Nattliv-arkiv - En sorts biografi

2020-07-062020-07-06

Scandinavian Leather Men

Jag har ju rätt ofta gått från en extrem till en annan, i min strävan att hitta nåt nytt, nåt spännande, nåt som triggar min nyfikenhet. Varför gå den där gyllene medelvägen som alla pratar om, när man kan utforska utkanterna av samhällets kartor?

Från att jobbat med drag, smugit i parker efter lyckan, och hängt med sexarbetare så var det ju självklart att jag skulle bli nyfiken på en annan del av gayvärldens mörkare vrår. Som oftast så märker man ju att när man väl är i de där vrårna, så är det inte så mörkt eller konstigt när allt kommer omkring. Det tror man bara för att det är okänt. Jag tror att jag letar efter gränser för att kunna veta hur stor min ”spelplan” är. Det är inte alltid säkert att jag vill vara kvar i de yttre territorierna, men jag vill veta vad som finns där.

Jag kom i kontakt med SLM genom några bekanta som jag träffade på krogen. De hade varit medlemmar i SLM i flera år och tyckte att det var en bra klubb. Givetvis blev jag nyfiken. En ny outforskad del av gaysamhället. I’m in!

För den som inte vet vad SLM är så kan jag berätta. Det är en ideell förening för män som har sex med män, och som har strikt dresscode för att få komma in. Tänk er Tom of Finland. Läder, militär, gummi, naket… Ja ni fattar. SLM finns i Malmö, Stockholm och även i Göteborg. SLM Stockholm är störst och har öppet oftast. De har lokaler på Södermalm i en källare. Deras DJs spelar bra tung house; till exempel melodifestivalmusik är strikt förbjudet på SLM. Det skall vara mörkt, tungt och musik som gör stället att osa utav sex. För SLM är ett ställe dit man kan gå för att ha sex. Självklart, det är ju en fetischklubb för män.

Rollspel och ens rätta jag

Alla kläder är ju en sorts kostym för att passa in i ett sammanhang. Om jag jobbar på kontor, så förväntas det att jag skall ha kostym. Jag klär mig in i en roll, på något vis. Att klä mig i dragshow-kläder är ju också en roll. Kanske en lite mer spexig roll än en kostymnisse-roll, men ändå.

En transvestit klär sig i damkläder för att få slappna av och i det fallet få erkänna sina kvinnliga sidor. En kille som tar på sig en militäruniform av läder, gör det av precis samma orsak, att få leva ut en del av sin personlighet tillsammans med likasinnade. SLM är en liten del av gaysamhället, och även där klär man sig in i en roll, fast i det här fallet så framhäver de en del av ens personlighet som dessa kläder passar till.

Så det är mer äkta och sant mot en själv att få ta på sig de kläder som matchar en rätta jag, än att ta på sig en kostym för att företaget man jobbar på kräver det.

För mig var det väldigt spännande att utforska olika sidor av mig själv, att gå från det mer ”mjuka” till det ”hårda”. Varför måste man välja sida? Kan jag inte vara både mjuk och hård? Manlig och kvinnlig. Ljust eller mörkt. Ying och Yang. Vi behöver få erkänna alla våra sidor för att må bra, det är jag hundra på att vi alla behöver.

Röda Sten

Favoritminnet från min tid i SLMs styrelse var när vi firade 10års-jubileum, kan varit 2004, jag minns inte helt. Då hyrde vi den absolut bästa lokalen som finns i Göteborg, nämligen Röda stens konsthall och hade ett Boiler Room party. Vi flög in DJ PerQX från London och bjöd in piercingstudion Tribe att ha show. Dessutom kunde alla gäster som ville skaffa sig en piercing under kvällen – på valfritt ställe på kroppen. Givetvis fanns det lekrum också…. Det blev en succé! Jag var posterboy för festen när vi annonserade. Tyvärr kan jag inte hitta annonsen längre, buhuu!

Hitta rätt

Min pendel svänger som mest extremt i början när jag börjar utforska något nytt. Jag går all in, blir extrem nästan. Sedan minskar pendelns svängningar och jag landar i nåt sorts ”lagomland” där jag känner att ”här var det bra, här trivs jag”. Så SLM var en mycket spännande förening att vara med i. Jag var till och med ordförande i SLM Göteborg ett tag, men rollen som ordförande passade inte mig, så jag avsade mig den.

