Det började i fjärde klass. Det var då mina plågoandar verkligen började sitt jobb att sänka mig. Jaga mig, mobba mig och frysa ute mig.
Hade jag varit nån annan så hade jag kanske tagit för mig. Slått tillbaka, göra ett jävla väsen och inte tolerera det som hände. Men jag lät det hända. Jag lyssnade på det de sa. Bögjävel. Fan vad du är ful. Tönt. Så mitt försvar, det var att fly. Gömma mig från dem. Undvika striderna.
När hela ens vakna tid under flera år går ut på att strategiskt undvika vissa personer, gå omvägar, hitta på ursäkter till att inte vara med på gymastiken, då blir det en rutin. När jag började nian, så var min flykt så naturlig att jag inte tänkte på den. Jag utplånade mig själv, gömde mig och lät de andra ta över. Lika bra det, så slapp jag bli mobbad.
De populäraste personerna i skolan, det var de som mobbade mig värst. De som var högst upp i hackordningen. Jag var ett lätt offer, som förstod sin plats i hierarkin.
Sedan hände miraklet att jag lärde känna vänner i Göteborg. Jag flyttade och slapp mina plågoandar. Men även min flytt var en flykt. Flykten hade satt sig i mitt dna. Även i Göteborg fortsatte jag fly. Jag visste inte från vad alltid, men att dra mig undan var så självklart att det gick av sig självt.
Jag flydde från kärlekar, vänner. Om jag träffade människor som var sociala och utåtriktade, så triggades min flykt igång. Jag undvek dem, rädd att de skulle förstå vilken tönt jag var. Se hur ful jag var. Precis som de i skolan.
Jag har flytt från jobb, från nattklubbar, vänner. You name it. Jag har ibland känt att jag inte orkat visa mig på jobbet, så invant och utan reflektion om varför, när känslan av att inte räcka till blir för stor. Då flyr jag, jag gömmer mig från mina plågoandar.
Visst är det lustigt att nåt som hände för 35 år sedan fortfarande påverkar mig så starkt. Det är helt nyligen som det gick upp för mig att jag fortfarande flyr.
Nu skall jag börja jobba på att påminna mig om att flykten är över. Andas ut.
Okej, fredagen började gå mot eftermiddag. Jag var klar med mina läxor, och satt nu och funderade på vad jag skulle ha på mig på helgen, när vi skulle gå ut. Jag gick på Komvux och bodde på Frölunda Torg, där jag hade landat med mitt första förstahandskontrakt. Min lägenhet var på nionde våningen i det höga vita huset mitt på torget, med magnifik utsikt över havet. Jag trivdes faktiskt väldigt bra där, men det var ju en bra bit in till city, där mina vänner bodde.
Var det sommar så cyklade jag ofta in till city, annars så fick det bli spårvagnen. Men nu var det sommar så jag tog cykeln.
Jag hade pratat med Lars (en av de jag umgicks med mest med på den tiden) på telefon och vi hade bestämt att vi alla skulle samlas hemma hos honom runt kl 20 på lördagen. Jag var oftast där kl 18, för jag orkade inte sitta själv hemma utan att kunna umgås med någon. Med mig hade jag nån flaska vin. Eller så snyltade jag på andras, jag hade antagligen inga pengar. Men jag hade alltid med mig blandband. Musiken stod jag för. Surprise, surprise.
Intressant det där med telefoner och kommunikationer. Då fanns inte mobiltelefon. Alls. Skulle jag ringa någon, fick det bli hem till hen. Till hens fasta telefon som satt inkopplad i väggen. Om ingen var hemma så fick man prata in på TELEFONSVARAREN. Dessa moderniteter. Att vi kunde umgås och stämma träff alls på den tiden är ett mysterium idag.
Oftast var det OK med Lars att jag kom tidigare, så vi umgicks medan han fixade i ordning sig. Och det kunde ta tid, för han hade på den tiden det största håret, och det fixade sig inte av sig själv. Gelé som kramades in i fuktigt hår, som sedan fönades och sedan började det riktiga arbetet. Tupera håret, inne vid rötterna. Spraya. Torka. Tupera. Repeat.
Det blev oftast fantastiskt resultat, men ibland blev han inte nöjd. Vid det laget kunde klockan ha blivit över 21, och alla andra förfestare hade kommit, men om håret inte var perfekt, så tvättade Lars helt resolut håret igen. Och så började han om från början. Det hände till och med att han inte gick ut, om håret inte blev perfekt.
