Utseende-arkiv - En sorts biografi

2020-07-062020-07-06

Scandinavian Leather Men

Jag har ju rätt ofta gått från en extrem till en annan, i min strävan att hitta nåt nytt, nåt spännande, nåt som triggar min nyfikenhet. Varför gå den där gyllene medelvägen som alla pratar om, när man kan utforska utkanterna av samhällets kartor?

Från att jobbat med drag, smugit i parker efter lyckan, och hängt med sexarbetare så var det ju självklart att jag skulle bli nyfiken på en annan del av gayvärldens mörkare vrår. Som oftast så märker man ju att när man väl är i de där vrårna, så är det inte så mörkt eller konstigt när allt kommer omkring. Det tror man bara för att det är okänt. Jag tror att jag letar efter gränser för att kunna veta hur stor min ”spelplan” är. Det är inte alltid säkert att jag vill vara kvar i de yttre territorierna, men jag vill veta vad som finns där.

Jag kom i kontakt med SLM genom några bekanta som jag träffade på krogen. De hade varit medlemmar i SLM i flera år och tyckte att det var en bra klubb. Givetvis blev jag nyfiken. En ny outforskad del av gaysamhället. I’m in!

För den som inte vet vad SLM är så kan jag berätta. Det är en ideell förening för män som har sex med män, och som har strikt dresscode för att få komma in. Tänk er Tom of Finland. Läder, militär, gummi, naket… Ja ni fattar. SLM finns i Malmö, Stockholm och även i Göteborg. SLM Stockholm är störst och har öppet oftast. De har lokaler på Södermalm i en källare. Deras DJs spelar bra tung house; till exempel melodifestivalmusik är strikt förbjudet på SLM. Det skall vara mörkt, tungt och musik som gör stället att osa utav sex. För SLM är ett ställe dit man kan gå för att ha sex. Självklart, det är ju en fetischklubb för män.

Rollspel och ens rätta jag

Alla kläder är ju en sorts kostym för att passa in i ett sammanhang. Om jag jobbar på kontor, så förväntas det att jag skall ha kostym. Jag klär mig in i en roll, på något vis. Att klä mig i dragshow-kläder är ju också en roll. Kanske en lite mer spexig roll än en kostymnisse-roll, men ändå.

En transvestit klär sig i damkläder för att få slappna av och i det fallet få erkänna sina kvinnliga sidor. En kille som tar på sig en militäruniform av läder, gör det av precis samma orsak, att få leva ut en del av sin personlighet tillsammans med likasinnade. SLM är en liten del av gaysamhället, och även där klär man sig in i en roll, fast i det här fallet så framhäver de en del av ens personlighet som dessa kläder passar till.

Så det är mer äkta och sant mot en själv att få ta på sig de kläder som matchar en rätta jag, än att ta på sig en kostym för att företaget man jobbar på kräver det.

För mig var det väldigt spännande att utforska olika sidor av mig själv, att gå från det mer ”mjuka” till det ”hårda”. Varför måste man välja sida? Kan jag inte vara både mjuk och hård? Manlig och kvinnlig. Ljust eller mörkt. Ying och Yang. Vi behöver få erkänna alla våra sidor för att må bra, det är jag hundra på att vi alla behöver.

Röda Sten

Favoritminnet från min tid i SLMs styrelse var när vi firade 10års-jubileum, kan varit 2004, jag minns inte helt. Då hyrde vi den absolut bästa lokalen som finns i Göteborg, nämligen Röda stens konsthall och hade ett Boiler Room party. Vi flög in DJ PerQX från London och bjöd in piercingstudion Tribe att ha show. Dessutom kunde alla gäster som ville skaffa sig en piercing under kvällen – på valfritt ställe på kroppen. Givetvis fanns det lekrum också…. Det blev en succé! Jag var posterboy för festen när vi annonserade. Tyvärr kan jag inte hitta annonsen längre, buhuu!

Hitta rätt

Min pendel svänger som mest extremt i början när jag börjar utforska något nytt. Jag går all in, blir extrem nästan. Sedan minskar pendelns svängningar och jag landar i nåt sorts ”lagomland” där jag känner att ”här var det bra, här trivs jag”. Så SLM var en mycket spännande förening att vara med i. Jag var till och med ordförande i SLM Göteborg ett tag, men rollen som ordförande passade inte mig, så jag avsade mig den.

