Barndom-arkiv - Sida 3 av 3 - En sorts biografi

2020-01-272020-07-06

Simhallen och plågoandar

På gymnastiken i sjätte klass, fick vi ibland åka buss från Ardala, där jag gick gick i mellanstadiet, in till Skara där vi skulle få simma i simhallen. Jag har alltid älskat atmosfären i simhallar, det är stort, rymligt och varmt. Och simma har jag alltid gillat, jag har alltid älskat att vara i vatten.

Efter vi hade simmat klart, så bastade vi. Killarna för sig och tjejerna för sig, som alltid. I killbastun satt vi och pratade om allt möjligt, och kom sedan in på ämnet sex, knulla, runka och ejakulera. Inte något konstigt ämne alls egentligen, för det är väl vad som rör sig mest i en pubertal killes hjärna.

Av någon anledning skulle det börja jämföras snoppar. Hur stora har ni? Runkar ni ofta? Kommer det nåt när du runkar? Alla var nyfikna på varandras tankar och erfarenheter. Det fanns inget sexuellt emellan oss alls, bara nyfikenhet och like oro kanske för hur våra kroppar höll på att utvecklas, eller inte utvecklas. Skulle allt bli bra? Det kändes fint att få prata med andra om allt det här nya som hände med oss.
Nu som vuxen tycker jag att den här stunden var bra, viktig och väldigt vettig för alla oss som satt där. Vi hade en ganska öppen dialog med varandra om kroppar, pubertet och ingen retade någon eller tyckte någon var konstig. En del berättade att de inte kunde komma än, men onanerade ofta. Några hade inte alls börjat fatta det där med onani, eller sex, de tyckte fortfarande det var roligare att leka med Lego.

En kille lekte med sin snopp där i bastun, så den började bli hård. Jag fick också stånd kommer jag ihåg, och hade redan då börjat fatta vart min sexualitet var på väg åt för håll.
Någon kommenterade att jag hade stånd. ”Ja men det är ju så skönt att ha stånd och runka!”, sa killen med hård snopp. Han och jag lekte med våra snoppar lite mer. Jag hade redan tidigare fått utlösning, hemma på mitt rum. Eftersom stämningen var så avslappnad i bastun, och det inte fanns några mobbare där, så var jag väldigt avslappnad, så jag kom, vilket inte var min mening. Det bara blev så då i bastun.

”Oj, kom du nu?” sa en kille som satt bredvid mig, och som själv ännu inte hade kommit så långt i sin pubertet. ”Ja oj, det gjorde jag visst”, sa jag och försökte låta avslappnad, fast mest var det otroligt genant. När man är så liten hade man inte riktigt koll på när eller om man skulle komma. Alla killarna i bastun tyckte inte det som hände var konstigt, äckligt eller töntigt. En del tyckte nog att det mest var det lite ”vuxet” att jag kunde ejakulera.

När vi kom tillbaka till skolan i Ardala, så spreds det sig att jag hade SPRUTAT. En av mina värsta plågoandar, Jonas Lindholm, fick såklart nys om detta. Han hade själv inte kommit så långt i sin pubertet att han kunde spruta, och var antagligen djävulskt avundsjuk på att jag, denna töntiga lilla bög, hade gjort detta. I hans ögon var jag nu en konkurrent till honom, en person som kunde något mer än vad han kunde.

På lunchrasten satt jag i matsalen och åt med några av de klasskamrater som jag suttit med i bastun. Jonas Lindholm, – som inte hade varit med inne i bastun – kom fram till vårt bord med några av hans kompisar och sa – lite högre än vad han behövde: ”Jag hörde att du runkade i bastun idag så att du sprutade! Fan vad äckligt!”.
När man går i sexan, så är man inte så slipad, så jag svarade ärligt. ”Ja det gjorde jag”.
”Ha-ha fa-an vad löjligt! Och man får inte runka i bastun heller. Jag tänker skvallra för magistern att du gjorde det”.

