ensamhet-arkiv - En sorts biografi

2023-04-282023-04-28

Undvik!

Kommer på mig själv ibland hur jag drar mig undan från andra, arbetskamrater till exempel. Det kan även vara ute på krogen (nu var iofs det väldigt länge sedan jag var där), men i båda fallen så drar jag mig undan – eller rättare sagt undviker – dem.

Såhär.

Jag kommer in på kontoret och så sitter några kollegor i lunchrummet och pratar och skrattar. Per automatik så tänker jag: där har jag inget att göra, de sitter där och vill inte bli störda, vad obekvämt att störa dem, vad skall jag säga?

Otroligt paranoia drag, men jag får nästan känslan att de – utan att säga det högt – ”Tyst nu kommer Jonas, se upptagna ut!”.

Att jag i grunden tror att ingen EGENTLIGEN vill umgås med mig är så väl grundat av mina år i grundskolan. Hur mycket jag ens bearbetar det, hur många år som det än går, så är mitt dna för alltid programmerat att agera på det här sättet.

Jag kan minnas hur jag kände som liten, innan skolans helvelvetesår drog igång på allvar, att jag inte var direkt blyg, eller rädd. Livet var rätt gött, man lärde känna nya kompisar och deras vänner var mina vänner. Okomplicerat.

Det där bankades senare bokstavligen in att så var inte fallet. Vem vill umgås med dig? Vem tror du att du är? Vem har bett om din åsikt, idiot? Du skall inte vara här, vi vill inte leka med dig. Jaså skall Jonas komma, då tänker inte jag göra det, vill fan inte vara på samma fest som den bögen.

Det där satte sig. Och det spelar ingen roll att jag idag är 50+ och vet bättre, jag vet att barn är elaka och saknar empati, detta är något som aldrig kommer att ändra sig.

Idag har jag liksom skalat bort alla risker. Risken att få höra glåpord (som antagligen aldrig skulle komma) eller bli utfryst, genom att undvika folksamlingar. Då är man safe. Ensam är stark. Det gör jag per automatik, och mår bra av det. Eller rättare sagt, jag slipper bli sårad. Win-win. De slipper mig, jag slipper ledsamheter.

Sådär funkar min hjärna i alla fall, och det för det allra mesta utan att jag ens reagerar. Men ibland så stannar jag upp och reflekterar. Vill jag ha det såhär?

2020-07-182020-07-18

Fly

Fly barndomen

Fly plågoandar

Fly ensamheten

Till bättre

Till trygghet

Till kärlek

När är jag där?

Det började i fjärde klass. Det var då mina plågoandar verkligen började sitt jobb att sänka mig. Jaga mig, mobba mig och frysa ute mig.

Hade jag varit nån annan så hade jag kanske tagit för mig. Slått tillbaka, göra ett jävla väsen och inte tolerera det som hände. Men jag lät det hända. Jag lyssnade på det de sa. Bögjävel. Fan vad du är ful. Tönt. Så mitt försvar, det var att fly. Gömma mig från dem. Undvika striderna.

När hela ens vakna tid under flera år går ut på att strategiskt undvika vissa personer, gå omvägar, hitta på ursäkter till att inte vara med på gymastiken, då blir det en rutin. När jag började nian, så var min flykt så naturlig att jag inte tänkte på den. Jag utplånade mig själv, gömde mig och lät de andra ta över. Lika bra det, så slapp jag bli mobbad.

De populäraste personerna i skolan, det var de som mobbade mig värst. De som var högst upp i hackordningen. Jag var ett lätt offer, som förstod sin plats i hierarkin.

Sedan hände miraklet att jag lärde känna vänner i Göteborg. Jag flyttade och slapp mina plågoandar. Men även min flytt var en flykt. Flykten hade satt sig i mitt dna. Även i Göteborg fortsatte jag fly. Jag visste inte från vad alltid, men att dra mig undan var så självklart att det gick av sig självt.

