Jag minns inte riktigt när det blev som det blev, men jag tappade den där nära kontakten med mina föräldrar. Det hände nån gång efter min pubertet tror jag, och när jag flyttade hemifrån (17 år gammal) så tappade jag ytterligare kontakt.
När jag åkte hem till Skara för att hälsa på, så hade vi sällan nåt att prata om. Det var rätt krystat, stapplande och ytligt. Både när jag hälsade på mamma och – framförallt – hos pappa.
Hos pappa blev det prat om väder och vind, jobb och kanske vad man sett på tv. Det var ju avklarat på nån timma, och sedan satt vi mest och var tysta. Jag började se till att åka upp när jag visste att min syster skulle komma med, så det var lite fler som kunde prata, eller så kom jag lite senare på dagen så att när vi hade avhandlat allt prat. kunde sätta oss och se på tv eller nåt.
Jag sprang alltid fram till radion och satte på den, så det inte blev helt tyst i lägenheten. Tystnaden kvävde mig och jag fick nästan panik.
Hos mamma var det lite enklare, för med mamma bodde även henns nya man, och han var (och är) bra på att prata. Men jag tillförde sällan nåt till oonversationen, jag visste inte vad jag skulle säga.
Skulle jag säga att jag varit ute och festat och sedan gått på gatan och sålt mig? Att jag hade ”tjejmiddag” hemma med mina killkompisar, där vi klädde upp oss i drag och sedan sprang ner på stan. Eller gick på Bingo…
Det där med dragbingo var faktiskt ganska kul. Det kanske mamma och pappa hade skrattat åt, men jag utgick där och då ifrån att allt sånt var big no-no för deras öron. Jag och en kille som heter Jörgen (tror jag, han är präst numer) fick för oss en kväll att sminka upp oss och bara ta ett glas vin. Ni vet, sånt man gör en tisdagskväll när man är 17-18 år. Jag bodde då i Olskroken i Göteborg, och uppe på Redbergsplatsen fanns en Bingohall. Så efter en flaska vin och två ton med smink, så stapplade Jörgen och jag upp till Bingot i 12 cm pumps och köpte oss varsin bricka. Jag lovar, du kunde höra en nål falla till golvet när vi kom in. Vi satte oss vid ett bord och efter varje nummer som ropades ut så skrev vi ”BINGO!” jättehysteriskt. Sen så blev vi eller blev inte utslängda, jag minns inte.
Där uppe satt vi…
Men tillbaka till det där med att jag inte kunnat prata med mina föräldrar, i vuxen ålder. Det fortsatte så hela livet, tills båda gick bort. Vi pratade aldrig om känslor, eller om ämnen som inte innefattade musik, film eller mammas nya byggprojekt som hon hade hop med sin man.
Jag öppnade mig – i pincip – aldrig för dem, inte helt och hållet. Det är något som jag idag tycker är otroligt sorgligt. Och konstigt, hur det kom sig.
En gång när jag faktiskt öppnade mig för pappa, var när jag hade jobbat på Skivhugget (Sveriges största skivbutik då det begav sig) och blev uppsagd. Uppsägningen var vidrigt ful, ägaren anklagade mig för stöld och sparkade ut mig med huvudet före. Var det nån som stal något så var det ägarna. Snacka om svarta pengar i den butiken. De duckade för Skatteverket på sätt som skulle få Trump att bli avundsjuk.
När jag hade blivit uppsagd var jag så otroligt ledsen, kränkt och rädd för hur jag skulle klara mig ekonomiskt. Jag ringde pappa och bara grät och grät. Det var skönt och kändes fint. Han tröstade mig så gott han kunde, men det bästa var att han bara lyssnade.
Efter det att jag träffat min man, så blev det enklare att umgås med mina föräldrar. Det flöt på liksom, och jag behövde inte känna mig ensam eller ha svårt att få till en konversation. Men dialogen blev aldrig intim eller personlig…
Det är alltid lika intressant att läsa dina ”memoarer”, samtidigt lite skrämmande hur lite jag/vi, dina nära släktingar visste om din relation till dina föräldrar. Jag upphör aldrig att förvånas, men livet är väl inte alltid en öppen bok och tankeläsning har aldrig varit min vassaste gren.
Jag börjar fundera över min egen relation till mina föräldrar, men jag kan inte komma på några konstigheter. Därmed inte sagt att vi haft samma åsikt om allt och alla men på det stora hela så anser jag att min uppväxt var bra.
Undrar hur andra uppfattat den?