Jag blev givetvis rädd. Både på grund av att Jonas stod framför mig, men även att han skulle skvallra för läraren. Jag ville inte att magistern skulle veta detta. Vad genant, och det var kanske inte okej att göra sånt i en bastu. De killar som hade varit med mig i bastun, var som bortblåsta. Ingen ville väl få snorungen Jonas Lindholms hot på sig, så de höll sig undan, och de som inte gjorde det, stod istället bakom honom och flinade.

”Nej säg inget till magistern”, sa jag. ”Det vill jag inte”.

”Joho, det tänker jag göra, jag säger väl vad fan vad jag vill”.

”Men jag ska se när du sprutar. Runka av dig på toan här så får jag se att du kan spruta, och inte ljuger! Annars berättar jag för magistern.”, flinade han.
Jag kände att det började susa i huvudet, jag var ju sedan tidigare rädd för Jonas, och visste att hans hot sällan var tomma. Det enklaste var att göra som han ville, så slutade han mobba. Menade han allvar, tänkte jag? Varför vill han se det? Jag förstod inte vad han menade. Idag fattar jag ju att han var så nyfiken på hur det såg ut, när någon kom, eftersom han själv inte kunde spruta. Kanske var han sur för att han missat stunden i bastun, när vi andra på något märkligt sätt bondat och vuxit lite, blivit lite mognare i vår pubertet.

”Nu skall du göra det”, sa han och så gick vi mot toaletten. På vägen mot toa så berättade han högt för sina kompisar att jag skulle bevisa att jag kunde ejakulera, de skulle se det. Så det blev inte bara Jonas som skulle stå och se på när jag förnedrades framför honom, utan även hans kompisar skulle stå och se på.

Vi gick in i ett toabås, jag fick sätta mig på dasslocket, och de andra – jag minns inte hur många de var, kanske fem – stod runt mig och såg mig tvingas dra ner mina byxor.

”Runka nu då!”, sa Jonas och flinade. Jag började dra i min vid det här laget så lilla snopp, jag var ju livrädd. Den värsta mobbaren stod framför mig och beordrade mig att ejakulera. Min hjärna var så förvirrad, och jag förstod inget. Efter en evighet, så kom jag äntligen. ”Haha, fan vad äckligt” sa Jonas, och innan jag hann dra upp mina byxor så öppnade han dörren och gick därifrån med sitt entourage, och lät dörren stå öppen.

Utanför dörren stod min magister och tvättade sina händer efter lunchen. Där satt jag, med mina byxor nere vid fötterna och kände mig väldigt rädd, och övergiven. Han kommenterade inte ens vad han såg. Jag drog upp mina byxor och sprang ut.

Jonas Lindholm förstår jag idag var ett resultat av hopplöst dålig uppfostran. Han hade helt tagit kommandot över sina föräldrar genom att skrika, slåss och hota dem, för att få som han ville. När vi var mindre och kanske gick i lekis eller lågstadiet, innan han blev en av mina plågoandar, så lekte vi ihop en del. Han gapade och skrek alltid på sin mamma.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var konstigt att han fick det, att ingen vuxen sa emot. Men han var härskare över sina föräldrar, de tillrättavisade honom aldrig vad jag såg. Såklart att ett sådant barn blir odrägligt, även i skolan. Kanske även i resten av hans liv. Jag har ingen aning om vad han gör idag. Vill inte veta det heller. Under mina mest bittra perioder i livet har jag hoppats på att han blivit ful, fet och arbetslös som vuxen. Men så får man ju inte tänka. Jag nöjer mig med fet och ful.

Samma taktik som Jonas förde hemma, förde han även i skolan. Hans härskarteknik var att håna andra han inte gillade, skratta och förlöjliga. ”Haha, fan vad töntig du är som har sådan frisyr”. ”Fattar du inte att ingen vil vara med dig när du är så ful som du är?”. Skulle jag råka ha någonting som han ville ha, låt oss säga ett Nintendospel eller så, så hotade han antingen med att slå mig, eller så skulle han berätta för någon att jag var bög. Det hotade han många med, inte bara mig, för att vara bög var nog det sämsta man kunde vara i hans ögon.

