DJ Dolly

Jag har mycket att tacka andra för, för vad de gjort och hjälpt mig att få jobb. Patrik Flodin är en av dem. För er som inte vet vem Patrik ”Patsy” Flodin är, så kan man väl säga att han var 90-talets viktigaste person inom gayklubb-världen. Han var Partyfixaren med stort P, det var han som drog igång otaliga klubbar runt om i Götet.

Han började (får jag för mig) engagera sig i att jobba i klubbvärlden som en sorts motvikt till Bacchus, som hade monopolet på gayställen. Många kände att det kanske vore kul med något alternativ, med mer fokus på nattklubb än på mingelställe. Han körde flera ställen och jag minns inte namnet på alla, för en sak var säker med Patrik, det blev aldrig långrandigt! Hans klubbar kanske levde en månad eller två, men sedan hoppade han ofta vidare. Men några ställen blev mer långvariga.

Nemo

När Bacchus stängde så köptes lokalerna upp, och efter nåt år så öppnade nya gaystället Nemo. Patrik blev anställd där för att vara partyfixaren, den som drog igång PR-maskinen. Det var han magisk på. Nu pratar vi i en tid då kanske internet inte var helt självklart. Det var fortfarande tidnings-reklam och djungeltrumman som gällde. Men han lyckades. Såklart.

Jag hade känt Patrik flera år innan Nemo öppnade 1998 (lite osäker men tror det var då), men vi var mera bekanta än vänner. Han visste att jag jobbade som druga på den tiden, bland annat så satt han i juryn den gången jag tävlade i Dragqueen of the Year på Gamle Port, kanske 1990. Alla jurymedlemmar gav mig typ 1 poäng men han var så rar och gav mig 3 poäng, mest för att han gillade mitt låtval jag mimade till (Låten var Les Rita Mitsouko’s Marcia Baila.) Jag kände redan då att vi hade en liten connection där. Han hade ju bra musiksmak tydligen.

Hur som helst, jag blev anställd som ”husdruga” ihop med Hasse på Nemo. Hasse hade jag jobbat med ihop tidigare, han var enormt duktig vad gäller att designa och sy kläder och hade bra idéer vad vi skulle göra på scen. Det här var nog de roligaste år jag hade som dragartist. Vi fick helt fria händer att göra ganska korta, men bra grejer. Oftast på bardisken, men ibland körde vi mitt bland publiken och flirtade med dem. Eller så bestämde vi ihop med DJ (Il Stefano var Resident DJ då på Nemo) att han mixade in vår musik i hans DJ-set, och så uppträdde vi på dansgolvet. Galet, och kul!

Efter ett tag så tyckte jag att det vore kul att testa på att DJa. Patrik hade aldrig hört mig spela innan, och skall sanningen fram så hade jag knappt spelat innan. Bara några gånger på RFSLs nattklubb Touch, men jag hade inte någon direkt erfarenhet. Men han sa ”okej vi testar, så ser vi hur det går”. Jag fick lite hjälp och tips av Il Stefano att lära mig lite DJ-grunder, och jag hade ju redan bra koll på musik. Musik är ju mitt liv dä’ se! Patrik döpte mig till DJ Dolly, vilket jag inte hade nåt emot – även om jag som DJ inte var uppklädd i drag.

Det blev rätt bra, jag fick igång dansgolvet. Så på den vägen är det att jag blev gay-Göteborgs DJ under några år.

Fobi

Efter Nemo kursat 1998, så tågade Patrik vidare med gayklubbar i andra lokaler. Jag hängde på och var DJ på typ alla. Första stopp var på Viktoria, på hörnan Storgatan/Viktoriagatan. Efter det flyttade vi upp till Götaplatsen och Déjà vu. Där drog han igång klubbarna Tramp och Fobi. Jag DJade och fick nu även jobbet att göra annonserna och flyers.

Tramp lades ner och Fobi levde vidare på XLNT, på en tvärgata till Avenyn. Där tror jag Patriks klubbliv peakade. ”Alla var där”, det var sjukt mycket folk jämt.

XLNT hade ett VIP-rum, där en del kändisar hängde. Till och med Kungen och Drottningen var där en gång. Jag DJade, och visste inte om att de var där förrän vi stängt. Men personalen i vippen sa en kul grej minns jag. De hade frågat Kungen om han ville ha åt mer att dricka. Då svarade Silvia ”Nej, det vill han inte”. Sedan hade de gått. Kanske var La Camilla där också. 😉

Polyester

XLNT kursade, och ut åkte Fobi. Patrik flyttade vidare och jag tog mina CD-case och hakade på. Nästa stopp var tillbaka till Viktoria som nu hette Venue, jag tror året var 1999-2000 nån gång. Fobi fick gå i graven och istället öppnade Polyester. Namnet var en flirt med John Waters film med samma namn, där urmodern till alla dragqueens – Divine hade huvudrollen.

Magaluf

När Patrik ledsnade på Venue, så drog vi vidare, till vad jag minns det sista ställe jag DJade på, vad gäller i Patriks klubbar.

Sista stoppet blev Kungsgatan, och klubben Magaluf. Året var 2000. Det var sjukt trångt, svettigt och alldeles underbart. Dansgolvet var litet och ständigt knöfullt. Tror jag gillade att DJa som allra bäst här. Jag minns en gång när SLM (Scandinavian Leather Men) hade en stor årsfest i Göteborg. Efter att SLM stängt, så kom många av dessa till Magaluf. Det var många inbjudna från andra länder, främst Tyskland. Så det blev typ ”10000 tyska läderbögar” som invaderade stället. Det var en kväll som Göteborg gayliv aldrig upplevt sedan dess. Fulla läderbögar, de vet hur man roar sig. Ah, dessa minnen 🙂

Efter Magaluf stängt, så tror jag luften gick ur både Patrik och mig. Vi var rätt trötta på klubblivet. Som i ett trollslag så bröt vi kontakten. Förutom nåt telefonsamtal strax efter vi slutade jobba ihop, så har jag inte pratat alls med honom. Nånsin. Jag har sett honom nån gång på stan, men vi har inte hälsat. Var sak har sin tid. Men jag minns idag dessa år med mycket värme i hjärtat. Det här är år jag aldrig kommer glömma.