Jag flydde från kärlekar, vänner. Om jag träffade människor som var sociala och utåtriktade, så triggades min flykt igång. Jag undvek dem, rädd att de skulle förstå vilken tönt jag var. Se hur ful jag var. Precis som de i skolan.

Jag har flytt från jobb, från nattklubbar, vänner. You name it. Jag har ibland känt att jag inte orkat visa mig på jobbet, så invant och utan reflektion om varför, när känslan av att inte räcka till blir för stor. Då flyr jag, jag gömmer mig från mina plågoandar.

Visst är det lustigt att nåt som hände för 35 år sedan fortfarande påverkar mig så starkt. Det är helt nyligen som det gick upp för mig att jag fortfarande flyr.

Nu skall jag börja jobba på att påminna mig om att flykten är över. Andas ut.

2020-01-232021-01-02

Ensamhet och högkänslighet

Jag är väldigt överempatisk och antagligen högkänslig. Jag har alltid varit det, och kommer alltid att fortsätta vara det. Som liten kunde jag få ont i magen om jag såg någon som var ensam. Till och med tyckte jag synd om mitt gosedjur som satt så ensamt på sängen att jag kände ett tvång av att trösta det. Det blev bättre när gosenallen fick en gosetiger som kompis. Men till och med då kunde jag tycka synd om de två som satt ensamma.

När filmen Hair kom var jag sju år, och jag grät så mycket i flera dagar efteråt. Det var så hemskt och orättvist att han i slutet av filmen dog. Han ville ju bara vara snäll och hjälpa sina vänner. Det var så orättvist! Jag kan fortfarande inte höra Let the sunshine in, utan att få en klump av sorg i magen.

I en artikel jag läste för inte så länge sedan, stod det att orsaken till varför så många kvinnor inte gör slut med sina partners är för att de är så rädda för hur ledsna partnern skall bli. Jag förstår dem helt och skulle må fruktansvärt dåligt av att behöva tvingas att såra någon, så mycket att jag skulle göra allt för att undvika det. Kanske till och med stanna kvar i förhållandet.

Empati är bra att ha, det ser jag som en av mina styrkor många gånger, men ibland är det verkligen ett hinder.

Ensamhet var något otroligt smärtsamt för mig som tonåring. Att tvingas vara ensam när man inte vill det, måste vara tortyr. När jag tänker på alla ensamma människor runtom i världen, får jag ångest, nästan handlingsförlamad. Min hjärna spinner igång och jag kan inte tänka på något annat på flera timmar.

Både att själv känna sig ensam, men även att se andra vara ensamma. I lågstadiet kände jag mig aldrig ensam. Varken i skolan eller hemma. Jag hade skolkamrater, min syster, mamma och pappa och vänner. Sedan träffade vi släkt ofta, jag älskade att åka hem till dem och umgås.

Ett fint minne är när jag var kanske 6-7 år, och jag låg under soffbordet och lyssnade på när de vuxna pratade. Det var maximal trygghet. Jag somnade alltid där, och mina föräldrar lät mig ligga kvar, de förstod säkert att jag trivdes där.

Uppvaknande i Göteborg

Kontrast blev det när jag som 17åring själv flyttade till Göteborg, och skulle bo själv i en lägenhet. Inget soffbord att krypa under, där inte. Samtidigt som jag hade svårt med min ensamhet då, så var det en enorm befrielse att flytta till Göteborg. Hade jag inte flyttat då, så vet jag inte alls hur mitt liv hade sett ut idag. Om jag ens hade haft ett liv.

Men den panik att känna sig ensam som nybliven Göteborgare uttryckte sig som så att jag tvångsumgicks med mina vänner. Jag bjöd hem mig till dem, eller fick hem dem till mig. Att vara ensam hemma ens en enda kväll var omöjligt att stå ut med. Var ingen hemma som jag kunde umgås med så åkte jag in till city för att gå omkring, eller kanske hitta nån bar.