Hans kompisar skrattade alltid med. Själlösa Bill och Bull-typer, för de ville ju inte framstå som töntar.

2020-01-252020-01-25

Popmusik förstår sig inte alla på

Det hände något, någonting som jag såhär i efterhand ser som en av de där stora livsförändrande delarna av mitt liv. Kanske var det i lågstadiet; jag blev som besatt av musik. Popmusik. Jag slukade alla poptidningar som fanns, både svenska och utländska. Jag lusläste min systers Vecko-Revyn för att suga upp om det stod något om någon popartist. På radion lyssnade jag på Upp till 13, inte för att höra på de tävlande, utan för att kanske få höra en bra önskelåt. Poporama, Discorama, Rakt över disc, och till och med Svensktoppen lyssnade jag på och spelade in allt som inte lät alltför mycket rock’n’roll eller dansband.

Musik talar till mig än idag, genom sina toner, sina harmonier och även texter. Men även musik som är helt utan text kan fälla mig helt. Musik kan lyfta mig till eufori och få mig att gråta. Den första att få mig att gråta var Albinonis “Adagio for Strings and Organ in G Minor”. Jag kanske 15 år och var helt oförberedd på hur . Men det var så vackert, så smärtsamt att hela mitt bröst öppnade sig och ut vällde sorg, tårar och förtvivlan. Det är ett stycke jag verkligen kan ta fram när jag känner att jag behöver gråta, men har någon blockad i mig. Den löser upp alla knutar. På samma sätt kan den sänka mig helt om jag råkar höra den oförberedd. Överemotionell, jag vet.

Detta hände mig i en taxi på väg hem till vårt hus bara för några år sedan. Jag var alltså över 40 år. Taxichauffören var en väldigt trevlig herre som gärna ville prata musik och klassisk musik i synnerhet. Han satte på Adagio i sin bilstereo, och frågade om vi (jag och min man) hade hört den. Jag kunde bara nicka, för bara de första orgeltonerna fick mina ögon att tåras och mitt bröst att börja krampa. När vi kom hem så brast det och jag tömde ur mig min gråt. Efter det mådde jag bra. Min man tittade rätt oförstående på mig, och sa att jag nog hade mest druckit en eller två öl för mycket. Det hade jag säkert, och kanske hade jag inte bölat så mycket om jag varit nykter.

Jag skäms inte för att gråta. Gråta är så förlösande. För att citera Dolly Parton i filmen Blommor av stål: “Laughter through tears is my favorite emotion”. Att få skratta efter en rejäl gråt, är bättre än vilken orgasm som helst.

Min första singel jag köpte för egna pengar var Patrick Hernandez “Born to be alive”. Den spelade jag sönder helt, jag älskade den. Men det dröjde några år tills jag blev helt såld på popmusik. 1982 brukar jag tänka är året då jag blev den hardcore musiknörd jag idag är. Orsaken var att syntvågen kom, och grupper som Depeche Mode, Yazoo och DAF dansade in i mitt liv. Jag var helt såld på det sound som de levererade. Don’t go med Yazoo knockade mig helt, och jag dyrkade sångerskan Alison Moyets röst. Och frisyr. 1982 var det inte helt lätt att hitta en kunnig (herr)frisör i Skara, och framför allt inte en som på allvar förstod hur viktigt det var att jag kunde få till en frisyr som Alisons. Så då fick jag göra det själv.

Mamma hade en gammal Elnett hårspray som jag lånade, och för att få mitt cendréfärgade hår att bli mer eldrött (som Alisons) så fick det bli tuschpenna. Färgen blev inte så stark och räckte bara till några slingor i luggen, men det viktiga var ju att få upp håret ordentligt med spray, och det lyckades bra. I skolan lyssnade de flesta av mina kamrater på popmusik, även om det mest var Gyllene Tider eller Noice som gick hem. Jag var övertygad om att mina klasskompisar skulle bli avundsjuka och imponerade på min frisyr. Förutom håret så försökte jag även få till en syntig look med kläder, svarta jeans och en vit t-shirt. Om jag minns rätt så klippte jag av ärmarna, men är inte säker. Det var säkert inte särskilt snyggt, men det tyckte jag då.