Idag är jag inte med i SLM. Pendeln har lugnat sig, och jag inte känner något behov att vara det. Been there, done that. Bought the t-shirt.

PS. Flaggan här ovan är den officiella Leather Pride Flaggan, som SLM faller in under och som används bland annat under prideparader.

2020-04-062020-04-06

Jag? Kroppsmedveten!?

Jag har haft komplex för min kropp i stora delar av mitt liv. Det spelade ingen roll om jag var vältränad och vägde 65 kilo nån gång på mitten av 90-talet, eller som för några år sedan då jag vägde runt 100 kg. Idag väger jag också lite över 100, men skillnaden idag är kanske att jag tar det mer med ro. Jag har hittat en acceptans för mig, vem jag är. Säkert har åldern nåt med detta att göra, man blir ju mer erfaren med åren.

Jag vet såklart att jag borde gå ner, men då på grund av hälsan, blodtryck, risk för diabetes och sånt där, ja ni vet. Men strunt samma vad jag väger, det är inte DET som är grejen. Vikten är nog mer ett symptom på nåt annat.

Jag är i grunden lat, även om jag lyckats träna mig i form till flera Göteborgsvarv och även klämt in en halvmara i Berlin. Min fundering är varför jag som liten aldrig ville träna, inte idrotta. Jag tror det beror på att jag inte kan se meningen med det. Om jag inte får ett tydligt svar på ”varför?”, såser jag inte någon anledning att göra något. Alls. Så att bara träna ”därför att”, det funkar inte på mig.

Dansa är kul

Pappa gjorde något tappert försök att få mig intresserad av fotboll, nån gång på slutet av 70-talet. Men det gick väl sådär. Jag kommer ihåg en match (jo, jag har spelat fotboll!) och jag skulle spela back. Coachen sa ”din plats är ner till höger om vår målvakt”. Sagt och gjort, jag ställde mig där och väntade på bollen. Den kom aldrig så jag började tänka på annat, lite danssteg och annat kul antagligen. Så när bollen väl kom, så blev jag mest överraskad. Och rädd. Bollar är ju så hårda 🙂

Så nej, idrott lockade mig aldrig som liten. Gymnastiken i skolan, det var kanske kul när vi lekte Hela havet stormar, men inte ens då gick det särskilt bra, jag lyckades aldrig komma över de där plintarna, och lianer kräver ju lite armstyrka, och det hade jag inte. Så jag träffade golvet med fötterna rätt snart, och hamnade på sidobänken.

Jag ser unga personer idag, bland både släkt men även på gymmet jag går, där det finns så väldigt många målmedvetna. De har disciplin, de har mål med sin träning och de tycker det är kul med hockey, fotboll eller balett.

Varför får en del den ”genen” och andra/jag inte det? Är det något som dagens barn får drillat i sig från bröstmjölken, som inte fanns när en annan var barn? Nu känner inte jag att jag är misslyckad bara för att jag inte klarade att träffa bollen med något annat än det platta tjejracket i brännbollen, jag har andra gener som är bra. Jag gillar att skriva, kan mycket om musik och anser mig vara en god lyssnare. Bland annat.

I vår familj var det heller ingen som tränade, åkte skidor, joggade eller något sådant, så det fanns heller inte naturligt i vår omgivning. Det som mest kunde liknas sport vad fiske. Det gillade jag, men tyckte alltid synd om fisken, så det sket sig det med.

Lina

Så vad hittar man på då, när man inte vill eller kan sporta? Som liten så lekte jag väl kontor, lyssnade på musik, och kanske hängde med nåt grannes barn. När jag blev äldre så hade jag en bästis i Skara som jag umgicks med så mycket jag bara kunde. Lina hette min bästis som jag älskade att vara med. Hon var lik mig på många sätt. Hon gillade musik, samma som jag, och vi kunde sitta i timmar och lyssna på musik. Allt från Cyndi Lauper till Depeche Mode, vi kunde texterna utan och innan. Hon var en liten teaterapa, precis som jag, vi klädde ut oss, sminkade oss och drömde om att bli skådespelare.

