bacchus-arkiv - En sorts biografi

2020-02-192020-06-04

DJ Dolly

Jag har mycket att tacka andra för, för vad de gjort och hjälpt mig att få jobb. Patrik Flodin är en av dem. För er som inte vet vem Patrik ”Patsy” Flodin är, så kan man väl säga att han var 90-talets viktigaste person inom gayklubb-världen. Han var Partyfixaren med stort P, det var han som drog igång otaliga klubbar runt om i Götet.

Patrik Flodin på omslaget av QX, februari 1998.

Han började (får jag för mig) engagera sig i att jobba i klubbvärlden som en sorts motvikt till Bacchus, som hade monopolet på gayställen. Många kände att det kanske vore kul med något alternativ, med mer fokus på nattklubb än på mingelställe. Han körde flera ställen och jag minns inte namnet på alla, för en sak var säker med Patrik, det blev aldrig långrandigt! Hans klubbar kanske levde en månad eller två, men sedan hoppade han ofta vidare. Men några ställen blev mer långvariga.

Nemo

När Bacchus stängde så köptes lokalerna upp, och efter nåt år så öppnade nya gaystället Nemo. Patrik blev anställd där för att vara partyfixaren, den som drog igång PR-maskinen. Det var han magisk på. Nu pratar vi i en tid då kanske internet inte var helt självklart. Det var fortfarande tidnings-reklam och djungeltrumman som gällde. Men han lyckades. Såklart.

Jag hade känt Patrik flera år innan Nemo öppnade 1998 (lite osäker men tror det var då), men vi var mera bekanta än vänner. Han visste att jag jobbade som druga på den tiden, bland annat så satt han i juryn den gången jag tävlade i Dragqueen of the Year på Gamle Port, kanske 1990. Alla jurymedlemmar gav mig typ 1 poäng men han var så rar och gav mig 3 poäng, mest för att han gillade mitt låtval jag mimade till (Låten var Les Rita Mitsouko’s Marcia Baila.) Jag kände redan då att vi hade en liten connection där. Han hade ju bra musiksmak tydligen.

Hur som helst, jag blev anställd som ”husdruga” ihop med Hasse på Nemo. Hasse hade jag jobbat med ihop tidigare, han var enormt duktig vad gäller att designa och sy kläder och hade bra idéer vad vi skulle göra på scen. Det här var nog de roligaste år jag hade som dragartist. Vi fick helt fria händer att göra ganska korta, men bra grejer. Oftast på bardisken, men ibland körde vi mitt bland publiken och flirtade med dem. Eller så bestämde vi ihop med DJ (Il Stefano var Resident DJ då på Nemo) att han mixade in vår musik i hans DJ-set, och så uppträdde vi på dansgolvet. Galet, och kul!

Efter ett tag så tyckte jag att det vore kul att testa på att DJa. Patrik hade aldrig hört mig spela innan, och skall sanningen fram så hade jag knappt spelat innan. Bara några gånger på RFSLs nattklubb Touch, men jag hade inte någon direkt erfarenhet. Men han sa ”okej vi testar, så ser vi hur det går”. Jag fick lite hjälp och tips av Il Stefano att lära mig lite DJ-grunder, och jag hade ju redan bra koll på musik. Musik är ju mitt liv dä’ se! Patrik döpte mig till DJ Dolly, vilket jag inte hade nåt emot – även om jag som DJ inte var uppklädd i drag.

Det blev rätt bra, jag fick igång dansgolvet. Så på den vägen är det att jag blev gay-Göteborgs DJ under några år.

Intervju med mig i QX 1998. Läs den här om du vill.

Fobi

Efter Nemo kursat 1998, så tågade Patrik vidare med gayklubbar i andra lokaler. Jag hängde på och var DJ på typ alla. Första stopp var på Viktoria, på hörnan Storgatan/Viktoriagatan. Efter det flyttade vi upp till Götaplatsen och Déjà vu. Där drog han igång klubbarna Tramp och Fobi. Jag DJade och fick nu även jobbet att göra annonserna och flyers.

