Jag har en morbror som heter Bengt. Han älskar klassisk musik och när jag var liten så försökte han få mig och min syster att gilla det också. En jul fick jag en LP med Albinoni’s ”Adagio for strings and organ in G Minor”. Det stycket slog ner mig helt.
Musik är mitt liv och det finns inget som kan påverka mitt humör så mycket som just musik. Den kan göra mig glad, motiverad, danssugen, lugn men i Albinonis fall, otroligt nedstämd. Så rörd av musiken att varje gång (varje gång) jag hör den så gråter jag. Verket är så ofattbart vackert, så sorgligt och knäpper på mina känslosträngar som inget annat kan.
När jag fick skivan så var jag kanske 12-13 år. I samma veva hade jag det svårt i skolan, och med min sexualitet. Så när jag lyssnade på Adagio, så fick jag släppa på mina spärrar och bara gråta. Det var jobbigt, men skönt. Gråt är befriande, efteråt.
När Magnus och jag åkte taxi hem en kväll för bara några år sedan, så spelade taxichauffören Adagio på sin CD, och jag som satt i framsätet fick verkligen bita mig i kinden för att inte gråta (och antagligen skrämma slag på stackars taxichauffören). Men när vi kom hem så fick jag snabbt ta mig ur bilen och låta tårarna komma. Magnus fattade inget. 🙂
Tunnelcenen
Det är väldigt få låtar som jag blir så rörd av, som denna, att jag gråter. Men det finns en låt till som jag på rak arm kommer på och det är från en Almodóvar-film. Filmen är Allt om min mamma, och det är i en scen då huvudrollen sätter sig på ett tåg från Madrid till Barcelona, hon flyr för att leta upp pappan till sin son. När jag såg filmen på bio, så brast det helt för mig, jag fulgrät i bion. Ända till Agrado dyker upp. Då måste man skratta.
Här är scenen från filmen. Låten sjungs av Ismael Lô, som ofta kallas för ”the Bob Dylan of Africa”. Han sjunger på Chichewa, ett för mig helt okänt språk, och vet egentligen inte vad han sjunger om. Men det gör inget. Lyssna när munspelet börjar. Även denna finns på Spotify.
Jag älskar musikens kraft. Den är ett redskap för mig. Om jag vill bli peppad, på med skön house. Vill jag rycka tag i mig och börja fixa och dona hemma, på med Lotta Engberg! Är jag arg, så ligger Rammstein bra till.
Eller som häromdagen, när jag lyssnade på Lena Nymans ”Ett bloss för moster Lilly”. Så fantastiskt vacker text. Jag höll på att laga middag när den spelades upp från nån spotifylista jag har. Det blev några salta tårar i den måltiden.
Har inte du musik som du blir ledsen, glad, eller kanske lugn av? Berätta!
Någonstans runt sjunde klass i högstadiet, så kände jag mig väldigt ensam. Jag kommer ihåg att jag så gärna ville bli gillad, vara populär. Jag visste inte hur. Men jag var väldigt musikintresserad, och köpte en hel del singlar, och när jag berättade det för några klasskamrater att jag köpte en ny låt, så blev de ”åh vad bra den låten är, den älskar jag, kan jag inte få låna den?”.
Jag kommer så väl ihåg känslan, några ville låna nåt av mig. Prata med mig! Mitt exemplar av George Michael’s Careless Whisper köpte jag, och sen tror jag inte att jag fick tillbaka den förrän nån månad senare. Alla i klassen ville låna den av mig. Även mina plågoandar. Jag lånade ut den, och tänkte nog att nu blir jag kanske lite mer populär i skolan. Jag har nåt som de vill ha, om jag låter dem låna det av mig, så kanske de gillar mig.
Efter det hade jag tentaklerna utåt. Vilken låt pratades det om? Nån jag kunde köpa och låna ut? Limahl’s Never Ending Story? Javisst den köper jag, så ni kan låna den. Den fick jag aldrig tillbaka. Den försvann.
Disk-jocke
En liknande sak hände, strax efter att jag flyttat till Göteborg. Jag jobbade som diskare på en lunchrestaurang vid Redbergsplatsen. Det var ett skitjobb, och chefen där var en idiot. Men det var en tjej som jobbade i kassan som jag gillade, hon kanske var fem år äldre än mig. Jag har inte en aning lägre om vad hon heter. Men henne gillade jag. Hon var kaxig, hade humor och var allmänt populär bland både personal och gäster. Hur skulle jag göra för att hon skulle gilla mig också?
