Göteborg-arkiv - En sorts biografi

2020-07-062020-07-06

Scandinavian Leather Men

Jag har ju rätt ofta gått från en extrem till en annan, i min strävan att hitta nåt nytt, nåt spännande, nåt som triggar min nyfikenhet. Varför gå den där gyllene medelvägen som alla pratar om, när man kan utforska utkanterna av samhällets kartor?

Från att jobbat med drag, smugit i parker efter lyckan, och hängt med sexarbetare så var det ju självklart att jag skulle bli nyfiken på en annan del av gayvärldens mörkare vrår. Som oftast så märker man ju att när man väl är i de där vrårna, så är det inte så mörkt eller konstigt när allt kommer omkring. Det tror man bara för att det är okänt. Jag tror att jag letar efter gränser för att kunna veta hur stor min ”spelplan” är. Det är inte alltid säkert att jag vill vara kvar i de yttre territorierna, men jag vill veta vad som finns där.

Jag kom i kontakt med SLM genom några bekanta som jag träffade på krogen. De hade varit medlemmar i SLM i flera år och tyckte att det var en bra klubb. Givetvis blev jag nyfiken. En ny outforskad del av gaysamhället. I’m in!

För den som inte vet vad SLM är så kan jag berätta. Det är en ideell förening för män som har sex med män, och som har strikt dresscode för att få komma in. Tänk er Tom of Finland. Läder, militär, gummi, naket… Ja ni fattar. SLM finns i Malmö, Stockholm och även i Göteborg. SLM Stockholm är störst och har öppet oftast. De har lokaler på Södermalm i en källare. Deras DJs spelar bra tung house; till exempel melodifestivalmusik är strikt förbjudet på SLM. Det skall vara mörkt, tungt och musik som gör stället att osa utav sex. För SLM är ett ställe dit man kan gå för att ha sex. Självklart, det är ju en fetischklubb för män.

Rollspel och ens rätta jag

Alla kläder är ju en sorts kostym för att passa in i ett sammanhang. Om jag jobbar på kontor, så förväntas det att jag skall ha kostym. Jag klär mig in i en roll, på något vis. Att klä mig i dragshow-kläder är ju också en roll. Kanske en lite mer spexig roll än en kostymnisse-roll, men ändå.

En transvestit klär sig i damkläder för att få slappna av och i det fallet få erkänna sina kvinnliga sidor. En kille som tar på sig en militäruniform av läder, gör det av precis samma orsak, att få leva ut en del av sin personlighet tillsammans med likasinnade. SLM är en liten del av gaysamhället, och även där klär man sig in i en roll, fast i det här fallet så framhäver de en del av ens personlighet som dessa kläder passar till.

Så det är mer äkta och sant mot en själv att få ta på sig de kläder som matchar en rätta jag, än att ta på sig en kostym för att företaget man jobbar på kräver det.

För mig var det väldigt spännande att utforska olika sidor av mig själv, att gå från det mer ”mjuka” till det ”hårda”. Varför måste man välja sida? Kan jag inte vara både mjuk och hård? Manlig och kvinnlig. Ljust eller mörkt. Ying och Yang. Vi behöver få erkänna alla våra sidor för att må bra, det är jag hundra på att vi alla behöver.

Röda Sten

Favoritminnet från min tid i SLMs styrelse var när vi firade 10års-jubileum, kan varit 2004, jag minns inte helt. Då hyrde vi den absolut bästa lokalen som finns i Göteborg, nämligen Röda stens konsthall och hade ett Boiler Room party. Vi flög in DJ PerQX från London och bjöd in piercingstudion Tribe att ha show. Dessutom kunde alla gäster som ville skaffa sig en piercing under kvällen – på valfritt ställe på kroppen. Givetvis fanns det lekrum också…. Det blev en succé! Jag var posterboy för festen när vi annonserade. Tyvärr kan jag inte hitta annonsen längre, buhuu!