Tramp lades ner och Fobi levde vidare på XLNT, på en tvärgata till Avenyn. Där tror jag Patriks klubbliv peakade. ”Alla var där”, det var sjukt mycket folk jämt.

XLNT hade ett VIP-rum, där en del kändisar hängde. Till och med Kungen och Drottningen var där en gång. Jag DJade, och visste inte om att de var där förrän vi stängt. Men personalen i vippen sa en kul grej minns jag. De hade frågat Kungen om han ville ha åt mer att dricka. Då svarade Silvia ”Nej, det vill han inte”. Sedan hade de gått. Kanske var La Camilla där också. 😉

Polyester

XLNT kursade, och ut åkte Fobi. Patrik flyttade vidare och jag tog mina CD-case och hakade på. Nästa stopp var tillbaka till Viktoria som nu hette Venue, jag tror året var 1999-2000 nån gång. Fobi fick gå i graven och istället öppnade Polyester. Namnet var en flirt med John Waters film med samma namn, där urmodern till alla dragqueens – Divine hade huvudrollen.

Magaluf

När Patrik ledsnade på Venue, så drog vi vidare, till vad jag minns det sista ställe jag DJade på, vad gäller i Patriks klubbar.

Sista stoppet blev Kungsgatan, och klubben Magaluf. Året var 2000. Det var sjukt trångt, svettigt och alldeles underbart. Dansgolvet var litet och ständigt knöfullt. Tror jag gillade att DJa som allra bäst här. Jag minns en gång när SLM (Scandinavian Leather Men) hade en stor årsfest i Göteborg. Efter att SLM stängt, så kom många av dessa till Magaluf. Det var många inbjudna från andra länder, främst Tyskland. Så det blev typ ”10000 tyska läderbögar” som invaderade stället. Det var en kväll som Göteborg gayliv aldrig upplevt sedan dess. Fulla läderbögar, de vet hur man roar sig. Ah, dessa minnen 🙂

Bland de sista annonserna jag gjorde för Patriks klubbar.

Efter Magaluf stängt, så tror jag luften gick ur både Patrik och mig. Vi var rätt trötta på klubblivet. Som i ett trollslag så bröt vi kontakten. Förutom nåt telefonsamtal strax efter vi slutade jobba ihop, så har jag inte pratat alls med honom. Nånsin. Jag har sett honom nån gång på stan, men vi har inte hälsat. Var sak har sin tid. Men jag minns idag dessa år med mycket värme i hjärtat. Det här är år jag aldrig kommer glömma.

2020-02-172020-02-17

Introvert

Det här är något som jag ofta kämpat med, men aldrig blivit bra på. Det här med att ta för sig. Ta initiativ. Visa framfötterna, socialisera och allt det där.

När jag var i tjugoårsåldern, så löste jag det genom att vara så extrem som möjligt till utseendet, för att väcka reaktioner, få folk att se mig. Missförstå mig inte, jag älskade att klä upp mig, det var kul, jag gick verkligen in för det. Hela vägen in i kaklet. Både för att bräcka mig själv och komma på nåt mer chockerande eller uppseendeväckande än helgen innan, men även för att ge andra nåt att prata om. Så de såg mig.

Det mest extrema var nog en gång, jag tror det kan var 1989, då jag pimpade en jeansjacka. Jag klädde in den helt med laminerade bilder på manliga erigerade könsorgan. Mitt på gylfen på mina hotpants (!) så nålade jag fast en A4-stor bild på en vagina. I väldigt närbild. Sedan hade jag troligtvis ett ton med smink på mig och armékängor. Jag fick tjata mig in den kvällen på Bacchus, Gunilla som jobbade i kassan ville inte släppa in mig först. Men jag lyckades tråckla mig in. Nog fick jag uppmärksamhet den kvällen, alltid. Eller ja, de flesta ville mest titta på bilderna.