Låtar jag starkt förknippar med Lars och förfester hos honom är bland annat Brothers in Rhythms låt Such a Good Feeling. Herregud vad vi spelade den! Vi tog till och med 12″ vinylen till Billy (som var DJ på Bacchus) och tvingade honom att spela den.
På den tiden rökte ju alla (inklusive jag), så att gå in på hans toalett samtidigt som han fixade håret, det var som att gå in i en dimma baserad på cigarettrök, hårspray och puder. Det blev liksom en liten förfest i förfesten inne på toan ibland. Vinglasen vinglade på handfatskanten, och ju senare kvällen blev, desto mer hårspray smakade vinet. Underbara tider.
Alla bögars anthem på den tiden var såklart Madonnas Vogue. Och det var 12″ versionen det skulle vara, annars kvittade det. Introt på den får jag fortfarande gåshud av och känner än idag ett behov av att rusa upp på nåt dansgolv och strike a pose.
När allas hår, ögonbryn, kläder och promille var i perfekt harmoni, brukade vi oftast ta oss till Bacchus, strax innan midnatt. Innan tyckte vi inte var nån idé, och kom man för sent så kunde det vara kö eller så kanske man missade nåt. Det gällde att komma i exakt rätt tid.
Förfest! Den här bilden är däremot inte tagen hemma hos Lars . Bilden är från 1989 ca.
Väl inne på Bacchus så sonderade jag snabbt terrängen, vilka var där, vilka var inte där. Var det nån där som kanske ville bli ihop med mig? Sedan beställde jag (om jag hade pengar) nåt att dricka i baren, men oftast stod jag på dansgolvet mest hela kvällarna. Inte för att DJn spelade särskilt bra musik, men det var där jag trivdes. Alla rökte, så lokalen var lite snyggt suddig, belysningen på dansgolvet rörde sig i röken. Rökmaskiner behövdes inte på på den tiden.
Det är tråkigt att ingen hade kameror då på det sätt vi har idag. Nu var det nog fotoförbud på Bacchus om jag minns rätt, men vem orkade släpa med sig en systemkamera ut på kvällen. En sån fick ändå inte plats i mina fickor hur som helst. Så jag har inga bilder från Bacchus, och det är typ helt omöjligt att hitta några bilder som visar hur lokalerna eller en ”vanlig lördag” kunde se ut där.
MEN! Så kom jag på att jag var ju med i en TV-serie som statist en gång. Serien heter ”Änglarna sover” och sändes 1997. Förfärligt usel serie, men ett avsnitt utspelar sig i Bacchus lokaler. Bacchus hade precis gått i konkurs, men SVT fick komma in där och spela in. Här är några (usla) klipp från serien, filmat från min tv. Men alla som varit på Bacchus känner nog igen sig. Och antagligen många av oss statister. Kan du hitta mig i vimlet?
Efter Bachhus? Ja antingen gick man hem, men oftast var jag för rastlös för att kunna det. Ibland blev det efterfester, eller så gick man till 7:ans gatukök och köpte nån kladdig Souvlaki med pommes. Eller jag köpte nästan aldrig nåt, för jag hade inga pengar som sagt. Men istället för att gå hem, så hängde jag med de som hade pengar.
När jag var trött till slut, oftast framåt 06, så cyklade jag hem igen till Frölunda och somnade. Att jag inte körde ihjäl mig själv de gånger jag cyklade hem är ett mirakel. Var kanske tur att det var så tidigt på en söndags morgon, så de flesta fortfarande sov.
Söndagen innebar under sommartid följande : Sova minimalt. Sken solen så packade jag väskan och cyklade ut till Saltholmen. Där paxade jag plats så att när alla andra vaknade och kom dit så hade jag sparat plats till dem. Sedan solade vi där ute och pratade om gårdagen. Det var inte sällan som vi kanske var 10-15 personer som samlades där ute och ömsom dåsade, ömsom pratade i solen.