Hitta rätt

Min pendel svänger som mest extremt i början när jag börjar utforska något nytt. Jag går all in, blir extrem nästan. Sedan minskar pendelns svängningar och jag landar i nåt sorts ”lagomland” där jag känner att ”här var det bra, här trivs jag”. Så SLM var en mycket spännande förening att vara med i. Jag var till och med ordförande i SLM Göteborg ett tag, men rollen som ordförande passade inte mig, så jag avsade mig den.

Idag är jag inte med i SLM. Pendeln har lugnat sig, och jag inte känner något behov att vara det. Been there, done that. Bought the t-shirt.

PS. Flaggan här ovan är den officiella Leather Pride Flaggan, som SLM faller in under och som används bland annat under prideparader.

2020-06-232020-06-23

Hissmannen Otto

Midsommar är en fantastisk tid. Inte bara själva dagen då vi äter sill, potäter och massa jordgubbar. Jag älskar årstiden. Allt är nytt, grönt och det känns fortfarande som man har hela sommaren framför sig.

Jag minns en midsommar, nån gång på sent 90-tal som kanske inte blev så grön och grann, skön och sann. Vi var ett gäng på kanske tio personer som skulle fira hos en kompis, som hade en sommarstuga inåt landet. Vi delade upp så alla köpte med sig lite olika grejer. Knytkalas helt enkelt. Den killen vi firade hos, hans pappa hade till och med fixat kräftor till oss, ett berg av insjökräftor. Nom nom nom.

Nåväl, vi kom dit dagen innan midsommar och installerade oss, packade upp våra grejor, fixade sängplatser.

Jag visste redan innan att några av de som var med, att de hade med sig speed, amfetamin, men tänkte nog att jag inte ville prova. Jag hade aldrig gjort det tidigare.

Vi fixade lite grillad mat, och blandade till några drinkar. Sedan märkte jag att fler och fler gick ut i köket och kom inte tillbaks. Nyfiken i en strut så tassade jag ju efter.

”Jag vill bara dra en lina om jag kan göra det i en 500-kronors sedel. En hundring känns så fattigt.” Den kommentaren slog mig och kom så oväntat, att den fastnat i mitt minne. Hon som sa den var verkligen inte nån som jag upplevde som divig. Inte trodde jag heller att hon skulle ta knark.

”Skall du inte ta nåt också”, sa någon till mig. Bara tanken att dra upp nåt i näsan, kändes jätteläskigt. När man sett skådisar göra det i filmer har jag alltid velat nysa, och näsan börjar klia bara av att se det.

”Nja, jag vill inte få nåt i näsan” svarade jag.

”Men du behöver inte snorta, du kan lägga det i mat till och med, skillnaden blir bara att det inte slår lika direkt och hårt”.

”Okej, hur mycket skall man ta då”, undrade jag. ”Jag vill inte bli hög och tappa kontrollen”. Tanken på att vara ute i en sommarstuga med vänner som alla skulle vara höga, kändes helt okej innan. Men om jag skulle ta något och det gick snett, vem skulle ta hand om mig då? Om alla var stenade så kanske ingen fattade att det var fel på mig?

”Du kan ta jättelite, vara ett litet korn”. Nån höll fram en sån där liten påse med zip-lock. Nåt gulaktigt mjöl låg där i, lite klimpigt. Jag tog emot påsen.

”Om nåt händer, så måste ni ringa ambulansen, eller hjälpa mig”, sa jag. Det lovade alla dyrt och heligt.

Så jag tog ett litet korn och svalde det med min Gin & Tonic.

Den känsla jag upplevde när amfetaminet slog till, det har jag aldrig upplevt, varken före eller efter. Mina sinnen kändes knivskarpa, jag var glad, jag var social, jag var fri. Vi hade så fantastisk midsommar, kommer jag ihåg att jag kände mitt uppe i alltihop. Alla mina vänner älskade jag och de var så fantastiska och roliga. Tiden stod still och jag levde i nuet.