Den dagen jag kom till skolan med min nya stil , var dagen då jag för resten av min tid i grundskolan kom att hamna i botten av skolans hierarki. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför, jag var ju så fin i håret. Mina klasskompisar tyckte ju att Yazoo och Depeche Mode också var bra. Varför ville de inte också se ut som våra idoler? Från denna dag var det allmänt accepterat att hacka på mig. En lågt hängande frukt som det var alldeles för enkelt att inte låta bli. Mina skolkamrater såg mig aldrig mer i Alisons frisyr eller klädstil.

I många år efter att jag flyttat från Skara, från mina plågoandar, har jag försökt tänka att jag skall förlåta dem. De var ban, de visste inte bättre. Barn saknar empati. (utom jag som hade fått hela klassens dos). Det är lätt att dras med i grupptryck.

Det sliter bara på ens själ att älta, bäst är det för ens själv att förlåta och gå vidare.

Jag kan till viss del förlåta, men jag kommer aldrig, aldrig att glömma. Och minnet av vad de gjorde med mig kommer för alltid att finnas kvar. Det kommer alltid att göra ont. Deras ord och handlingar har för alltid etsat sig fast i min självbild, oavsett hur många år jag kommer gå hos psykologer eller terapeuter.

Det som mina skolkamrater gjorde, är för alltid gjort. Mitt pojkhjärta ärrades så hårt under de åren som var kvar av min skoltid, att de aldrig kommer att försvinna.

Jag, som bara ville gå i skolan, precis som min syster. Få vara fin i håret, kanske få bra betyg. Få känslan att efter ett underbart sommarlov, äntligen få komma tillbaka till skolan, och sen en solig höstdag få glatt sparka i eldigt rödgula lövhögar tillsammans med mina bästa vänner. Nu blev det inte så.

2020-01-232021-01-02

Ensamhet och högkänslighet

Jag är väldigt överempatisk och antagligen högkänslig. Jag har alltid varit det, och kommer alltid att fortsätta vara det. Som liten kunde jag få ont i magen om jag såg någon som var ensam. Till och med tyckte jag synd om mitt gosedjur som satt så ensamt på sängen att jag kände ett tvång av att trösta det. Det blev bättre när gosenallen fick en gosetiger som kompis. Men till och med då kunde jag tycka synd om de två som satt ensamma.

När filmen Hair kom var jag sju år, och jag grät så mycket i flera dagar efteråt. Det var så hemskt och orättvist att han i slutet av filmen dog. Han ville ju bara vara snäll och hjälpa sina vänner. Det var så orättvist! Jag kan fortfarande inte höra Let the sunshine in, utan att få en klump av sorg i magen.

I en artikel jag läste för inte så länge sedan, stod det att orsaken till varför så många kvinnor inte gör slut med sina partners är för att de är så rädda för hur ledsna partnern skall bli. Jag förstår dem helt och skulle må fruktansvärt dåligt av att behöva tvingas att såra någon, så mycket att jag skulle göra allt för att undvika det. Kanske till och med stanna kvar i förhållandet.

Empati är bra att ha, det ser jag som en av mina styrkor många gånger, men ibland är det verkligen ett hinder.

Ensamhet var något otroligt smärtsamt för mig som tonåring. Att tvingas vara ensam när man inte vill det, måste vara tortyr. När jag tänker på alla ensamma människor runtom i världen, får jag ångest, nästan handlingsförlamad. Min hjärna spinner igång och jag kan inte tänka på något annat på flera timmar.

Både att själv känna sig ensam, men även att se andra vara ensamma. I lågstadiet kände jag mig aldrig ensam. Varken i skolan eller hemma. Jag hade skolkamrater, min syster, mamma och pappa och vänner. Sedan träffade vi släkt ofta, jag älskade att åka hem till dem och umgås.