Men utan mina kläder, utan mitt smink, så kände jag att jag inte var någon. Ingen unik. Då var jag bara vem som helst, och vem ville vara det? Inte jag, i alla fall. Det tog många år innan jag kände mig okej att inte ha min uniform på mig. Mitt mask som jag visade upp, så att ingen skulle se att jag bara var en i mängden.

Drag it up

`Park Lane 1993. Easter Drag queen, därav skatboet till peruk.`

Efter ett tag så kom jag ändå till någon sorts insikt att det var rätt skönt att inte måla upp en fasad. Och att det faktiskt inte var jag som de såg, utan någon annan. Att få visa den jag verkligen var, det vägde över rätt ofta.

Jag började jobba med dragshow på Park Lane i gruppen Cabaret Bombbimbos, vilket var väldigt kul, och gav mig möjlighet att synas och få visa att jag var ”någon”. Då kunde jag vara Extrem-Jonas på scen, och Privat-Jonas utanför scenen.

Jag inser nu när jag skriver detta, att jag ibland gjort saker av fel anledning. Att uppträda och stå på scen gjorde jag till stor del för uppmärksamheten, inte för att uttrycka nån sorts artistisk kreativitet. Behovet att synas, det var så viktigt för mig när jag var yngre att jag gjorde det mesta för att bli det.

Fast absolut, jag har haft mycket kul på scen och fått göra kul karaktärer. Allt från ”finskan med dragspel” till Brita Borg-wannabe. Jag var aldrig den ”snygga” transan, utan fick vara den roliga. Det passade mig utmärkt, för jag älskar att få folk att skratta och har aldrig sett mig som varken snygg eller sexig.

Men när jag är privat, så har jag fortfarande så svårt att vara den där personen som är social. Den som är utåtriktad och som tar drar igång konversationer med nya bekantskaper. Jag tycker det är jättesvårt. Nästan obehagligt. På jobbet föredrar jag ofta att äta lunch själv, för att kallprata på lunchen är svårt och nästan mentalt påfrestande.

Ute på krogen så är jag ofta väldigt reserverad, i alla fall när jag är nykter. Då kan jag föredra att stå på dansgolvet och dansa. Där pratar man inte. Skönt.

Tyst

För det mesta så trivs jag med hur jag är. Jag har börjat inse att det faktiskt kan vara okej att vara introvert. Det behöver inte vara fel att inte vara 100% utåtagerande hela tiden, à la Petter Stordalen (gräslig människa för övrigt). Jag trivs med min introversion och tror till och med att det kan vara en fördel för mig att jag är det.

De gånger jag känner att jag vill träffa folk, vara social, då kan jag styra det. Då tackar jag ja till en after work, då bjuder vi hem vänner på mat eller vad som helst. Nån gång kanske jag till och med får för mig att väcka Finskan med sitt dragspel till liv igen. Vem vet? Nej, så långt går det nog aldrig. Ni som sett den där finskan vet vad jag menar.

Men när jag vill stänga av allt det där, så måste jag kunna göra det. Få ha det tyst runt mig. Samla tankarna.

Enjoy the Silence. ?

PS

Tips på hur en introvert person tänker och känner vs en extrovert. Tack till MrsHyper, hittade bilden på den sidan.

2020-02-022020-02-02

Bögar, horor, nattliv, oh my!

Rött medlemskort till Club Bacchus, Göteborg, 1990.

Det fanns på slutet av 80-talet och början på 90-talet ett café i Göteborg som drevs av RFSL, som hette Hellmans café. Namnet kom efter Allan Hellman, som var den förste att grunda RFSL Göteborg. Detta gjorde han 1971. Men det var inte första förening han startade. Redan 1951 startade han Allan Hellman Friends’ Club, i det då väldigt homofientliga Göteborg. Så sent som 1996 tog RFSL fram en underökning som sa att ca 36% av göteborgarna utsatts för våld på grund av sin homosexualitet, mot 23% i hela landet. Tack och lov har mycket hänt sedan dess.