En utomstående som skulle kommit förbi då, skulle antagligen inte tycka att vi var knivskarpa och härliga. Alla som umgåtts med höga personer – och som själva inte tagit nåt – vet att det är helt meningslöst att föra en diskussion med dem. Man blir liksom inte en del av gänget, de är på en helt annan våglängd. De är som försatta i trans, och bara de som också är påverkade förstår en annan påverkad. Vad det nu finns att förstå. Det mesta är mest osammanhängande dravel, som bara en lika hög person kan tänkas köpa.

Nåväl, midsommaren flöt på. Jag minns att jag löste ett korsord där på midsommardagen. Eftersom första kornet amfetamin funkat så bra, så fortsatte jag ta mer. Jag tyckte jag var enormt skarp i huvudet, och löste korsordet på nolltid. Jag minns att ett ord var ”Hissman”, och jag skrev in ”OTIS”. Jag är helt säker på att jag skrev det. Men så häromveckan såg jag en repris på serien ”Vänner” och där är det en scen där någon löser korsord och skriver in just OTIS. Så jag vet faktiskt inte om jag ens löste korsord den där sommaren, eller om jag bara trodde det, fick för mig att jag var Phoebe, Chandler eller Monica.

Midsommar tog slut. Alla skulle åka hem efter tre dagars festande. Då kom vi på att vi inte ätit. Alls. Ingen sill, inga jordgubbar, inget grillat. Och kräftorna vi fått hade vi helt glömt bort. Amfetaminet hade både dämpat hungern men även fått oss att helt tappa tid och rum. Tre dagar flöt på, jag minns inte om vi sov ens. Kanske, jag vet inte. Så vi gick ut i skogen och grävde ner alla kräftor och annan mat som inte kunde räddas. Vi ville inte att pappan som fiskat kräftorna skulle få reda på att vi inte ätit dem.

***

Den sommaren festade jag på rätt hårt och många gånger tog jag amfetamin. För varje gång fick jag mer ångest efteråt. Det som först var ett underbart rus och en enorm frihetskänsla, blev istället ett svart hål i magen. En ångestklump som bara växte.

Det som fick mig att sluta helt var när vi hade varit ute och festat hela natten, och därefter åkt ut till Saltholmen för att sola och bada. Jag var fortfarande hög som ett hus. Jag kände att jag var trött, men kunde inte slappna av. Munnen gick i ett, jag pladdrade på och gick omkring på klipporna (naken) och pratade med alla möjliga människor som jag tyckte att jag kände. Fastän jag såg på deras blickar att de inte ville prata med mig, så fortsatte jag. Munnen pladdrade på, och det som kom ut var antagligen helt osammanhängande.

En sak som händer med kroppen när man tar amfetamin är att man blir så sjukt kåt. Men de funktioner som behövs för att överhuvud taget kunna få upp ”den” är som bortblåsta. Erektion finns inte på kartan. Så det spädde på min ångest ännu mer. Jag var jättekåt, naken och sprang runt på Saltholmen och försökte…ja jag vet inte om jag försökte ragga, för min hjärna gick på högvarv. 1000 saker hände samtidigt i huvudet. Till slut åkte jag väl hem i alla fall och la mig.

När amfetaminet gick ur kroppen, så förstod jag vad fel allt blivit. Jag tog aldrig droger igen efter det.

2020-03-262020-04-02

Love me, love me, say that you love me

Någonstans runt sjunde klass i högstadiet, så kände jag mig väldigt ensam. Jag kommer ihåg att jag så gärna ville bli gillad, vara populär. Jag visste inte hur. Men jag var väldigt musikintresserad, och köpte en hel del singlar, och när jag berättade det för några klasskamrater att jag köpte en ny låt, så blev de ”åh vad bra den låten är, den älskar jag, kan jag inte få låna den?”.