Jodå, jag ”råkade” av en slump säga att jag hade en hel del musik på vinyl. Flera backar, faktiskt. Hon blev intresserad av vad för musik jag hade, så jag sa att hon kunde ju komma hem till mig så kunde hon kolla. Men det var inget som lockade henne, men hon sa att jag kunde ju ta med skivorna hem till henne, så kunde hon spela av dem hos sig, på sin stereo?
Skulle jag alltså, ta med mig två backar med vinyl, sätta mig på bussen med dem och åka från där jag bodde (i Olskroken) i typ 45 minuter ut till Torslanda? Japp. Det skulle jag. Och det gjorde jag.
Jag minns att jag var jätteglad att få komma hem till henne, vara – vad jag trodde – hennes kompis. Sen att hon mest satt i telefon och rökte medans jag var där och spelade upp mina plattor på hennes stereo, det var inget som gjorde något. Bara då och då släppte hon luren och sa ”den där var bra, spela in den”. Sen när vi var klara så åkte jag hem igen med mina backar skivor.
Urkrafter
Det där beteendet har följt mig i livet under i stort sett hela mitt liv. Den där känslan att om jag låter andra få nåt av mig, skivor, beundran, sex….you name it, så kanske de gillar mig. Jag trodde aldrig att någon kunde älska mig för den jag var, utan det måste vara nåt annat som jag har, som gör att de gillar mig. Nåt yttre attribut, eller något som inte var jag, utan nåt som jag hade, ägde. Då kunde jag allt lura dem till att gilla mig.
Det kunde vara några vänners vänner som jag blev imponerad av, och som jag av någon konstig anledning kände att jag måste göra något för, så de blev intresserad av mig. Det kunde vara någon som har en stark politisk åsikt. Då försöker jag få fram att jag har samma åsikt. Eller så var det någon som jag fick veta var ett stort fan av en artist som jag också gillade. Helt plötsligt måste jag på alla sätt få den personen att veta att jag har precis samma smak som han eller hon.
Jag har länge haft ett skruvat behov av att bli gillad, bli sedd och hörd. Jag tror i och för sig att det är ett ganska grundläggande behov. Bekräftelse är ju en urkraft som driver oss framåt och som vi alla mer eller mindre besitter. Men jag vände mig ofta ut och in för att andra skulle gilla mig. För jag gillade ju dem. Nästan så jag glömde bort vem jag själv var och vad jag egentligen tyckte.
Lyckopiller
Sedan snart ett och ett halvt år, så äter jag en tablett som heter Sertralin, som man kan kalla för lyckopiller, eller antidepressivt, som det faktiskt är. Det har hjälpt mig helt otroligt mycket att få rätsida på mina tankar och känslor. Jag har känt att det har lugnat sig inne i mig, jag har fått möjlighet att på ett mer rationellt sätt sortera huvudet. Sertralin tar bort lite av ”topparna och dalarna” i ens humörsvängar; jag blir helt enkelt mer stabil.
På nåt sätt känns det som att jag ”vaknat upp” ur nån sorts töcken, sen jag började med den tabletten. Tankar som det jag skrivit om i den här bloggen är allt sånt som jag orkat ta tag i tack vara det där lilla pillret. Känner mig verkligen som en ny människa.
Jag har fortfarande behov av att bli bekräftad, men idag är det lite mer på mina egna villkor. Framför allt så gör jag inget som jag inte står för och som jag själv är stolt över. Sen om andra också tycker om det, så är det ju bara fantastiskt underbart.
Musik är ju mitt liv, för er som inte redan fattat det. Det finns så många minnen jag har till en del låtar, och tänkte skriva om några av dem. Låtarna är lite som ett soundtrack till mitt liv 🙂
När min syster och jag var små, så lyssnade vi mycket på mamma och pappas skivor. De hade ganska bred smak, allt från gospel till dansband, från klassiskt till rock’n’roll.
Ett av de allra tidigaste musikminnen jag har är till låten Streets of London av Roger Whittaker. Den är så vemodigt vacker i sin melodi och jag älskar hans röst här.
Have you seen the old man in the closed down market, Kicking up the papers with his worn out shoes? In his eyes you see no pride, hand held loosely by his side, Yesterday’s paper telling yesterday’s news.
So how can you tell me you’re lonley And say for you that the sun doesn’t shine? Let me take you by the hand, and lead you through the streets of London. I’ll show you something to make you change your mind.