Idag är jag inte med i SLM. Pendeln har lugnat sig, och jag inte känner något behov att vara det. Been there, done that. Bought the t-shirt.

PS. Flaggan här ovan är den officiella Leather Pride Flaggan, som SLM faller in under och som används bland annat under prideparader.

2020-06-232020-06-23

Hissmannen Otto

Midsommar är en fantastisk tid. Inte bara själva dagen då vi äter sill, potäter och massa jordgubbar. Jag älskar årstiden. Allt är nytt, grönt och det känns fortfarande som man har hela sommaren framför sig.

Jag minns en midsommar, nån gång på sent 90-tal som kanske inte blev så grön och grann, skön och sann. Vi var ett gäng på kanske tio personer som skulle fira hos en kompis, som hade en sommarstuga inåt landet. Vi delade upp så alla köpte med sig lite olika grejer. Knytkalas helt enkelt. Den killen vi firade hos, hans pappa hade till och med fixat kräftor till oss, ett berg av insjökräftor. Nom nom nom.

Nåväl, vi kom dit dagen innan midsommar och installerade oss, packade upp våra grejor, fixade sängplatser.

Jag visste redan innan att några av de som var med, att de hade med sig speed, amfetamin, men tänkte nog att jag inte ville prova. Jag hade aldrig gjort det tidigare.

Vi fixade lite grillad mat, och blandade till några drinkar. Sedan märkte jag att fler och fler gick ut i köket och kom inte tillbaks. Nyfiken i en strut så tassade jag ju efter.

”Jag vill bara dra en lina om jag kan göra det i en 500-kronors sedel. En hundring känns så fattigt.” Den kommentaren slog mig och kom så oväntat, att den fastnat i mitt minne. Hon som sa den var verkligen inte nån som jag upplevde som divig. Inte trodde jag heller att hon skulle ta knark.

”Skall du inte ta nåt också”, sa någon till mig. Bara tanken att dra upp nåt i näsan, kändes jätteläskigt. När man sett skådisar göra det i filmer har jag alltid velat nysa, och näsan börjar klia bara av att se det.

”Nja, jag vill inte få nåt i näsan” svarade jag.

”Men du behöver inte snorta, du kan lägga det i mat till och med, skillnaden blir bara att det inte slår lika direkt och hårt”.

”Okej, hur mycket skall man ta då”, undrade jag. ”Jag vill inte bli hög och tappa kontrollen”. Tanken på att vara ute i en sommarstuga med vänner som alla skulle vara höga, kändes helt okej innan. Men om jag skulle ta något och det gick snett, vem skulle ta hand om mig då? Om alla var stenade så kanske ingen fattade att det var fel på mig?

”Du kan ta jättelite, vara ett litet korn”. Nån höll fram en sån där liten påse med zip-lock. Nåt gulaktigt mjöl låg där i, lite klimpigt. Jag tog emot påsen.

”Om nåt händer, så måste ni ringa ambulansen, eller hjälpa mig”, sa jag. Det lovade alla dyrt och heligt.

Så jag tog ett litet korn och svalde det med min Gin & Tonic.

Den känsla jag upplevde när amfetaminet slog till, det har jag aldrig upplevt, varken före eller efter. Mina sinnen kändes knivskarpa, jag var glad, jag var social, jag var fri. Vi hade så fantastisk midsommar, kommer jag ihåg att jag kände mitt uppe i alltihop. Alla mina vänner älskade jag och de var så fantastiska och roliga. Tiden stod still och jag levde i nuet.

En utomstående som skulle kommit förbi då, skulle antagligen inte tycka att vi var knivskarpa och härliga. Alla som umgåtts med höga personer – och som själva inte tagit nåt – vet att det är helt meningslöst att föra en diskussion med dem. Man blir liksom inte en del av gänget, de är på en helt annan våglängd. De är som försatta i trans, och bara de som också är påverkade förstår en annan påverkad. Vad det nu finns att förstå. Det mesta är mest osammanhängande dravel, som bara en lika hög person kan tänkas köpa.