Jag kommer så väl ihåg känslan, några ville låna nåt av mig. Prata med mig! Mitt exemplar av George Michael’s Careless Whisper köpte jag, och sen tror jag inte att jag fick tillbaka den förrän nån månad senare. Alla i klassen ville låna den av mig. Även mina plågoandar. Jag lånade ut den, och tänkte nog att nu blir jag kanske lite mer populär i skolan. Jag har nåt som de vill ha, om jag låter dem låna det av mig, så kanske de gillar mig.

Efter det hade jag tentaklerna utåt. Vilken låt pratades det om? Nån jag kunde köpa och låna ut? Limahl’s Never Ending Story? Javisst den köper jag, så ni kan låna den. Den fick jag aldrig tillbaka. Den försvann.

Disk-jocke

En liknande sak hände, strax efter att jag flyttat till Göteborg. Jag jobbade som diskare på en lunchrestaurang vid Redbergsplatsen. Det var ett skitjobb, och chefen där var en idiot. Men det var en tjej som jobbade i kassan som jag gillade, hon kanske var fem år äldre än mig. Jag har inte en aning lägre om vad hon heter. Men henne gillade jag. Hon var kaxig, hade humor och var allmänt populär bland både personal och gäster. Hur skulle jag göra för att hon skulle gilla mig också?

Jodå, jag ”råkade” av en slump säga att jag hade en hel del musik på vinyl. Flera backar, faktiskt. Hon blev intresserad av vad för musik jag hade, så jag sa att hon kunde ju komma hem till mig så kunde hon kolla. Men det var inget som lockade henne, men hon sa att jag kunde ju ta med skivorna hem till henne, så kunde hon spela av dem hos sig, på sin stereo?

Skulle jag alltså, ta med mig två backar med vinyl, sätta mig på bussen med dem och åka från där jag bodde (i Olskroken) i typ 45 minuter ut till Torslanda? Japp. Det skulle jag. Och det gjorde jag.

Jag minns att jag var jätteglad att få komma hem till henne, vara – vad jag trodde – hennes kompis. Sen att hon mest satt i telefon och rökte medans jag var där och spelade upp mina plattor på hennes stereo, det var inget som gjorde något. Bara då och då släppte hon luren och sa ”den där var bra, spela in den”. Sen när vi var klara så åkte jag hem igen med mina backar skivor.

Urkrafter

Det där beteendet har följt mig i livet under i stort sett hela mitt liv. Den där känslan att om jag låter andra få nåt av mig, skivor, beundran, sex….you name it, så kanske de gillar mig. Jag trodde aldrig att någon kunde älska mig för den jag var, utan det måste vara nåt annat som jag har, som gör att de gillar mig. Nåt yttre attribut, eller något som inte var jag, utan nåt som jag hade, ägde. Då kunde jag allt lura dem till att gilla mig.

Det kunde vara några vänners vänner som jag blev imponerad av, och som jag av någon konstig anledning kände att jag måste göra något för, så de blev intresserad av mig. Det kunde vara någon som har en stark politisk åsikt. Då försöker jag få fram att jag har samma åsikt. Eller så var det någon som jag fick veta var ett stort fan av en artist som jag också gillade. Helt plötsligt måste jag på alla sätt få den personen att veta att jag har precis samma smak som han eller hon.

Jag har länge haft ett skruvat behov av att bli gillad, bli sedd och hörd. Jag tror i och för sig att det är ett ganska grundläggande behov. Bekräftelse är ju en urkraft som driver oss framåt och som vi alla mer eller mindre besitter. Men jag vände mig ofta ut och in för att andra skulle gilla mig. För jag gillade ju dem. Nästan så jag glömde bort vem jag själv var och vad jag egentligen tyckte.

Lyckopiller

Sedan snart ett och ett halvt år, så äter jag en tablett som heter Sertralin, som man kan kalla för lyckopiller, eller antidepressivt, som det faktiskt är. Det har hjälpt mig helt otroligt mycket att få rätsida på mina tankar och känslor. Jag har känt att det har lugnat sig inne i mig, jag har fått möjlighet att på ett mer rationellt sätt sortera huvudet. Sertralin tar bort lite av ”topparna och dalarna” i ens humörsvängar; jag blir helt enkelt mer stabil.

