På gymnastiken i sjätte klass, fick vi ibland åka buss från Ardala, där jag gick gick i mellanstadiet, in till Skara där vi skulle få simma i simhallen. Jag har alltid älskat atmosfären i simhallar, det är stort, rymligt och varmt. Och simma har jag alltid gillat, jag har alltid älskat att vara i vatten.
Efter vi hade simmat klart, så bastade vi. Killarna för sig och tjejerna för sig, som alltid. I killbastun satt vi och pratade om allt möjligt, och kom sedan in på ämnet sex, knulla, runka och ejakulera. Inte något konstigt ämne alls egentligen, för det är väl vad som rör sig mest i en pubertal killes hjärna.
Av någon anledning skulle det börja jämföras snoppar. Hur stora har ni? Runkar ni ofta? Kommer det nåt när du runkar? Alla var nyfikna på varandras tankar och erfarenheter. Det fanns inget sexuellt emellan oss alls, bara nyfikenhet och like oro kanske för hur våra kroppar höll på att utvecklas, eller inte utvecklas. Skulle allt bli bra? Det kändes fint att få prata med andra om allt det här nya som hände med oss.
Nu som vuxen tycker jag att den här stunden var bra, viktig och väldigt vettig för alla oss som satt där. Vi hade en ganska öppen dialog med varandra om kroppar, pubertet och ingen retade någon eller tyckte någon var konstig. En del berättade att de inte kunde komma än, men onanerade ofta. Några hade inte alls börjat fatta det där med onani, eller sex, de tyckte fortfarande det var roligare att leka med Lego.
En kille lekte med sin snopp där i bastun, så den började bli hård. Jag fick också stånd kommer jag ihåg, och hade redan då börjat fatta vart min sexualitet var på väg åt för håll.
Någon kommenterade att jag hade stånd. ”Ja men det är ju så skönt att ha stånd och runka!”, sa killen med hård snopp. Han och jag lekte med våra snoppar lite mer. Jag hade redan tidigare fått utlösning, hemma på mitt rum. Eftersom stämningen var så avslappnad i bastun, och det inte fanns några mobbare där, så var jag väldigt avslappnad, så jag kom, vilket inte var min mening. Det bara blev så då i bastun.
”Oj, kom du nu?” sa en kille som satt bredvid mig, och som själv ännu inte hade kommit så långt i sin pubertet. ”Ja oj, det gjorde jag visst”, sa jag och försökte låta avslappnad, fast mest var det otroligt genant. När man är så liten hade man inte riktigt koll på när eller om man skulle komma. Alla killarna i bastun tyckte inte det som hände var konstigt, äckligt eller töntigt. En del tyckte nog att det mest var det lite ”vuxet” att jag kunde ejakulera.
När vi kom tillbaka till skolan i Ardala, så spreds det sig att jag hade SPRUTAT. En av mina värsta plågoandar, Jonas Lindholm, fick såklart nys om detta. Han hade själv inte kommit så långt i sin pubertet att han kunde spruta, och var antagligen djävulskt avundsjuk på att jag, denna töntiga lilla bög, hade gjort detta. I hans ögon var jag nu en konkurrent till honom, en person som kunde något mer än vad han kunde.
På lunchrasten satt jag i matsalen och åt med några av de klasskamrater som jag suttit med i bastun. Jonas Lindholm, – som inte hade varit med inne i bastun – kom fram till vårt bord med några av hans kompisar och sa – lite högre än vad han behövde: ”Jag hörde att du runkade i bastun idag så att du sprutade! Fan vad äckligt!”.
När man går i sexan, så är man inte så slipad, så jag svarade ärligt. ”Ja det gjorde jag”.
”Ha-ha fa-an vad löjligt! Och man får inte runka i bastun heller. Jag tänker skvallra för magistern att du gjorde det”.
Jag blev givetvis rädd. Både på grund av att Jonas stod framför mig, men även att han skulle skvallra för läraren. Jag ville inte att magistern skulle veta detta. Vad genant, och det var kanske inte okej att göra sånt i en bastu. De killar som hade varit med mig i bastun, var som bortblåsta. Ingen ville väl få snorungen Jonas Lindholms hot på sig, så de höll sig undan, och de som inte gjorde det, stod istället bakom honom och flinade.