Nåväl, midsommaren flöt på. Jag minns att jag löste ett korsord där på midsommardagen. Eftersom första kornet amfetamin funkat så bra, så fortsatte jag ta mer. Jag tyckte jag var enormt skarp i huvudet, och löste korsordet på nolltid. Jag minns att ett ord var ”Hissman”, och jag skrev in ”OTIS”. Jag är helt säker på att jag skrev det. Men så häromveckan såg jag en repris på serien ”Vänner” och där är det en scen där någon löser korsord och skriver in just OTIS. Så jag vet faktiskt inte om jag ens löste korsord den där sommaren, eller om jag bara trodde det, fick för mig att jag var Phoebe, Chandler eller Monica.

Midsommar tog slut. Alla skulle åka hem efter tre dagars festande. Då kom vi på att vi inte ätit. Alls. Ingen sill, inga jordgubbar, inget grillat. Och kräftorna vi fått hade vi helt glömt bort. Amfetaminet hade både dämpat hungern men även fått oss att helt tappa tid och rum. Tre dagar flöt på, jag minns inte om vi sov ens. Kanske, jag vet inte. Så vi gick ut i skogen och grävde ner alla kräftor och annan mat som inte kunde räddas. Vi ville inte att pappan som fiskat kräftorna skulle få reda på att vi inte ätit dem.

***

Den sommaren festade jag på rätt hårt och många gånger tog jag amfetamin. För varje gång fick jag mer ångest efteråt. Det som först var ett underbart rus och en enorm frihetskänsla, blev istället ett svart hål i magen. En ångestklump som bara växte.

Det som fick mig att sluta helt var när vi hade varit ute och festat hela natten, och därefter åkt ut till Saltholmen för att sola och bada. Jag var fortfarande hög som ett hus. Jag kände att jag var trött, men kunde inte slappna av. Munnen gick i ett, jag pladdrade på och gick omkring på klipporna (naken) och pratade med alla möjliga människor som jag tyckte att jag kände. Fastän jag såg på deras blickar att de inte ville prata med mig, så fortsatte jag. Munnen pladdrade på, och det som kom ut var antagligen helt osammanhängande.

En sak som händer med kroppen när man tar amfetamin är att man blir så sjukt kåt. Men de funktioner som behövs för att överhuvud taget kunna få upp ”den” är som bortblåsta. Erektion finns inte på kartan. Så det spädde på min ångest ännu mer. Jag var jättekåt, naken och sprang runt på Saltholmen och försökte…ja jag vet inte om jag försökte ragga, för min hjärna gick på högvarv. 1000 saker hände samtidigt i huvudet. Till slut åkte jag väl hem i alla fall och la mig.

När amfetaminet gick ur kroppen, så förstod jag vad fel allt blivit. Jag tog aldrig droger igen efter det.

2020-02-192020-06-04

DJ Dolly

Jag har mycket att tacka andra för, för vad de gjort och hjälpt mig att få jobb. Patrik Flodin är en av dem. För er som inte vet vem Patrik ”Patsy” Flodin är, så kan man väl säga att han var 90-talets viktigaste person inom gayklubb-världen. Han var Partyfixaren med stort P, det var han som drog igång otaliga klubbar runt om i Götet.

Patrik Flodin på omslaget av QX, februari 1998.

Han började (får jag för mig) engagera sig i att jobba i klubbvärlden som en sorts motvikt till Bacchus, som hade monopolet på gayställen. Många kände att det kanske vore kul med något alternativ, med mer fokus på nattklubb än på mingelställe. Han körde flera ställen och jag minns inte namnet på alla, för en sak var säker med Patrik, det blev aldrig långrandigt! Hans klubbar kanske levde en månad eller två, men sedan hoppade han ofta vidare. Men några ställen blev mer långvariga.

Nemo

När Bacchus stängde så köptes lokalerna upp, och efter nåt år så öppnade nya gaystället Nemo. Patrik blev anställd där för att vara partyfixaren, den som drog igång PR-maskinen. Det var han magisk på. Nu pratar vi i en tid då kanske internet inte var helt självklart. Det var fortfarande tidnings-reklam och djungeltrumman som gällde. Men han lyckades. Såklart.