På nåt sätt känns det som att jag ”vaknat upp” ur nån sorts töcken, sen jag började med den tabletten. Tankar som det jag skrivit om i den här bloggen är allt sånt som jag orkat ta tag i tack vara det där lilla pillret. Känner mig verkligen som en ny människa.

Jag har fortfarande behov av att bli bekräftad, men idag är det lite mer på mina egna villkor. Framför allt så gör jag inget som jag inte står för och som jag själv är stolt över. Sen om andra också tycker om det, så är det ju bara fantastiskt underbart.

2020-02-192020-06-04

DJ Dolly

Jag har mycket att tacka andra för, för vad de gjort och hjälpt mig att få jobb. Patrik Flodin är en av dem. För er som inte vet vem Patrik ”Patsy” Flodin är, så kan man väl säga att han var 90-talets viktigaste person inom gayklubb-världen. Han var Partyfixaren med stort P, det var han som drog igång otaliga klubbar runt om i Götet.

Patrik Flodin på omslaget av QX, februari 1998.

Han började (får jag för mig) engagera sig i att jobba i klubbvärlden som en sorts motvikt till Bacchus, som hade monopolet på gayställen. Många kände att det kanske vore kul med något alternativ, med mer fokus på nattklubb än på mingelställe. Han körde flera ställen och jag minns inte namnet på alla, för en sak var säker med Patrik, det blev aldrig långrandigt! Hans klubbar kanske levde en månad eller två, men sedan hoppade han ofta vidare. Men några ställen blev mer långvariga.

Nemo

När Bacchus stängde så köptes lokalerna upp, och efter nåt år så öppnade nya gaystället Nemo. Patrik blev anställd där för att vara partyfixaren, den som drog igång PR-maskinen. Det var han magisk på. Nu pratar vi i en tid då kanske internet inte var helt självklart. Det var fortfarande tidnings-reklam och djungeltrumman som gällde. Men han lyckades. Såklart.

Jag hade känt Patrik flera år innan Nemo öppnade 1998 (lite osäker men tror det var då), men vi var mera bekanta än vänner. Han visste att jag jobbade som druga på den tiden, bland annat så satt han i juryn den gången jag tävlade i Dragqueen of the Year på Gamle Port, kanske 1990. Alla jurymedlemmar gav mig typ 1 poäng men han var så rar och gav mig 3 poäng, mest för att han gillade mitt låtval jag mimade till (Låten var Les Rita Mitsouko’s Marcia Baila.) Jag kände redan då att vi hade en liten connection där. Han hade ju bra musiksmak tydligen.

Hur som helst, jag blev anställd som ”husdruga” ihop med Hasse på Nemo. Hasse hade jag jobbat med ihop tidigare, han var enormt duktig vad gäller att designa och sy kläder och hade bra idéer vad vi skulle göra på scen. Det här var nog de roligaste år jag hade som dragartist. Vi fick helt fria händer att göra ganska korta, men bra grejer. Oftast på bardisken, men ibland körde vi mitt bland publiken och flirtade med dem. Eller så bestämde vi ihop med DJ (Il Stefano var Resident DJ då på Nemo) att han mixade in vår musik i hans DJ-set, och så uppträdde vi på dansgolvet. Galet, och kul!

Efter ett tag så tyckte jag att det vore kul att testa på att DJa. Patrik hade aldrig hört mig spela innan, och skall sanningen fram så hade jag knappt spelat innan. Bara några gånger på RFSLs nattklubb Touch, men jag hade inte någon direkt erfarenhet. Men han sa ”okej vi testar, så ser vi hur det går”. Jag fick lite hjälp och tips av Il Stefano att lära mig lite DJ-grunder, och jag hade ju redan bra koll på musik. Musik är ju mitt liv dä’ se! Patrik döpte mig till DJ Dolly, vilket jag inte hade nåt emot – även om jag som DJ inte var uppklädd i drag.