”Nej säg inget till magistern”, sa jag. ”Det vill jag inte”.
”Joho, det tänker jag göra, jag säger väl vad fan vad jag vill”.
”Men jag ska se när du sprutar. Runka av dig på toan här så får jag se att du kan spruta, och inte ljuger! Annars berättar jag för magistern.”, flinade han.
Jag kände att det började susa i huvudet, jag var ju sedan tidigare rädd för Jonas, och visste att hans hot sällan var tomma. Det enklaste var att göra som han ville, så slutade han mobba. Menade han allvar, tänkte jag? Varför vill han se det? Jag förstod inte vad han menade. Idag fattar jag ju att han var så nyfiken på hur det såg ut, när någon kom, eftersom han själv inte kunde spruta. Kanske var han sur för att han missat stunden i bastun, när vi andra på något märkligt sätt bondat och vuxit lite, blivit lite mognare i vår pubertet.
”Nu skall du göra det”, sa han och så gick vi mot toaletten. På vägen mot toa så berättade han högt för sina kompisar att jag skulle bevisa att jag kunde ejakulera, de skulle se det. Så det blev inte bara Jonas som skulle stå och se på när jag förnedrades framför honom, utan även hans kompisar skulle stå och se på.
Vi gick in i ett toabås, jag fick sätta mig på dasslocket, och de andra – jag minns inte hur många de var, kanske fem – stod runt mig och såg mig tvingas dra ner mina byxor.
”Runka nu då!”, sa Jonas och flinade. Jag började dra i min vid det här laget så lilla snopp, jag var ju livrädd. Den värsta mobbaren stod framför mig och beordrade mig att ejakulera. Min hjärna var så förvirrad, och jag förstod inget. Efter en evighet, så kom jag äntligen. ”Haha, fan vad äckligt” sa Jonas, och innan jag hann dra upp mina byxor så öppnade han dörren och gick därifrån med sitt entourage, och lät dörren stå öppen.
Utanför dörren stod min magister och tvättade sina händer efter lunchen. Där satt jag, med mina byxor nere vid fötterna och kände mig väldigt rädd, och övergiven. Han kommenterade inte ens vad han såg. Jag drog upp mina byxor och sprang ut.
Jonas Lindholm förstår jag idag var ett resultat av hopplöst dålig uppfostran. Han hade helt tagit kommandot över sina föräldrar genom att skrika, slåss och hota dem, för att få som han ville. När vi var mindre och kanske gick i lekis eller lågstadiet, innan han blev en av mina plågoandar, så lekte vi ihop en del. Han gapade och skrek alltid på sin mamma.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var konstigt att han fick det, att ingen vuxen sa emot. Men han var härskare över sina föräldrar, de tillrättavisade honom aldrig vad jag såg. Såklart att ett sådant barn blir odrägligt, även i skolan. Kanske även i resten av hans liv. Jag har ingen aning om vad han gör idag. Vill inte veta det heller. Under mina mest bittra perioder i livet har jag hoppats på att han blivit ful, fet och arbetslös som vuxen. Men så får man ju inte tänka. Jag nöjer mig med fet och ful.
Samma taktik som Jonas förde hemma, förde han även i skolan. Hans härskarteknik var att håna andra han inte gillade, skratta och förlöjliga. ”Haha, fan vad töntig du är som har sådan frisyr”. ”Fattar du inte att ingen vil vara med dig när du är så ful som du är?”. Skulle jag råka ha någonting som han ville ha, låt oss säga ett Nintendospel eller så, så hotade han antingen med att slå mig, eller så skulle han berätta för någon att jag var bög. Det hotade han många med, inte bara mig, för att vara bög var nog det sämsta man kunde vara i hans ögon.
Hans kompisar skrattade alltid med. Själlösa Bill och Bull-typer, för de ville ju inte framstå som töntar.