Jag hade känt Patrik flera år innan Nemo öppnade 1998 (lite osäker men tror det var då), men vi var mera bekanta än vänner. Han visste att jag jobbade som druga på den tiden, bland annat så satt han i juryn den gången jag tävlade i Dragqueen of the Year på Gamle Port, kanske 1990. Alla jurymedlemmar gav mig typ 1 poäng men han var så rar och gav mig 3 poäng, mest för att han gillade mitt låtval jag mimade till (Låten var Les Rita Mitsouko’s Marcia Baila.) Jag kände redan då att vi hade en liten connection där. Han hade ju bra musiksmak tydligen.

Hur som helst, jag blev anställd som ”husdruga” ihop med Hasse på Nemo. Hasse hade jag jobbat med ihop tidigare, han var enormt duktig vad gäller att designa och sy kläder och hade bra idéer vad vi skulle göra på scen. Det här var nog de roligaste år jag hade som dragartist. Vi fick helt fria händer att göra ganska korta, men bra grejer. Oftast på bardisken, men ibland körde vi mitt bland publiken och flirtade med dem. Eller så bestämde vi ihop med DJ (Il Stefano var Resident DJ då på Nemo) att han mixade in vår musik i hans DJ-set, och så uppträdde vi på dansgolvet. Galet, och kul!

Efter ett tag så tyckte jag att det vore kul att testa på att DJa. Patrik hade aldrig hört mig spela innan, och skall sanningen fram så hade jag knappt spelat innan. Bara några gånger på RFSLs nattklubb Touch, men jag hade inte någon direkt erfarenhet. Men han sa ”okej vi testar, så ser vi hur det går”. Jag fick lite hjälp och tips av Il Stefano att lära mig lite DJ-grunder, och jag hade ju redan bra koll på musik. Musik är ju mitt liv dä’ se! Patrik döpte mig till DJ Dolly, vilket jag inte hade nåt emot – även om jag som DJ inte var uppklädd i drag.

Det blev rätt bra, jag fick igång dansgolvet. Så på den vägen är det att jag blev gay-Göteborgs DJ under några år.

Intervju med mig i QX 1998. Läs den här om du vill.

Fobi

Efter Nemo kursat 1998, så tågade Patrik vidare med gayklubbar i andra lokaler. Jag hängde på och var DJ på typ alla. Första stopp var på Viktoria, på hörnan Storgatan/Viktoriagatan. Efter det flyttade vi upp till Götaplatsen och Déjà vu. Där drog han igång klubbarna Tramp och Fobi. Jag DJade och fick nu även jobbet att göra annonserna och flyers.

Tramp lades ner och Fobi levde vidare på XLNT, på en tvärgata till Avenyn. Där tror jag Patriks klubbliv peakade. ”Alla var där”, det var sjukt mycket folk jämt.

XLNT hade ett VIP-rum, där en del kändisar hängde. Till och med Kungen och Drottningen var där en gång. Jag DJade, och visste inte om att de var där förrän vi stängt. Men personalen i vippen sa en kul grej minns jag. De hade frågat Kungen om han ville ha åt mer att dricka. Då svarade Silvia ”Nej, det vill han inte”. Sedan hade de gått. Kanske var La Camilla där också. 😉

Polyester

XLNT kursade, och ut åkte Fobi. Patrik flyttade vidare och jag tog mina CD-case och hakade på. Nästa stopp var tillbaka till Viktoria som nu hette Venue, jag tror året var 1999-2000 nån gång. Fobi fick gå i graven och istället öppnade Polyester. Namnet var en flirt med John Waters film med samma namn, där urmodern till alla dragqueens – Divine hade huvudrollen.

Magaluf

När Patrik ledsnade på Venue, så drog vi vidare, till vad jag minns det sista ställe jag DJade på, vad gäller i Patriks klubbar.