Nån gång fick Lina och jag för oss att banta. Då drack vi bara massa vatten, det mättade tyckte vi. För det mesta så skolkade vi, och satt på café Sockerbagarn’ och sög på en kopp kaffe i timmar. Jag skolkade för att jag inte orkade med mina plågoandar i skolan, Lina tror jag skolade för att hon var skoltrött. Men jag har så mycket att tacka Lina för. Utan henne hade jag inte klarat högstadiet över huvud taget.

Men varken hon eller jag fick för oss att ”nu tar vi oss en lång promenad och får lite frisk luft”. Bättre att banta på vatten. Sunt. Och inte lika jobbigt.

5, 6, 7, 8 and go!

Det tog ända fram till mitten av 90-talet innan jag hittade nåt som jag kunde tänka mig att göra som var träning. Jag hade en kompis, Marco, som gick på World Class och tränade dansaerobics. Han tjatade på mig att följa med, och sa att det var jättekul. Men hur skulle det gå till? Jag, på ett gym!?

Strax innan detta, så hade jag börjat träna, men hemma i min lägenhet. Jag hade köpt Jane Fondas träningsvideos, som jag tyckte var superkul. Men att gå till ett gym!? Det gick ju inte, jag hade aldrig varit inne på ett gym. Men Marco lyckades övertala mig, och jag blev helt såld direkt!

Madiva hette hon som ledde danspassen, och hon var helt galen! Hon hade aldrig samma koreografi nån gång, utan varje danspass var helt nytt. Hon freestylade varje gång och vi andra hängde på. Ren glädje. Och helt annat än Fondas videos. Det här var DANS! Jag tränade rätt snart 4-5 gånger i veckan. Det var inte träning för mig, det var bara KUL. Sen blev ju sidoeffekten av det där kuliga att jag fick en rätt sund kropp.

Fast med min självbild så såg jag aldrig det, att jag hade en sund kropp. Jag var alltid lite missnöjd. Kunde alltid bli lite bättre, Vart är den där tvättbrädan, varför har inte jag en sådan? Misslyckat.

När jag fick mitt första kontorsjobb, på Luftfartsverket, så blev jag dirkekt väldigt stillasittande. Tjoff! Så gick jag upp i vikt. Och tjoff, så fick jag vatten på min kvarn att jag var rätt misslyckad. Min kropp visade ju det. Alltid döma sig själv på hur man ser ut. Utseendet visar ju vem man är.

Så det här blir en kortslutning i min hjärna. Fastän jag uppenbarligen trott att utseendet definierar vem man är, så lägger jag inte ner någon tid på träning. Innebär det då att jag inte tycker att jag är ”värd” att se bra ut? Är jag bara lat?

Eller kan det vara så att jag missförstått mig själv, att jag egentligen inte längre tycker att utseende är viktigt, men jag går i gamla invanda tankar, utan att reflektera att jag egentligen inte håller med mig själv?

Min kropp är mitt tempel

Det jag vet säkert, är att min kropp är en plats där jag bor i. Mina tankar, min själ och mitt inre väsen bord där inne. Och den bostaden vill jag behålla så länge som möjligt. Jag är inte redo att flytta därifrån på många år. Kanske är det just det som borde vara min drivkraft att röra på mig mer?

2020-02-022020-02-02

Bögar, horor, nattliv, oh my!

Rött medlemskort till Club Bacchus, Göteborg, 1990.

Det fanns på slutet av 80-talet och början på 90-talet ett café i Göteborg som drevs av RFSL, som hette Hellmans café. Namnet kom efter Allan Hellman, som var den förste att grunda RFSL Göteborg. Detta gjorde han 1971. Men det var inte första förening han startade. Redan 1951 startade han Allan Hellman Friends’ Club, i det då väldigt homofientliga Göteborg. Så sent som 1996 tog RFSL fram en underökning som sa att ca 36% av göteborgarna utsatts för våld på grund av sin homosexualitet, mot 23% i hela landet. Tack och lov har mycket hänt sedan dess.