Roger hade mamma och pappa flera LPs med och vi spelade dem ofta. Jag gillade honom, kanske för att Roger var så lik min pappa på omslagen på skivorna. Eller idag tycker jag kanske inte det, men som liten knort på 5 år så var de flesta med skägg och glasögon lik min pappa. Men jag ser fortfarande pappa framför mig när jag hör Rogers röst. Jag kan se pappa sjunga med i låtarna, lite sådär frånvarande från oss, men inne i musiken. ”Det här är bra det”, kunde han säga efteråt.
Jag tänker på pappa varje gång jag hör den. Det är en fin tröst och fint minne, när jag saknar honom lite extra mycket.
Pappa och jag, kanske 1979?
Kalas
Jag förknippar låten med är vårt Storarum vi hade hemma och där vår stereoanläggning stod. Framför den hade vi ganska gott om utrymme, så när det var fest hemma, blev det ofta spontandans där. De vuxna dansade tryckare till Roger, buggade till Elvis och stuffade loss till Beatles. Vi barn var ofta med och dansade också, och jag minns att det alltid var så mysig stämning när vi hade fest.
Festerna var oftast ihop grannar som bjöds in, kanske ihop med släkt till oss. Då kom groggar, salta pinnar och askfat fram. Jag minns inte nån gång att det blev otrevlig stämning, att nån drack för mycket eller ställde till med nån scen. Jag vill minnas det som att man drack rätt så förnuftigt. Och röka på 70-talet var ju inte farligt.
Men visst var det så att de vuxna släppte loss lite mer med ett par glas innanför västen. Så är det för de flesta, men på pappa märktes det mest tydligt. Han var ganska tyst och kanske lite introvert till vardags, så när det blev kalas så kröp han fram ur sitt skal.
Coverönskan
Låten är inte Rogers, utan en cover. Den skrevs och gjordes först av Ralph McTell 1969 och har spelats in i över 200 versioner enligt Wikipedia. Men det är Rogers version som är min.
Om jag fick önska att någon gjorde en ny cover på Streets of London, så skulle jag älska om Magnus Carlson från Weeping Willows gjorde den. Eller varför inte en elektronisk version med Robyn, à la Girl and the Robot? Får gåshud bara jag tänker på’t!
Här är låten med pappa. Förlåt, jag menar Roger Whittaker.
Jag har mycket att tacka andra för, för vad de gjort och hjälpt mig att få jobb. Patrik Flodin är en av dem. För er som inte vet vem Patrik ”Patsy” Flodin är, så kan man väl säga att han var 90-talets viktigaste person inom gayklubb-världen. Han var Partyfixaren med stort P, det var han som drog igång otaliga klubbar runt om i Götet.
Patrik Flodin på omslaget av QX, februari 1998.
Han började (får jag för mig) engagera sig i att jobba i klubbvärlden som en sorts motvikt till Bacchus, som hade monopolet på gayställen. Många kände att det kanske vore kul med något alternativ, med mer fokus på nattklubb än på mingelställe. Han körde flera ställen och jag minns inte namnet på alla, för en sak var säker med Patrik, det blev aldrig långrandigt! Hans klubbar kanske levde en månad eller två, men sedan hoppade han ofta vidare. Men några ställen blev mer långvariga.
Nemo
När Bacchus stängde så köptes lokalerna upp, och efter nåt år så öppnade nya gaystället Nemo. Patrik blev anställd där för att vara partyfixaren, den som drog igång PR-maskinen. Det var han magisk på. Nu pratar vi i en tid då kanske internet inte var helt självklart. Det var fortfarande tidnings-reklam och djungeltrumman som gällde. Men han lyckades. Såklart.
Jag hade känt Patrik flera år innan Nemo öppnade 1998 (lite osäker men tror det var då), men vi var mera bekanta än vänner. Han visste att jag jobbade som druga på den tiden, bland annat så satt han i juryn den gången jag tävlade i Dragqueen of the Year på Gamle Port, kanske 1990. Alla jurymedlemmar gav mig typ 1 poäng men han var så rar och gav mig 3 poäng, mest för att han gillade mitt låtval jag mimade till (Låten var Les Rita Mitsouko’s Marcia Baila.) Jag kände redan då att vi hade en liten connection där. Han hade ju bra musiksmak tydligen.