Sista stoppet blev Kungsgatan, och klubben Magaluf. Året var 2000. Det var sjukt trångt, svettigt och alldeles underbart. Dansgolvet var litet och ständigt knöfullt. Tror jag gillade att DJa som allra bäst här. Jag minns en gång när SLM (Scandinavian Leather Men) hade en stor årsfest i Göteborg. Efter att SLM stängt, så kom många av dessa till Magaluf. Det var många inbjudna från andra länder, främst Tyskland. Så det blev typ ”10000 tyska läderbögar” som invaderade stället. Det var en kväll som Göteborg gayliv aldrig upplevt sedan dess. Fulla läderbögar, de vet hur man roar sig. Ah, dessa minnen 🙂

Bland de sista annonserna jag gjorde för Patriks klubbar.

Efter Magaluf stängt, så tror jag luften gick ur både Patrik och mig. Vi var rätt trötta på klubblivet. Som i ett trollslag så bröt vi kontakten. Förutom nåt telefonsamtal strax efter vi slutade jobba ihop, så har jag inte pratat alls med honom. Nånsin. Jag har sett honom nån gång på stan, men vi har inte hälsat. Var sak har sin tid. Men jag minns idag dessa år med mycket värme i hjärtat. Det här är år jag aldrig kommer glömma.

2020-02-172020-02-17

Introvert

Det här är något som jag ofta kämpat med, men aldrig blivit bra på. Det här med att ta för sig. Ta initiativ. Visa framfötterna, socialisera och allt det där.

När jag var i tjugoårsåldern, så löste jag det genom att vara så extrem som möjligt till utseendet, för att väcka reaktioner, få folk att se mig. Missförstå mig inte, jag älskade att klä upp mig, det var kul, jag gick verkligen in för det. Hela vägen in i kaklet. Både för att bräcka mig själv och komma på nåt mer chockerande eller uppseendeväckande än helgen innan, men även för att ge andra nåt att prata om. Så de såg mig.

Det mest extrema var nog en gång, jag tror det kan var 1989, då jag pimpade en jeansjacka. Jag klädde in den helt med laminerade bilder på manliga erigerade könsorgan. Mitt på gylfen på mina hotpants (!) så nålade jag fast en A4-stor bild på en vagina. I väldigt närbild. Sedan hade jag troligtvis ett ton med smink på mig och armékängor. Jag fick tjata mig in den kvällen på Bacchus, Gunilla som jobbade i kassan ville inte släppa in mig först. Men jag lyckades tråckla mig in. Nog fick jag uppmärksamhet den kvällen, alltid. Eller ja, de flesta ville mest titta på bilderna.

Men utan mina kläder, utan mitt smink, så kände jag att jag inte var någon. Ingen unik. Då var jag bara vem som helst, och vem ville vara det? Inte jag, i alla fall. Det tog många år innan jag kände mig okej att inte ha min uniform på mig. Mitt mask som jag visade upp, så att ingen skulle se att jag bara var en i mängden.

Drag it up

`Park Lane 1993. Easter Drag queen, därav skatboet till peruk.`

Efter ett tag så kom jag ändå till någon sorts insikt att det var rätt skönt att inte måla upp en fasad. Och att det faktiskt inte var jag som de såg, utan någon annan. Att få visa den jag verkligen var, det vägde över rätt ofta.

Jag började jobba med dragshow på Park Lane i gruppen Cabaret Bombbimbos, vilket var väldigt kul, och gav mig möjlighet att synas och få visa att jag var ”någon”. Då kunde jag vara Extrem-Jonas på scen, och Privat-Jonas utanför scenen.

Jag inser nu när jag skriver detta, att jag ibland gjort saker av fel anledning. Att uppträda och stå på scen gjorde jag till stor del för uppmärksamheten, inte för att uttrycka nån sorts artistisk kreativitet. Behovet att synas, det var så viktigt för mig när jag var yngre att jag gjorde det mesta för att bli det.

Fast absolut, jag har haft mycket kul på scen och fått göra kul karaktärer. Allt från ”finskan med dragspel” till Brita Borg-wannabe. Jag var aldrig den ”snygga” transan, utan fick vara den roliga. Det passade mig utmärkt, för jag älskar att få folk att skratta och har aldrig sett mig som varken snygg eller sexig.

Men när jag är privat, så har jag fortfarande så svårt att vara den där personen som är social. Den som är utåtriktad och som tar drar igång konversationer med nya bekantskaper. Jag tycker det är jättesvårt. Nästan obehagligt. På jobbet föredrar jag ofta att äta lunch själv, för att kallprata på lunchen är svårt och nästan mentalt påfrestande.