Ett fint minne är när jag var kanske 6-7 år, och jag låg under soffbordet och lyssnade på när de vuxna pratade. Det var maximal trygghet. Jag somnade alltid där, och mina föräldrar lät mig ligga kvar, de förstod säkert att jag trivdes där.

Uppvaknande i Göteborg

Kontrast blev det när jag som 17åring själv flyttade till Göteborg, och skulle bo själv i en lägenhet. Inget soffbord att krypa under, där inte. Samtidigt som jag hade svårt med min ensamhet då, så var det en enorm befrielse att flytta till Göteborg. Hade jag inte flyttat då, så vet jag inte alls hur mitt liv hade sett ut idag. Om jag ens hade haft ett liv.

Men den panik att känna sig ensam som nybliven Göteborgare uttryckte sig som så att jag tvångsumgicks med mina vänner. Jag bjöd hem mig till dem, eller fick hem dem till mig. Att vara ensam hemma ens en enda kväll var omöjligt att stå ut med. Var ingen hemma som jag kunde umgås med så åkte jag in till city för att gå omkring, eller kanske hitta nån bar.

2020-01-222020-01-23

Storarum & skoldrömmar

Ett av de tidigaste minnen jag har är när vi skulle bygga ut vårt hus. Eller vi och vi, jag var tre år; det var de vuxna, med pappa i spetsen som jobbade. Men jag minns att vårt hus, som jag tyckte var ofantligt stort, skulle byggas ut. Vi skulle få ett rum till. Ett Storarum! Ni hör ju på ordet vilket enormt rum det skulle bli. Storarummet vet jag ju idag, var ett annat ord på finrum, ett rum man inte var inne i på vardagarna, utan mer när det var fest eller åtminstone helg. Övriga dagar var det stängt med fina furudörrar med speglar i frostat glas.

Jag har svaga minnen av att pappa murade en öppen spis, med skorsten och allt. Pappa kunde allt, tyckte jag då. Det har jag tyckt i stora delar av mitt vuxna liv också, för maken till händig man får man leta efter. Minnena jag har kan såklart ha blivit till efter att man sett bilder (diabilder såklart) på bygget av Storarummet, och fått höra historier om tiden då vi byggde om. Men det känns i alla fall som egna minnen. Jag tycker inte är mindre värda för det.

Min barndom var fantastisk. Jag älskade att bo i vårt hus ute på landet, som man kom till genom att åka på en grusväg i en knapp mil. Det var fint, jag hade trygghet och grannens barn var i samma ålder som jag, så lekkamrater saknade jag inte.

När Storarummet var nytt så bjöd vi in all släkt och grannar, och jag är säker på att pappa var mäkta stolt över sitt arbete. Under Storarummet fick vi även en utökad källare med snickarverkstad och mamma fick ett syrum. Mamma var hemma med oss barn (jag och min tre år äldre syster), tills jag var redo att börja skolan. Jag är inte säker på om mamma började jobba när jag började lekis, eller om det var först när jag fick åka till skolan i Synnerby och äntligen få börja ettan.

Jag längtade att få börja skolan. Min syster var duktig i skolan, och hade enorm disciplin när det gällde att plugga. Hennes betyg imponerade på mig, och jag ville göra lika bra ifrån mig. När jag väl började skolan, så insåg jag – i alla fall uppåt trean och kanske i mellanstadiet – att det inte gick lika lätt för mig att plugga. Jag var alltid så disträ. Det fanns alltid så mycket annat att göra och leka med, som var mycket roligare än att plugga.

