Jag har en morbror som heter Bengt. Han älskar klassisk musik och när jag var liten så försökte han få mig och min syster att gilla det också. En jul fick jag en LP med Albinoni’s ”Adagio for strings and organ in G Minor”. Det stycket slog ner mig helt.
Musik är mitt liv och det finns inget som kan påverka mitt humör så mycket som just musik. Den kan göra mig glad, motiverad, danssugen, lugn men i Albinonis fall, otroligt nedstämd. Så rörd av musiken att varje gång (varje gång) jag hör den så gråter jag. Verket är så ofattbart vackert, så sorgligt och knäpper på mina känslosträngar som inget annat kan.
När jag fick skivan så var jag kanske 12-13 år. I samma veva hade jag det svårt i skolan, och med min sexualitet. Så när jag lyssnade på Adagio, så fick jag släppa på mina spärrar och bara gråta. Det var jobbigt, men skönt. Gråt är befriande, efteråt.
Lyssna här på verket. Fram med näsdukarna. Funkar inte länken så finns den på Spotify.
När Magnus och jag åkte taxi hem en kväll för bara några år sedan, så spelade taxichauffören Adagio på sin CD, och jag som satt i framsätet fick verkligen bita mig i kinden för att inte gråta (och antagligen skrämma slag på stackars taxichauffören). Men när vi kom hem så fick jag snabbt ta mig ur bilen och låta tårarna komma. Magnus fattade inget. 🙂
Tunnelcenen
Det är väldigt få låtar som jag blir så rörd av, som denna, att jag gråter. Men det finns en låt till som jag på rak arm kommer på och det är från en Almodóvar-film. Filmen är Allt om min mamma, och det är i en scen då huvudrollen sätter sig på ett tåg från Madrid till Barcelona, hon flyr för att leta upp pappan till sin son. När jag såg filmen på bio, så brast det helt för mig, jag fulgrät i bion. Ända till Agrado dyker upp. Då måste man skratta.
Här är scenen från filmen. Låten sjungs av Ismael Lô, som ofta kallas för ”the Bob Dylan of Africa”. Han sjunger på Chichewa, ett för mig helt okänt språk, och vet egentligen inte vad han sjunger om. Men det gör inget. Lyssna när munspelet börjar. Även denna finns på Spotify.
Jag älskar musikens kraft. Den är ett redskap för mig. Om jag vill bli peppad, på med skön house. Vill jag rycka tag i mig och börja fixa och dona hemma, på med Lotta Engberg! Är jag arg, så ligger Rammstein bra till.
Eller som häromdagen, när jag lyssnade på Lena Nymans ”Ett bloss för moster Lilly”. Så fantastiskt vacker text. Jag höll på att laga middag när den spelades upp från nån spotifylista jag har. Det blev några salta tårar i den måltiden.
Har inte du musik som du blir ledsen, glad, eller kanske lugn av? Berätta!