Ute på krogen så är jag ofta väldigt reserverad, i alla fall när jag är nykter. Då kan jag föredra att stå på dansgolvet och dansa. Där pratar man inte. Skönt.

Tyst

För det mesta så trivs jag med hur jag är. Jag har börjat inse att det faktiskt kan vara okej att vara introvert. Det behöver inte vara fel att inte vara 100% utåtagerande hela tiden, à la Petter Stordalen (gräslig människa för övrigt). Jag trivs med min introversion och tror till och med att det kan vara en fördel för mig att jag är det.

De gånger jag känner att jag vill träffa folk, vara social, då kan jag styra det. Då tackar jag ja till en after work, då bjuder vi hem vänner på mat eller vad som helst. Nån gång kanske jag till och med får för mig att väcka Finskan med sitt dragspel till liv igen. Vem vet? Nej, så långt går det nog aldrig. Ni som sett den där finskan vet vad jag menar.

Men när jag vill stänga av allt det där, så måste jag kunna göra det. Få ha det tyst runt mig. Samla tankarna.

Enjoy the Silence. ?

PS

Tips på hur en introvert person tänker och känner vs en extrovert. Tack till MrsHyper, hittade bilden på den sidan.

2020-02-062020-02-07

En typisk helg 1991-ish

Okej, fredagen började gå mot eftermiddag. Jag var klar med mina läxor, och satt nu och funderade på vad jag skulle ha på mig på helgen, när vi skulle gå ut. Jag gick på Komvux och bodde på Frölunda Torg, där jag hade landat med mitt första förstahandskontrakt. Min lägenhet var på nionde våningen i det höga vita huset mitt på torget, med magnifik utsikt över havet. Jag trivdes faktiskt väldigt bra där, men det var ju en bra bit in till city, där mina vänner bodde.

Var det sommar så cyklade jag ofta in till city, annars så fick det bli spårvagnen. Men nu var det sommar så jag tog cykeln.

Jag hade pratat med Lars (en av de jag umgicks med mest med på den tiden) på telefon och vi hade bestämt att vi alla skulle samlas hemma hos honom runt kl 20 på lördagen. Jag var oftast där kl 18, för jag orkade inte sitta själv hemma utan att kunna umgås med någon. Med mig hade jag nån flaska vin. Eller så snyltade jag på andras, jag hade antagligen inga pengar. Men jag hade alltid med mig blandband. Musiken stod jag för. Surprise, surprise.

Intressant det där med telefoner och kommunikationer. Då fanns inte mobiltelefon. Alls. Skulle jag ringa någon, fick det bli hem till hen. Till hens fasta telefon som satt inkopplad i väggen. Om ingen var hemma så fick man prata in på TELEFONSVARAREN. Dessa moderniteter. Att vi kunde umgås och stämma träff alls på den tiden är ett mysterium idag.

Oftast var det OK med Lars att jag kom tidigare, så vi umgicks medan han fixade i ordning sig. Och det kunde ta tid, för han hade på den tiden det största håret, och det fixade sig inte av sig själv. Gelé som kramades in i fuktigt hår, som sedan fönades och sedan började det riktiga arbetet. Tupera håret, inne vid rötterna. Spraya. Torka. Tupera. Repeat.

Det blev oftast fantastiskt resultat, men ibland blev han inte nöjd. Vid det laget kunde klockan ha blivit över 21, och alla andra förfestare hade kommit, men om håret inte var perfekt, så tvättade Lars helt resolut håret igen. Och så började han om från början. Det hände till och med att han inte gick ut, om håret inte blev perfekt.

Låtar jag starkt förknippar med Lars och förfester hos honom är bland annat Brothers in Rhythms låt Such a Good Feeling. Herregud vad vi spelade den! Vi tog till och med 12″ vinylen till Billy (som var DJ på Bacchus) och tvingade honom att spela den.

På den tiden rökte ju alla (inklusive jag), så att gå in på hans toalett samtidigt som han fixade håret, det var som att gå in i en dimma baserad på cigarettrök, hårspray och puder. Det blev liksom en liten förfest i förfesten inne på toan ibland. Vinglasen vinglade på handfatskanten, och ju senare kvällen blev, desto mer hårspray smakade vinet. Underbara tider.