Jag har alltid haft koncentrationssvårigheter, vilket gör att det alltid varit svårt att lära mig sådant jag ha behövt läsa mig till. Saker jag får lära mig genom arbete, har alltid varit mycket enklare. Men jag har samtidigt alltid haft en romantisk syn på skolor, på böcker, läxor. Att när hösten kommer, få packa ryggsäcken med fina tjocka böcker som man kvällen innan gjort massa kloka anteckningar i, klä på sig i fina nyköpta höstkläder och sedan pulsa till skolan genom högar av sprakande orangea högar av kastanjelöv. Det var – och är – min drömbild av att gå i skolan. Det där med sena nätter, där man sitter med näsan över en skolbok, med lätt panik i kroppen för att man inte tror att man skall klara provet dagen efter, det finns inte hos mig. Jag låtsades gå i skolan, på samma sätt som man som barn lekte kontor, doktor eller mamma pappa barn.

Hur som helst, mamma började jobba rätt snart efter jag börjat skolan. Pappa tyckte inte hon skulle jobba. Han jobbade ju, det borde räcka. Men hon ville, så hon tog ett jobb på en sillfabrik som låg 100 meter från skolan i Synnerby. Där jobbade hon halvtid och packade inlagd sill. Efter skolan gick jag dit ibland, de dagar mamma behövde jobba lite extra. Det var så spännande att gå omkring där bland stora kar av sillspad, tunnor med rå sill och sedan i slutet av löpande bandet se fina glasburkar med sill i komma utploppandes med etiketten GT-Sill på. GT minns jag inte vad det stod för, men sillen var jättegod kommer jag ihåg. Silleriet lades ner några år senare tyvärr, varför vet jag inte.

Mamma var född i Lidköping 1944, och pappa i Skara samma år. Mamma var född i januari och pappa i december så det skilde i princip ett år mellan dem. Mammas föräldrar bodde inne i Lidköping i ett stort hus, så hon var ett stadsbarn, kan man väl säga. Hennes pappa jobbade som arkitekt och mamma som organist och pianist. Däremellan var hon hemmafru och gav också lite privatlektioner i piano. Mamma, min mormor och morfar samt mammas bror bodde på mittenvåningen av huset. Under dem bodde mammas mormor, och över dem bodde mammas moster Inga. Mostern var väldigt nervöst lagd, så hon satt mest uppe på sitt rum och var…ja nervös. Idag skulle man antagligen kallat hennes tillstånd för manodeppressiv eller någon annan bipolär sjukdom. Inga blev senare gift med en förmögen man, och flyttade då ut från vindsvåningen, men hennes hälsa blev aldrig bättre, tyvärr.

Flera år senare, när mammas mormor hade gått bort, så blev våningen nederst i huset ledigt. Då flyttade min faster Barbro in där med sin man.

Min mamma och pappas släkt har aldrig direkt umgåtts, så när det skulle firas jul så var det sällan – om någonsin – som vi firade ihop.

Jag minns en jul, jag var kanske 13 år, då pappas släkt skulle fira jul hos faster Barbro, och mammas släkt skulle fira hos mormor. Det vill säga en släkt på varsin våning i samma hus. Vi barn sprang däremellan, för att få julklappar och leka med kusiner, kanske snika till sig lite godis. Men de vuxna umgicks inte. Inte som jag minns. Det jag minns är att jag tyckte det var jättejobbigt att vi inte kunde fira ihop. Det blev väldigt tydligt när släktena höll sig så separerade, en per våning, särskilt som pappas släkt var tre gånger större än mammas.

Jag kan än idag inte förstå varför man inte tog med sig julmaten upp eller ner till de andra och firade tillsammans.

Eller jo, det kan jag förstå. Pappas släkt tror jag tyckte mammas släkt var lite skitfin, lite snofsig. Hade pappas släkt jultallrik, så hade mammas ett julbord. Mammas släkt drack nästan aldrig, medan det i pappas släkt det snapsades. Det var inte så att någon blev full eller otrevlig, snarare tog man ett par snapsar för att liva till det lite, släppa på lite hämningar. Mammas släkt släppte sällan på hämningarna. Pappas släkt var arbetarklass, mammas var borgarklass. Röda politiska partier. Blåa.

Så ja, jag förstår. Men jag tycker ändå det var en jobbig jul. Jag älskade båda släktena, men kände att jag behövde välja sida.