Caféet låg på Esperantoplatsen, som på den tiden verkligen var en plats dit man helst inte gick kvällstid. Esperantoplatsen låg i ena änden av Rosenlundsgatan, som på den tiden var gatan där många prostituerade gick. Inte för att det var de som var de farliga, snarare de män som drogs till dem. Torskar, hallickar och andra män som antingen levde på dessa kvinnors jobb, eller tyckte att det var okej att köpa sex av dem. Inga svärmorsdrömmar direkt. Där erbjöds RFSL en lokal av Göteborgs stad att bedriva caféverksamhet, och även nattklubben Touch. Tack Göteborg. Känn ingen sorg för oss.

Till Hellmans café gick vi oftast efter man varit ute och dansat. Antingen gick vi till Bacchus, eller till Touch. Till Touch gick man i nödfall, för det ansågs vara lite mindre hippt. RFSL har alltid kämpat för att ses som viktiga i gayvärlden, i alla fall den stora massan. Det är väldigt konstigt egentligen. En organisation som slåss för allas lika värde, våra rättigheter att leva samma liv som vem som helst, att man rynkar på näsan åt dem och avfärdar dem som “politiska tofflor”. Jag skall inte säga att jag var så mycket bättre då Hellmans café fanns, men till mitt lilla försvar får jag säga att jag inte var särskilt gammal.

För att komma till Hellmans efter att man klubbat och visat upp sin senaste outfit på Bacchus, så gick vi alltså ofta till Hellmans. De hade nämligen öppet hela natten, fram tills första spårvagnarna började rulla på söndags morgon. Standard var att man köpte en balja kaffe och en köttbullesmörgås med rödbetssallad. Sedan satt man där och pratade och skvallrade om vad som hänt och hade man riktigt tur så fick man kanske ragg. Eller jag fick aldrig det, men jag vågade å andra sidan aldrig ragga heller. Enda stället jag vågade ragga på, var i parkerna, i mörkret där ingen riktigt såg hur jag såg ut. För var det något som jag saknade, så var det självförtroende om hur jag såg ut.

Från Bacchus gick man till Hellmans på kanske 10 min och vägen dit var genom Hagakyrkans park, Allégatans parker och över Rosenlund, där Feskekörka låg. Inte den säkraste vägen att gå kanske. Konstigt nog så blev varken jag eller någon av mina vänner nedslagna eller antastade där. Kanske såg vi för extrema ut eller så hade vi bara tur.

Fika på Hellmans. Jag till höger. Typ ingen aning vilket år. 1990?

Rosenlundsgatan erbjöd alltså prostituerade, av alla de kön som vandrar på denna jord. Jag umgicks med flera prostituerade på den tiden, som jag lärde känna på krogen. Bögställena i Göteborg var verkligen spännande att vara på, på den tiden (kan bero på att jag var så ung). Ville man visa sig öppet gay, eller bara vara den man var, så fanns det bara bögställen att gå till, och ha som sin fristad. Här möttes bögar, flator och hetromän som gick dit i full drag. Prostituerade kunde gå hit utan att bli antastade eller få nedlåtande kommentarer, och jag kunde få vara där med mina extrema utstyrslar. Ingen brydde sig. Verkligen en smältdegel av alla typer av personligheter. Det känner jag att jag saknar idag. Men jag vill inte gå tillbaka, absolut inte.

Artikel om Club Bacchus, Göteborg, om deras konkurs 1997. Källa: QX.

Det fanns såklart en hierarki även på bögställena. Jag vill gärna skriva mer om det en annan gång. Men kort sagt så var till exempel en ”manlig” bög mer värd en kille med smink. En ”straight acting” bög var mer åtrådd än en ”screaming queen”. Bögar var högre i rang än flator. Det har inte ändrats sig nämnvärt idag heller. Men det var ändå en trygg plats att vara på. Här blev man åtminstone inte sedd som mindre värd på grund av sin sexuella läggning.

På väg till Bacchus! Blått hår är fint. Göteborg 1987. Jag är 16 år.

2020-01-262020-01-26

Jeansbulle

Jag liftade mycket mellan Skara och Göteborg, innan jag flyttade ner. Det var de gånger jag inte hade råd med bussen, men inte klarade av rent mentalt att vara i Skara en helg.