Vintertid – eller de dagar som solen inte sken på sommaren – innebar söndagar följande: Sova till sent. Äta brunch. Efter det så åkte jag bort till Marilyn video på Linnéplatsen och hyrde ett gäng filmer. Ofta var det 3 st för 99 kr. Sedan på vägen hem, in på Hemköp eller Billhälls och köpa nån slabbig fet mat. Hemma igen, så bäddade jag ner mig i soffan, och kollade film. Sakta försvann bakfylleångesten. Film och mat är bra medicin mot den. Sedan somnade jag antagligen innan 22. Sedan var det bara att vänta på att nästa helg skulle komma.
Det var en fredag i april, 1987, och jag skulle snart gå ur nionde klass. På busstationen i Skara satt jag och kanske fem sex stycken till som väntade på bussen, GDG Express, som skulle ta mig till Göteborg. Jag hade packat min väska noggrant, hade gått igenom packningen flera gånger, så jag inte hade glömt något.
Det här var ingen unik fredag, jag åkte till Göteborg så gott som varje helg. Ner till vänner. Bort från plågoandar, tristess och utanförskap. Då tänkte jag såklart inte just dessa ord. Det är i efterhand som man får tid att låta minnen och känslor att få sjunka in och ta form. Bli något greppbart.
När jag klev på bussen hade jag väldigt vanliga kläder på mig, tråkiga om du frågade mig. Jeans kanske, nån college-tröja, kanske en t-shirt. jag minns inte, så tråkiga var de. När bussen hade stannat i Alingsås, så var det inga mer stopp innan Göteborg. Då gick jag längst bak i bussen och in på toaletten. Jag hade med mig min resväska in, som jag öppnade. Och sedan började jag min förvandling. Av åkte de fula kläderna, de färglösa och alldagliga. Ner med dem i resväskan, och upp från den kom istället de kläder som var jag, som jag identifierade mig med. Det var paisley-mönstrat, det var lila, svart, randigt och svarta skinnskor med metallspännen på.
Necessären öppnades och fram kom mitt smink. Jag kan inte säga att utbudet var enormt, det var nog mest puder, svart kajal och några läppstift. Rouge och lite ögonskugga i brons eller gult minns jag att jag hade. Bak i bussens toalett sminkade jag ett tjockt lager med puder, ögonbrynen målades kraftigt, läpparna fick färg. Vilken färg läpparna fick berodde på dagsformen. Svart var kaxigt och argt, rött var romantiskt. Jag kände hur mitt jag kom fram, hur rätt allt kändes. Resan mellan Skara och Göteborg var inte bara en fysisk resa, det var lika mycket en psykisk, varje helg jag reste dit.
När jag öppnade toalettdörren och satte mig på mitt säte, var pulsen hög. Kinderna blossade. Skulle någon märka att jag bytt om? Skulle de tycka jag var fin? Eller bara hemsk? Men ingen brydde sig. Alla satt i sin egen värld.
När jag klev av i Göteborg vad jag hemma. Jag var fri. Fri från plågoandar. Jag var anonym, kunde smälta in i storstadens puls. Men samtidigt som jag var anonym var jag också mig själv. Jag fick vara den jag ville, se ut som jag behövde se ut. För så var det. Ett behov av att få klä mig som jag ville. Få uttrycka mitt innersta jag, och visa världen vem som gömt sig där inne.
När jag många år senare berättade för en nära vän om mina bussresor och hur jag bytte om inne i bussens toalett, så sa han att han tyckte det kändes som om jag var som en fjärilslarv. Bussen var min kokong och när jag var framme och klev av så var jag den fjäril jag var menad att vara. Jag tycker att det stämmer ganska bra.
Hemresan betedde sig på samma sätt, fast tvärtom. Då fick jag sminka av mig på toaletten, vika ihop mina fina kläder, och ta på mig tråkiga. Mina tråkiga kläder, som jag hade på mig för att dölja vem jag var. För att inte få stryk på stan, för att smälta in. Det var först i efterhand jag förstod att jag inte försökte smälta in. Jag försökte utplåna mig själv. Varje gång på väg hem, fick jag kapsla in det som var jag, och dölja det för omvärlden.
1987 var det mer uppgivenhet och ledsamhet, men även en diffus känsla av att något skulle hända. Måste hända. Jag kände ett driv att förändra mig, jag ville ordna så att livet inte tog slut. 1987, när jag var 16 år gammal ville jag leva. Året innan, ville jag det inte. Däremellan hade jag mött min räddande ängel, som inte kunnat ha komma in i mitt liv på ett mer oväntat sätt.