Det blev rätt bra, jag fick igång dansgolvet. Så på den vägen är det att jag blev gay-Göteborgs DJ under några år.

Intervju med mig i QX 1998. Läs den här om du vill.

Fobi

Efter Nemo kursat 1998, så tågade Patrik vidare med gayklubbar i andra lokaler. Jag hängde på och var DJ på typ alla. Första stopp var på Viktoria, på hörnan Storgatan/Viktoriagatan. Efter det flyttade vi upp till Götaplatsen och Déjà vu. Där drog han igång klubbarna Tramp och Fobi. Jag DJade och fick nu även jobbet att göra annonserna och flyers.

Tramp lades ner och Fobi levde vidare på XLNT, på en tvärgata till Avenyn. Där tror jag Patriks klubbliv peakade. ”Alla var där”, det var sjukt mycket folk jämt.

XLNT hade ett VIP-rum, där en del kändisar hängde. Till och med Kungen och Drottningen var där en gång. Jag DJade, och visste inte om att de var där förrän vi stängt. Men personalen i vippen sa en kul grej minns jag. De hade frågat Kungen om han ville ha åt mer att dricka. Då svarade Silvia ”Nej, det vill han inte”. Sedan hade de gått. Kanske var La Camilla där också. 😉

Polyester

XLNT kursade, och ut åkte Fobi. Patrik flyttade vidare och jag tog mina CD-case och hakade på. Nästa stopp var tillbaka till Viktoria som nu hette Venue, jag tror året var 1999-2000 nån gång. Fobi fick gå i graven och istället öppnade Polyester. Namnet var en flirt med John Waters film med samma namn, där urmodern till alla dragqueens – Divine hade huvudrollen.

Magaluf

När Patrik ledsnade på Venue, så drog vi vidare, till vad jag minns det sista ställe jag DJade på, vad gäller i Patriks klubbar.

Sista stoppet blev Kungsgatan, och klubben Magaluf. Året var 2000. Det var sjukt trångt, svettigt och alldeles underbart. Dansgolvet var litet och ständigt knöfullt. Tror jag gillade att DJa som allra bäst här. Jag minns en gång när SLM (Scandinavian Leather Men) hade en stor årsfest i Göteborg. Efter att SLM stängt, så kom många av dessa till Magaluf. Det var många inbjudna från andra länder, främst Tyskland. Så det blev typ ”10000 tyska läderbögar” som invaderade stället. Det var en kväll som Göteborg gayliv aldrig upplevt sedan dess. Fulla läderbögar, de vet hur man roar sig. Ah, dessa minnen 🙂

Bland de sista annonserna jag gjorde för Patriks klubbar.

Efter Magaluf stängt, så tror jag luften gick ur både Patrik och mig. Vi var rätt trötta på klubblivet. Som i ett trollslag så bröt vi kontakten. Förutom nåt telefonsamtal strax efter vi slutade jobba ihop, så har jag inte pratat alls med honom. Nånsin. Jag har sett honom nån gång på stan, men vi har inte hälsat. Var sak har sin tid. Men jag minns idag dessa år med mycket värme i hjärtat. Det här är år jag aldrig kommer glömma.

2020-02-172020-02-17

Introvert

Det här är något som jag ofta kämpat med, men aldrig blivit bra på. Det här med att ta för sig. Ta initiativ. Visa framfötterna, socialisera och allt det där.

När jag var i tjugoårsåldern, så löste jag det genom att vara så extrem som möjligt till utseendet, för att väcka reaktioner, få folk att se mig. Missförstå mig inte, jag älskade att klä upp mig, det var kul, jag gick verkligen in för det. Hela vägen in i kaklet. Både för att bräcka mig själv och komma på nåt mer chockerande eller uppseendeväckande än helgen innan, men även för att ge andra nåt att prata om. Så de såg mig.