Att lifta var en frihetskänsla och ett äventyr. Jag fick chansen att fly från Skara, till – för mig på den tiden stora staden – Göteborg. Dessutom var det gratis, och jag kunde samtidigt stå och drömma om att det kanske kom en Prince Charming i en bil som plockade upp mig och så drog vi iväg någonstans där vi levde lyckliga i alla våra dagar. Det hände såklart aldrig.

Idag skulle jag inte våga lifta (och ingen skulle antagligen aldrig plocka upp någon heller, tiderna förändras ju), men när man är 16 år så är ju inget farligt. I alla fall så var det så för mig. Förutom i skolan då. Där var allt farligt.

Det enkla med det hela var att ta sig ner till Göteborg. Bra väg att stå vid, där utanför Skara. Mycket trafik och bred vägren som gjorde det enkelt för bilister att stanna. Problemet var hem från Göteborg. Att ställa sig på vägen vid gasklockan, var lika med noll chans att få lift. Först stadstrafik, som sedan övergick till motorväg. Så det slutade flera gånger med att jag fick ringa hem och säga att jag inte kunde komma hem. Eftersom jag nästan aldrig berättade att jag liftat ner till Göteborg, så blev den nyheten för mina föräldrar sällan goda. Så då fick de ta bilen ner och hämta mig. Problem solved, tänkte jag, och gjorde samma sak igen. Stackars mamma och pappa, vad det fick stå ut med mycket.

Det närmaste en Prince Charming jag kom det, var en gång när jag återigen försökte lifta till Göteborg. Det var en sommardag, sent på eftermiddagen, och jag stod säkert i någon timme för att få lift uppe vid E20, utanför Skara. Till slut fick jag det, men han som körde skulle bara till Vårgårda, men jag fick gärna åka med dit, så kunde jag fortsätta lifta från den bensinmack som var där utmed E 20an. Jag åkte med dit, och sedan kände jag att nu blev klockan mycket, fick jag lift då, så skulle jag antagligen inte vara i Göteborg förrän sent, och jag hade inte någon att bo hos. Det var kanske inte så genomtänkt resa, kände jag trots allt.

Så jag bytte sida på vägen och började lifta hemåt igen. Det kändes ganska okej ändå, denna lilla resa hade ju varit ett äventyr i sig, och känslan av att få bestämma själv vad jag ville göra var skön. Ganska snart så stannade en bil. En stor fet jeep-liknande bil var det som stannade. Såg dyr ut. Jag öppnade passagerardörren och tittade in. Där satt en kille som kanske var 25 år. Jag var vid den här tiden runt 16 år, så killen bakom ratten vad ju väldigt gammal i mina ögon. Men inte på något sätt oattraktiv, för den sakens skull. Lite halvlångt hår, med en snygg modern frisyr a la Christer Sandelin, med blekta slingor i håret för att få den där artificiella solkyssta känslan.

”Hej, vart skall du” frågade jag.

”Till Skara”, svarade han.

Oj finns det så snygga killar i Skara tänkte jag, och sa att jag gärna åkte med. Det fick jag, så jag hoppade in. Fastän jag fortfarande var oskuld, så kändes stämningen i bilen väldigt sexuellt laddad, troligtvis bara från mitt håll. Kanske var det något i luften, eller så var det bara mina tonårshormoner som fått frispel. Killen hade ett par avklippta jeans, väldigt korta, med en enorm bula som gjorde att jag satt som en solmogen tomat i ansiktet hela resan. Oj vad jag gärna hade klämt på den bulan, minns jag att jag tänkte då! Men jag vågade så klart inte, fast jag tyckte att ha skrevade något väldigt där han satt, han försökte absolut inte dölja paketet, snarare tvärtom så ville han väldigt gärna att jag skulle se. Eller så var det bara en man som led av den numer så kallade Manspread-sjukdomen.

Hade jag varit lite äldre, så kanske något hade hänt, vem vet. Hade han frågat mig om jag ville ha sex med honom i bilen hade jag haft det utan att tveka. Herregud, när jag var 16 så fanns det ju inget hellre jag ville på jorden än att bli av med oskulden. Men han var schysst och släppte av mig i Skara och jag såg honom aldrig mer igen. Alldeles uppeldad av mitt busiga liftäventyr som kunnat slutat med sex (i min fantasi), så gick jag hem. Den natten drömde jag förbjudna drömmar om min liftare och hans stora jeansbulle.