En typisk helg 1991-ish

Okej, fredagen började gå mot eftermiddag. Jag var klar med mina läxor, och satt nu och funderade på vad jag skulle ha på mig på helgen, när vi skulle gå ut. Jag gick på Komvux och bodde på Frölunda Torg, där jag hade landat med mitt första förstahandskontrakt. Min lägenhet var på nionde våningen i det höga vita huset mitt på torget, med magnifik utsikt över havet. Jag trivdes faktiskt väldigt bra där, men det var ju en bra bit in till city, där mina vänner bodde.

Var det sommar så cyklade jag ofta in till city, annars så fick det bli spårvagnen. Men nu var det sommar så jag tog cykeln.

Jag hade pratat med Lars (en av de jag umgicks med mest med på den tiden) på telefon och vi hade bestämt att vi alla skulle samlas hemma hos honom runt kl 20 på lördagen. Jag var oftast där kl 18, för jag orkade inte sitta själv hemma utan att kunna umgås med någon. Med mig hade jag nån flaska vin. Eller så snyltade jag på andras, jag hade antagligen inga pengar. Men jag hade alltid med mig blandband. Musiken stod jag för. Surprise, surprise.

Intressant det där med telefoner och kommunikationer. Då fanns inte mobiltelefon. Alls. Skulle jag ringa någon, fick det bli hem till hen. Till hens fasta telefon som satt inkopplad i väggen. Om ingen var hemma så fick man prata in på TELEFONSVARAREN. Dessa moderniteter. Att vi kunde umgås och stämma träff alls på den tiden är ett mysterium idag.

Oftast var det OK med Lars att jag kom tidigare, så vi umgicks medan han fixade i ordning sig. Och det kunde ta tid, för han hade på den tiden det största håret, och det fixade sig inte av sig själv. Gelé som kramades in i fuktigt hår, som sedan fönades och sedan började det riktiga arbetet. Tupera håret, inne vid rötterna. Spraya. Torka. Tupera. Repeat.

Det blev oftast fantastiskt resultat, men ibland blev han inte nöjd. Vid det laget kunde klockan ha blivit över 21, och alla andra förfestare hade kommit, men om håret inte var perfekt, så tvättade Lars helt resolut håret igen. Och så började han om från början. Det hände till och med att han inte gick ut, om håret inte blev perfekt.

Låtar jag starkt förknippar med Lars och förfester hos honom är bland annat Brothers in Rhythms låt Such a Good Feeling. Herregud vad vi spelade den! Vi tog till och med 12″ vinylen till Billy (som var DJ på Bacchus) och tvingade honom att spela den.

På den tiden rökte ju alla (inklusive jag), så att gå in på hans toalett samtidigt som han fixade håret, det var som att gå in i en dimma baserad på cigarettrök, hårspray och puder. Det blev liksom en liten förfest i förfesten inne på toan ibland. Vinglasen vinglade på handfatskanten, och ju senare kvällen blev, desto mer hårspray smakade vinet. Underbara tider.

Alla bögars anthem på den tiden var såklart Madonnas Vogue. Och det var 12″ versionen det skulle vara, annars kvittade det. Introt på den får jag fortfarande gåshud av och känner än idag ett behov av att rusa upp på nåt dansgolv och strike a pose.

När allas hår, ögonbryn, kläder och promille var i perfekt harmoni, brukade vi oftast ta oss till Bacchus, strax innan midnatt. Innan tyckte vi inte var nån idé, och kom man för sent så kunde det vara kö eller så kanske man missade nåt. Det gällde att komma i exakt rätt tid.

Väl inne på Bacchus så sonderade jag snabbt terrängen, vilka var där, vilka var inte där. Var det nån där som kanske ville bli ihop med mig? Sedan beställde jag (om jag hade pengar) nåt att dricka i baren, men oftast stod jag på dansgolvet mest hela kvällarna. Inte för att DJn spelade särskilt bra musik, men det var där jag trivdes. Alla rökte, så lokalen var lite snyggt suddig, belysningen på dansgolvet rörde sig i röken. Rökmaskiner behövdes inte på på den tiden.

Det är tråkigt att ingen hade kameror då på det sätt vi har idag. Nu var det nog fotoförbud på Bacchus om jag minns rätt, men vem orkade släpa med sig en systemkamera ut på kvällen. En sån fick ändå inte plats i mina fickor hur som helst. Så jag har inga bilder från Bacchus, och det är typ helt omöjligt att hitta några bilder som visar hur lokalerna eller en ”vanlig lördag” kunde se ut där.

MEN!
Så kom jag på att jag var ju med i en TV-serie som statist en gång. Serien heter ”Änglarna sover” och sändes 1997. Förfärligt usel serie, men ett avsnitt utspelar sig i Bacchus lokaler. Bacchus hade precis gått i konkurs, men SVT fick komma in där och spela in. Här är några (usla) klipp från serien, filmat från min tv. Men alla som varit på Bacchus känner nog igen sig. Och antagligen många av oss statister. Kan du hitta mig i vimlet?

Efter Bachhus? Ja antingen gick man hem, men oftast var jag för rastlös för att kunna det. Ibland blev det efterfester, eller så gick man till 7:ans gatukök och köpte nån kladdig Souvlaki med pommes. Eller jag köpte nästan aldrig nåt, för jag hade inga pengar som sagt. Men istället för att gå hem, så hängde jag med de som hade pengar.

Det vanligaste var dock att jag antingen gick till Hellmans Café eller så smög jag runt i parken och hoppades på Mr Right. Eller i alla fall Mister Right now.

När jag var trött till slut, oftast framåt 06, så cyklade jag hem igen till Frölunda och somnade. Att jag inte körde ihjäl mig själv de gånger jag cyklade hem är ett mirakel. Var kanske tur att det var så tidigt på en söndags morgon, så de flesta fortfarande sov.

Söndagen innebar under sommartid följande : Sova minimalt. Sken solen så packade jag väskan och cyklade ut till Saltholmen. Där paxade jag plats så att när alla andra vaknade och kom dit så hade jag sparat plats till dem. Sedan solade vi där ute och pratade om gårdagen. Det var inte sällan som vi kanske var 10-15 personer som samlades där ute och ömsom dåsade, ömsom pratade i solen.

Vintertid – eller de dagar som solen inte sken på sommaren – innebar söndagar följande: Sova till sent. Äta brunch. Efter det så åkte jag bort till Marilyn video på Linnéplatsen och hyrde ett gäng filmer. Ofta var det 3 st för 99 kr. Sedan på vägen hem, in på Hemköp eller Billhälls och köpa nån slabbig fet mat. Hemma igen, så bäddade jag ner mig i soffan, och kollade film. Sakta försvann bakfylleångesten. Film och mat är bra medicin mot den. Sedan somnade jag antagligen innan 22. Sedan var det bara att vänta på att nästa helg skulle komma.