Hur som helst, jag blev anställd som ”husdruga” ihop med Hasse på Nemo. Hasse hade jag jobbat med ihop tidigare, han var enormt duktig vad gäller att designa och sy kläder och hade bra idéer vad vi skulle göra på scen. Det här var nog de roligaste år jag hade som dragartist. Vi fick helt fria händer att göra ganska korta, men bra grejer. Oftast på bardisken, men ibland körde vi mitt bland publiken och flirtade med dem. Eller så bestämde vi ihop med DJ (Il Stefano var Resident DJ då på Nemo) att han mixade in vår musik i hans DJ-set, och så uppträdde vi på dansgolvet. Galet, och kul!
Efter ett tag så tyckte jag att det vore kul att testa på att DJa. Patrik hade aldrig hört mig spela innan, och skall sanningen fram så hade jag knappt spelat innan. Bara några gånger på RFSLs nattklubb Touch, men jag hade inte någon direkt erfarenhet. Men han sa ”okej vi testar, så ser vi hur det går”. Jag fick lite hjälp och tips av Il Stefano att lära mig lite DJ-grunder, och jag hade ju redan bra koll på musik. Musik är ju mitt liv dä’ se! Patrik döpte mig till DJ Dolly, vilket jag inte hade nåt emot – även om jag som DJ inte var uppklädd i drag.
Det blev rätt bra, jag fick igång dansgolvet. Så på den vägen är det att jag blev gay-Göteborgs DJ under några år.
Efter Nemo kursat 1998, så tågade Patrik vidare med gayklubbar i andra lokaler. Jag hängde på och var DJ på typ alla. Första stopp var på Viktoria, på hörnan Storgatan/Viktoriagatan. Efter det flyttade vi upp till Götaplatsen och Déjà vu. Där drog han igång klubbarna Tramp och Fobi. Jag DJade och fick nu även jobbet att göra annonserna och flyers.
Annons i tidningen QX, gjord av mig.
Tramp lades ner och Fobi levde vidare på XLNT, på en tvärgata till Avenyn. Där tror jag Patriks klubbliv peakade. ”Alla var där”, det var sjukt mycket folk jämt.
XLNT hade ett VIP-rum, där en del kändisar hängde. Till och med Kungen och Drottningen var där en gång. Jag DJade, och visste inte om att de var där förrän vi stängt. Men personalen i vippen sa en kul grej minns jag. De hade frågat Kungen om han ville ha åt mer att dricka. Då svarade Silvia ”Nej, det vill han inte”. Sedan hade de gått. Kanske var La Camilla där också. 😉
Polyester
XLNT kursade, och ut åkte Fobi. Patrik flyttade vidare och jag tog mina CD-case och hakade på. Nästa stopp var tillbaka till Viktoria som nu hette Venue, jag tror året var 1999-2000 nån gång. Fobi fick gå i graven och istället öppnade Polyester. Namnet var en flirt med John Waters film med samma namn, där urmodern till alla dragqueens – Divine hade huvudrollen.
Mingel på Polyester. Det är jag som står med hörlurarna. Klicka på bilden för att se den större…
Magaluf
När Patrik ledsnade på Venue, så drog vi vidare, till vad jag minns det sista ställe jag DJade på, vad gäller i Patriks klubbar.
Sista stoppet blev Kungsgatan, och klubben Magaluf. Året var 2000. Det var sjukt trångt, svettigt och alldeles underbart. Dansgolvet var litet och ständigt knöfullt. Tror jag gillade att DJa som allra bäst här. Jag minns en gång när SLM (Scandinavian Leather Men) hade en stor årsfest i Göteborg. Efter att SLM stängt, så kom många av dessa till Magaluf. Det var många inbjudna från andra länder, främst Tyskland. Så det blev typ ”10000 tyska läderbögar” som invaderade stället. Det var en kväll som Göteborg gayliv aldrig upplevt sedan dess. Fulla läderbögar, de vet hur man roar sig. Ah, dessa minnen 🙂
Bland de sista annonserna jag gjorde för Patriks klubbar.
Efter Magaluf stängt, så tror jag luften gick ur både Patrik och mig. Vi var rätt trötta på klubblivet. Som i ett trollslag så bröt vi kontakten. Förutom nåt telefonsamtal strax efter vi slutade jobba ihop, så har jag inte pratat alls med honom. Nånsin. Jag har sett honom nån gång på stan, men vi har inte hälsat. Var sak har sin tid. Men jag minns idag dessa år med mycket värme i hjärtat. Det här är år jag aldrig kommer glömma.