Alla bögars anthem på den tiden var såklart Madonnas Vogue. Och det var 12″ versionen det skulle vara, annars kvittade det. Introt på den får jag fortfarande gåshud av och känner än idag ett behov av att rusa upp på nåt dansgolv och strike a pose.

När allas hår, ögonbryn, kläder och promille var i perfekt harmoni, brukade vi oftast ta oss till Bacchus, strax innan midnatt. Innan tyckte vi inte var nån idé, och kom man för sent så kunde det vara kö eller så kanske man missade nåt. Det gällde att komma i exakt rätt tid.

Förfest! Den här bilden är däremot *inte* tagen hemma hos Lars . Bilden är från 1989 ca.

Väl inne på Bacchus så sonderade jag snabbt terrängen, vilka var där, vilka var inte där. Var det nån där som kanske ville bli ihop med mig? Sedan beställde jag (om jag hade pengar) nåt att dricka i baren, men oftast stod jag på dansgolvet mest hela kvällarna. Inte för att DJn spelade särskilt bra musik, men det var där jag trivdes. Alla rökte, så lokalen var lite snyggt suddig, belysningen på dansgolvet rörde sig i röken. Rökmaskiner behövdes inte på på den tiden.

Det är tråkigt att ingen hade kameror då på det sätt vi har idag. Nu var det nog fotoförbud på Bacchus om jag minns rätt, men vem orkade släpa med sig en systemkamera ut på kvällen. En sån fick ändå inte plats i mina fickor hur som helst. Så jag har inga bilder från Bacchus, och det är typ helt omöjligt att hitta några bilder som visar hur lokalerna eller en ”vanlig lördag” kunde se ut där.

MEN!
Så kom jag på att jag var ju med i en TV-serie som statist en gång. Serien heter ”Änglarna sover” och sändes 1997. Förfärligt usel serie, men ett avsnitt utspelar sig i Bacchus lokaler. Bacchus hade precis gått i konkurs, men SVT fick komma in där och spela in. Här är några (usla) klipp från serien, filmat från min tv. Men alla som varit på Bacchus känner nog igen sig. Och antagligen många av oss statister. Kan du hitta mig i vimlet?

Efter Bachhus? Ja antingen gick man hem, men oftast var jag för rastlös för att kunna det. Ibland blev det efterfester, eller så gick man till 7:ans gatukök och köpte nån kladdig Souvlaki med pommes. Eller jag köpte nästan aldrig nåt, för jag hade inga pengar som sagt. Men istället för att gå hem, så hängde jag med de som hade pengar.

Det vanligaste var dock att jag antingen gick till Hellmans Café eller så smög jag runt i parken och hoppades på Mr Right. Eller i alla fall Mister Right now.

När jag var trött till slut, oftast framåt 06, så cyklade jag hem igen till Frölunda och somnade. Att jag inte körde ihjäl mig själv de gånger jag cyklade hem är ett mirakel. Var kanske tur att det var så tidigt på en söndags morgon, så de flesta fortfarande sov.

Söndagen innebar under sommartid följande : Sova minimalt. Sken solen så packade jag väskan och cyklade ut till Saltholmen. Där paxade jag plats så att när alla andra vaknade och kom dit så hade jag sparat plats till dem. Sedan solade vi där ute och pratade om gårdagen. Det var inte sällan som vi kanske var 10-15 personer som samlades där ute och ömsom dåsade, ömsom pratade i solen.

Vintertid – eller de dagar som solen inte sken på sommaren – innebar söndagar följande: Sova till sent. Äta brunch. Efter det så åkte jag bort till Marilyn video på Linnéplatsen och hyrde ett gäng filmer. Ofta var det 3 st för 99 kr. Sedan på vägen hem, in på Hemköp eller Billhälls och köpa nån slabbig fet mat. Hemma igen, så bäddade jag ner mig i soffan, och kollade film. Sakta försvann bakfylleångesten. Film och mat är bra medicin mot den. Sedan somnade jag antagligen innan 22. Sedan var det bara att vänta på att nästa helg skulle komma.