsades gå i skolan, på samma sätt som man som barn lekte kontor, doktor eller mamma pappa barn.

Hur som helst, mamma började jobba rätt snart efter jag börjat skolan. Pappa tyckte inte hon skulle jobba. Han jobbade ju, det borde räcka. Men hon ville, så hon tog ett jobb på en sillfabrik som låg 100 meter från skolan i Synnerby. Där jobbade hon halvtid och packade inlagd sill. Efter skolan gick jag dit ibland, de dagar mamma behövde jobba lite extra. Det var så spännande att gå omkring där bland stora kar av sillspad, tunnor med rå sill och sedan i slutet av löpande bandet se fina glasburkar med sill i komma utploppandes med etiketten GT-Sill på. GT minns jag inte vad det stod för, men sillen var jättegod kommer jag ihåg. Silleriet lades ner några år senare tyvärr, varför vet jag inte.

Mamma var född i Lidköping 1944, och pappa i Skara samma år. Mamma var född i januari och pappa i december så det skilde i princip ett år mellan dem. Mammas föräldrar bodde inne i Lidköping i ett stort hus, så hon var ett stadsbarn, kan man väl säga. Hennes pappa jobbade som arkitekt och mamma som organist och pianist. Däremellan var hon hemmafru och gav också lite privatlektioner i piano. Mamma, min mormor och morfar samt mammas bror bodde på mittenvåningen av huset. Under dem bodde mammas mormor, och över dem bodde mammas moster Inga. Mostern var väldigt nervöst lagd, så hon satt mest uppe på sitt rum och var…ja nervös. Idag skulle man antagligen kallat hennes tillstånd för manodeppressiv eller någon annan bipolär sjukdom. Inga blev senare gift med en förmögen man, och flyttade då ut från vindsvåningen, men hennes hälsa blev aldrig bättre, tyvärr.

Flera år senare, när mammas mormor hade gått bort, så blev våningen nederst i huset ledigt. Då flyttade min faster Barbro in där med sin man.

Min mamma och pappas släkt har aldrig direkt umgåtts, så när det skulle firas jul så var det sällan – om någonsin – som vi firade ihop.

Jag minns en jul, jag var kanske 13 år, då pappas släkt skulle fira jul hos faster Barbro, och mammas släkt skulle fira hos mormor. Det vill säga en släkt på varsin våning i samma hus. Vi barn sprang däremellan, för att få julklappar och leka med kusiner, kanske snika till sig lite godis. Men de vuxna umgicks inte. Inte som jag minns. Det jag minns är att jag tyckte det var jättejobbigt att vi inte kunde fira ihop. Det blev väldigt tydligt när släktena höll sig så separerade, en per våning, särskilt som pappas släkt var tre gånger större än mammas.

Jag kan än idag inte förstå varför man inte tog med sig julmaten upp eller ner till de andra och firade tillsammans.

Eller jo, det kan jag förstå. Pappas släkt tror jag tyckte mammas släkt var lite skitfin, lite snofsig. Hade pappas släkt jultallrik, så hade mammas ett julbord. Mammas släkt drack nästan aldrig, medan det i pappas släkt det snapsades. Det var inte så att någon blev full eller otrevlig, snarare tog man ett par snapsar för att liva till det lite, släppa på lite hämningar. Mammas släkt släppte sällan på hämningarna. Pappas släkt var arbetarklass, mammas var borgarklass. Röda politiska partier. Blåa.

Så ja, jag förstår. Men jag tycker ändå det var en jobbig jul. Jag älskade båda släktena, men kände att jag behövde välja sida.

2020-01-222020-01-23

En fjäril i sin kokong

Det var en fredag i april, 1987, och jag skulle snart gå ur nionde klass. På busstationen i Skara satt jag och kanske fem sex stycken till som väntade på bussen, GDG Express, som skulle ta mig till Göteborg. Jag hade packat min väska noggrant, hade gått igenom packningen flera gånger, så jag inte hade glömt något.

Det här var ingen unik fredag, jag åkte till Göteborg så gott som varje helg. Ner till vänner. Bort från plågoandar, tristess och utanförskap. Då tänkte jag såklart inte just dessa ord. Det är i efterhand som man får tid att låta minnen och känslor att få sjunka in och ta form. Bli något greppbart.

När jag klev på bussen hade jag väldigt vanliga kläder på mig, tråkiga om du frågade mig. Jeans kanske, nån college-tröja, kanske en t-shirt. jag minns inte, så tråkiga var de. När bussen hade stannat i Alingsås, så var det inga mer stopp innan Göteborg. Då gick jag längst bak i bussen och in på toaletten. Jag hade med mig min resväska in, som jag öppnade. Och sedan började jag min förvandling. Av åkte de fula kläderna, de färglösa och alldagliga. Ner med dem i resväskan, och upp från den kom istället de kläder som var jag, som jag identifierade mig med. Det var paisley-mönstrat, det var lila, svart, randigt och svarta skinnskor med metallspännen på.

Necessären öppnades och fram kom mitt smink. Jag kan inte säga att utbudet var enormt, det var nog mest puder, svart kajal och några läppstift. Rouge och lite ögonskugga i brons eller gult minns jag att jag hade. Bak i bussens toalett sminkade jag ett tjockt lager med puder, ögonbrynen målades kraftigt, läpparna fick färg. Vilken färg läpparna fick berodde på dagsformen. Svart var kaxigt och argt, rött var romantiskt. Jag kände hur mitt jag kom fram, hur rätt allt kändes. Resan mellan Skara och Göteborg var inte bara en fysisk resa, det var lika mycket en psykisk, varje helg jag reste dit.

När jag öppnade toalettdörren och satte mig på mitt säte, var pulsen hög. Kinderna blossade. Skulle någon märka att jag bytt om? Skulle de tycka jag var fin? Eller bara hemsk? Men ingen brydde sig. Alla satt i sin egen värld.

När jag klev av i Göteborg vad jag hemma. Jag var fri. Fri från plågoandar. Jag var anonym, kunde smälta in i storstadens puls. Men samtidigt som jag var anonym var jag också mig själv. Jag fick vara den jag ville, se ut som jag behövde se ut. För så var det. Ett behov av att få klä mig som jag ville. Få uttrycka mitt innersta jag, och visa världen vem som gömt sig där inne.

När jag många år senare berättade för en nära vän om mina bussresor och hur jag bytte om inne i bussens toalett, så sa han att han tyckte det kändes som om jag var som en fjärilslarv. Bussen var min kokong och när jag var framme och klev av så var jag den fjäril jag var menad att vara. Jag tycker att det stämmer ganska bra.

Hemresan betedde sig på samma sätt, fast tvärtom. Då fick jag sminka av mig på toaletten, vika ihop mina fina kläder, och ta på mig tråkiga. Mina tråkiga kläder, som jag hade på mig för att dölja vem jag var. För att inte få stryk på stan, för att smälta in. Det var först i efterhand jag förstod att jag inte försökte smälta in. Jag försökte utplåna mig själv. Varje gång på väg hem, fick jag kapsla in det som var jag, och dölja det för omvärlden.

1987 var det mer uppgivenhet och ledsamhet, men även en diffus känsla av att något skulle hända. Måste hända. Jag kände ett driv att förändra mig, jag ville ordna så att livet inte tog slut. 1987, när jag var 16 år gammal ville jag leva. Året innan, ville jag det inte. Däremellan hade jag mött min räddande ängel, som inte kunnat ha komma in i mitt liv på ett mer oväntat sätt.

Men vi backar bandet lite först…