Caféet låg på Esperantoplatsen, som på den tiden verkligen var en plats dit man helst inte gick kvällstid. Esperantoplatsen låg i ena änden av Rosenlundsgatan, som på den tiden var gatan där många prostituerade gick. Inte för att det var de som var de farliga, snarare de män som drogs till dem. Torskar, hallickar och andra män som antingen levde på dessa kvinnors jobb, eller tyckte att det var okej att köpa sex av dem. Inga svärmorsdrömmar direkt. Där erbjöds RFSL en lokal av Göteborgs stad att bedriva caféverksamhet, och även nattklubben Touch. Tack Göteborg. Känn ingen sorg för oss.

Till Hellmans café gick vi oftast efter man varit ute och dansat. Antingen gick vi till Bacchus, eller till Touch. Till Touch gick man i nödfall, för det ansågs vara lite mindre hippt. RFSL har alltid kämpat för att ses som viktiga i gayvärlden, i alla fall den stora massan. Det är väldigt konstigt egentligen. En organisation som slåss för allas lika värde, våra rättigheter att leva samma liv som vem som helst, att man rynkar på näsan åt dem och avfärdar dem som “politiska tofflor”. Jag skall inte säga att jag var så mycket bättre då Hellmans café fanns, men till mitt lilla försvar får jag säga att jag inte var särskilt gammal.

För att komma till Hellmans efter att man klubbat och visat upp sin senaste outfit på Bacchus, så gick vi alltså ofta till Hellmans. De hade nämligen öppet hela natten, fram tills första spårvagnarna började rulla på söndags morgon. Standard var att man köpte en balja kaffe och en köttbullesmörgås med rödbetssallad. Sedan satt man där och pratade och skvallrade om vad som hänt och hade man riktigt tur så fick man kanske ragg. Eller jag fick aldrig det, men jag vågade å andra sidan aldrig ragga heller. Enda stället jag vågade ragga på, var i parkerna, i mörkret där ingen riktigt såg hur jag såg ut. För var det något som jag saknade, så var det självförtroende om hur jag såg ut.

Från Bacchus gick man till Hellmans på kanske 10 min och vägen dit var genom Hagakyrkans park, Allégatans parker och över Rosenlund, där Feskekörka låg. Inte den säkraste vägen att gå kanske. Konstigt nog så blev varken jag eller någon av mina vänner nedslagna eller antastade där. Kanske såg vi för extrema ut eller så hade vi bara tur.

Fika på Hellmans. Jag till höger. Typ ingen aning vilket år. 1990?

Rosenlundsgatan erbjöd alltså prostituerade, av alla de kön som vandrar på denna jord. Jag umgicks med flera prostituerade på den tiden, som jag lärde känna på krogen. Bögställena i Göteborg var verkligen spännande att vara på, på den tiden (kan bero på att jag var så ung). Ville man visa sig öppet gay, eller bara vara den man var, så fanns det bara bögställen att gå till, och ha som sin fristad. Här möttes bögar, flator och hetromän som gick dit i full drag. Prostituerade kunde gå hit utan att bli antastade eller få nedlåtande kommentarer, och jag kunde få vara där med mina extrema utstyrslar. Ingen brydde sig. Verkligen en smältdegel av alla typer av personligheter. Det känner jag att jag saknar idag. Men jag vill inte gå tillbaka, absolut inte.

Artikel om Club Bacchus, Göteborg, om deras konkurs 1997. Källa: QX.

Det fanns såklart en hierarki även på bögställena. Jag vill gärna skriva mer om det en annan gång. Men kort sagt så var till exempel en ”manlig” bög mer värd en kille med smink. En ”straight acting” bög var mer åtrådd än en ”screaming queen”. Bögar var högre i rang än flator. Det har inte ändrats sig nämnvärt idag heller. Men det var ändå en trygg plats att vara på. Här blev man åtminstone inte sedd som mindre värd på grund av sin sexuella läggning.