Det mest extrema var nog en gång, jag tror det kan var 1989, då jag pimpade en jeansjacka. Jag klädde in den helt med laminerade bilder på manliga erigerade könsorgan. Mitt på gylfen på mina hotpants (!) så nålade jag fast en A4-stor bild på en vagina. I väldigt närbild. Sedan hade jag troligtvis ett ton med smink på mig och armékängor. Jag fick tjata mig in den kvällen på Bacchus, Gunilla som jobbade i kassan ville inte släppa in mig först. Men jag lyckades tråckla mig in. Nog fick jag uppmärksamhet den kvällen, alltid. Eller ja, de flesta ville mest titta på bilderna.

Men utan mina kläder, utan mitt smink, så kände jag att jag inte var någon. Ingen unik. Då var jag bara vem som helst, och vem ville vara det? Inte jag, i alla fall. Det tog många år innan jag kände mig okej att inte ha min uniform på mig. Mitt mask som jag visade upp, så att ingen skulle se att jag bara var en i mängden.

Drag it up

`Park Lane 1993. Easter Drag queen, därav skatboet till peruk.`

Efter ett tag så kom jag ändå till någon sorts insikt att det var rätt skönt att inte måla upp en fasad. Och att det faktiskt inte var jag som de såg, utan någon annan. Att få visa den jag verkligen var, det vägde över rätt ofta.

Jag började jobba med dragshow på Park Lane i gruppen Cabaret Bombbimbos, vilket var väldigt kul, och gav mig möjlighet att synas och få visa att jag var ”någon”. Då kunde jag vara Extrem-Jonas på scen, och Privat-Jonas utanför scenen.

Jag inser nu när jag skriver detta, att jag ibland gjort saker av fel anledning. Att uppträda och stå på scen gjorde jag till stor del för uppmärksamheten, inte för att uttrycka nån sorts artistisk kreativitet. Behovet att synas, det var så viktigt för mig när jag var yngre att jag gjorde det mesta för att bli det.

Fast absolut, jag har haft mycket kul på scen och fått göra kul karaktärer. Allt från ”finskan med dragspel” till Brita Borg-wannabe. Jag var aldrig den ”snygga” transan, utan fick vara den roliga. Det passade mig utmärkt, för jag älskar att få folk att skratta och har aldrig sett mig som varken snygg eller sexig.

Men när jag är privat, så har jag fortfarande så svårt att vara den där personen som är social. Den som är utåtriktad och som tar drar igång konversationer med nya bekantskaper. Jag tycker det är jättesvårt. Nästan obehagligt. På jobbet föredrar jag ofta att äta lunch själv, för att kallprata på lunchen är svårt och nästan mentalt påfrestande.

Ute på krogen så är jag ofta väldigt reserverad, i alla fall när jag är nykter. Då kan jag föredra att stå på dansgolvet och dansa. Där pratar man inte. Skönt.

Tyst

För det mesta så trivs jag med hur jag är. Jag har börjat inse att det faktiskt kan vara okej att vara introvert. Det behöver inte vara fel att inte vara 100% utåtagerande hela tiden, à la Petter Stordalen (gräslig människa för övrigt). Jag trivs med min introversion och tror till och med att det kan vara en fördel för mig att jag är det.

De gånger jag känner att jag vill träffa folk, vara social, då kan jag styra det. Då tackar jag ja till en after work, då bjuder vi hem vänner på mat eller vad som helst. Nån gång kanske jag till och med får för mig att väcka Finskan med sitt dragspel till liv igen. Vem vet? Nej, så långt går det nog aldrig. Ni som sett den där finskan vet vad jag menar.

Men när jag vill stänga av allt det där, så måste jag kunna göra det. Få ha det tyst runt mig. Samla tankarna.

Enjoy the Silence. ?

PS

Tips på hur en introvert person tänker och känner vs en extrovert. Tack till MrsHyper, hittade bilden på den sidan.