2020-01-222020-01-23

En fjäril i sin kokong

Det var en fredag i april, 1987, och jag skulle snart gå ur nionde klass. På busstationen i Skara satt jag och kanske fem sex stycken till som väntade på bussen, GDG Express, som skulle ta mig till Göteborg. Jag hade packat min väska noggrant, hade gått igenom packningen flera gånger, så jag inte hade glömt något.

Det här var ingen unik fredag, jag åkte till Göteborg så gott som varje helg. Ner till vänner. Bort från plågoandar, tristess och utanförskap. Då tänkte jag såklart inte just dessa ord. Det är i efterhand som man får tid att låta minnen och känslor att få sjunka in och ta form. Bli något greppbart.

När jag klev på bussen hade jag väldigt vanliga kläder på mig, tråkiga om du frågade mig. Jeans kanske, nån college-tröja, kanske en t-shirt. jag minns inte, så tråkiga var de. När bussen hade stannat i Alingsås, så var det inga mer stopp innan Göteborg. Då gick jag längst bak i bussen och in på toaletten. Jag hade med mig min resväska in, som jag öppnade. Och sedan började jag min förvandling. Av åkte de fula kläderna, de färglösa och alldagliga. Ner med dem i resväskan, och upp från den kom istället de kläder som var jag, som jag identifierade mig med. Det var paisley-mönstrat, det var lila, svart, randigt och svarta skinnskor med metallspännen på.

Necessären öppnades och fram kom mitt smink. Jag kan inte säga att utbudet var enormt, det var nog mest puder, svart kajal och några läppstift. Rouge och lite ögonskugga i brons eller gult minns jag att jag hade. Bak i bussens toalett sminkade jag ett tjockt lager med puder, ögonbrynen målades kraftigt, läpparna fick färg. Vilken färg läpparna fick berodde på dagsformen. Svart var kaxigt och argt, rött var romantiskt. Jag kände hur mitt jag kom fram, hur rätt allt kändes. Resan mellan Skara och Göteborg var inte bara en fysisk resa, det var lika mycket en psykisk, varje helg jag reste dit.

När jag öppnade toalettdörren och satte mig på mitt säte, var pulsen hög. Kinderna blossade. Skulle någon märka att jag bytt om? Skulle de tycka jag var fin? Eller bara hemsk? Men ingen brydde sig. Alla satt i sin egen värld.

När jag klev av i Göteborg vad jag hemma. Jag var fri. Fri från plågoandar. Jag var anonym, kunde smälta in i storstadens puls. Men samtidigt som jag var anonym var jag också mig själv. Jag fick vara den jag ville, se ut som jag behövde se ut. För så var det. Ett behov av att få klä mig som jag ville. Få uttrycka mitt innersta jag, och visa världen vem som gömt sig där inne.

När jag många år senare berättade för en nära vän om mina bussresor och hur jag bytte om inne i bussens toalett, så sa han att han tyckte det kändes som om jag var som en fjärilslarv. Bussen var min kokong och när jag var framme och klev av så var jag den fjäril jag var menad att vara. Jag tycker att det stämmer ganska bra.

Hemresan betedde sig på samma sätt, fast tvärtom. Då fick jag sminka av mig på toaletten, vika ihop mina fina kläder, och ta på mig tråkiga. Mina tråkiga kläder, som jag hade på mig för att dölja vem jag var. För att inte få stryk på stan, för att smälta in. Det var först i efterhand jag förstod att jag inte försökte smälta in. Jag försökte utplåna mig själv. Varje gång på väg hem, fick jag kapsla in det som var jag, och dölja det för omvärlden.

1987 var det mer uppgivenhet och ledsamhet, men även en diffus känsla av att något skulle hända. Måste hända. Jag kände ett driv att förändra mig, jag ville ordna så att livet inte tog slut. 1987, när jag var 16 år gammal ville jag leva. Året innan, ville jag det inte. Däremellan hade jag mött min räddande ängel, som inte kunnat ha komma in i mitt liv på ett mer oväntat sätt.

Men vi backar bandet lite först…