Kerstin satt i sin fåtölj. Hon hade hörlurar på sig som var inkopplade i tvn. Innan hade hon stoppat in en dvd; en livekonsert med Queen. The show must go on dundrade ut i lurarna och Kerstin flöt bort och in i musiken. Allt runtomkring försvann, all smärta, all oro och all vetskap om det som hon visste var på väg att hända. Att hon antagligen snart skulle dö. Nu kunde hon bara lyssna på Freddies röst, och känna gåshuden spridas över hennes hud. En hud som satt på en tunn liten kropp, som var på väg att tyna bort. Fastän Parkinson är en nervsjukdom, så sätter den sig på hela kroppen. Muskler, sinne, saknad av hunger och hur man uppfattar världen runtomkring sig.
Om Kerstin var medveten om det eller inte, det vet ingen, men det enda hon visste var att i musiken kunde hon sjunka in och söka tröst. Lugna sig och känna sig samlad och hel. Alla hallucinationer hon såg försvann, all rädsla för hur det skulle bli, om hennes barn skulle klara sig i livet utan sin mamma. Allt det där fick vänta, nu fanns bara musiken. Musiken och mamma.
”The show must go on, yeah
Queen, 1991.
Inside my heart is breaking,
My makeup may be flaking, but my smile, still, stays on”
Billy var en praktisk man. En man som gärna gjorde allt själv. Inte be om hjälp i onödan. Han såg det som sin lott att ansvara för allt. Se till att alla hade det bra, att allt sköttes rätt och helst att allt gjorde så som han ville ha det. Det blev helt enkelt bäst så. För alla. Som tidigare militär var han van vid att tvingas ta egna beslut, se resultat och att man följde vissa regler. Gör man bara som man blivit tillsagd så blir det inga problem.
Så när Kerstin blev sjuk så tog han på sig att sköta henne. Det blev hans jobb. Han var såklart gift med henne, men den här sjukdomen såg han som sitt jobb att bekämpa. Den var icke önskvärd och skulle bort. Parkinson är en sådan sjukdom att den inte bara drabbar personen som är sjuk, utan även de i dess omgivning. Särskilt de som bor ihop. Billy drabbades väldigt mycket. Hela hans liv ändrades.
Men han tog uppgiften på fullaste allvar. Det här skulle han klara! Kerstin skulle bli frisk, i alla fall så pass bra så hon kunde gå igen, om så även lite stappligt. Och om hon inte kunde gå, så kanske det blev så bra att hon inte såg så mycket hallucinationer. Häromdagen hade han funnit Kerstin stående vid sin rullator med en kamera och fotade rakt ner i mattan som låg under matsalsbordet. När han kom fram till henne så hade hon bara gråtit och inte kunnat prata. En lång stund senare, när hon fått sätta sig i sin fåtölj igen framför tvn, och han lyckats få henne att slappna av genom att sätta på lite musik, så hade hon berättat att hon alltid ser så mycket djur i huset. Den här gången hade hon sett en kanin. Hon var säker på att det var en kanin. Den här gången visste hon helt säkert att det inte var hon som blev lurad, nej nu var det en kanin i matsalen. Så hon hade tagit rullatorn och lyckats hämta kameran och sakta tagit sig tillbaka till matsalen och där hade hon tagit bilder på kaninen som satt på franskanten till mattan.
När Billy tittade i kamerans bilder så visste han redan innan att det inte skulle finnas någon kanin på någon bild. Men han gjorde det ändå. Det enda som fanns där var bilder på Kerstins fötter som stod vid mattans kant.
Andra gånger hade Kerstin sett släktingar, bland annat sina barnbarn som satt eller stod i huset. Men de sa aldrig något till henne. De bara tittade på henne. Hur mycket än Kerstin gned sig i ögonen och blinkade, så stod de kvar. Tysta och stela.
Men det som var det hemskaste med alla hallucinationer var att när Billy och Kerstin skulle sova, så kunde Billy vakna av att Kerstin ropade på honom. “Det ligger en okänd man mellan oss i sängen! Jag är rädd, ta bort!”
Och Billy försökte trösta henne, tända lampan, säga att det bara var han där. Ibland så lugnade hon sig, och kunde somna om, men lika ofta så fick Kerstin helt enkelt bara vänja sig vid att det låg en okänd, stel och lika tyst man bredvid. Lika tyst som alla andra som bara hon såg. Ingen pratade med henne.
Inte sällan gav Billy henne en sömntablett så att hon fick ro, och inte minst han själv. Men ibland, när båda var trötta, när Kerstin var otröstlig, rädd och bara skrek, då kunde tålamodet försvinna hos Billy, och han kunde ruska om Kerstin, och skrika “men hör vad jag säger” Det finns ingen här mer än jag, nu räcker det”. Och precis efteråt hade han drabbats av enorm skuldkänsla och kramat om Kerstin och de hade gråtit i varandras armar. En gråt man sällan behöver uppleva. Den som kommer ur en total förtvivlan och hopplöshet. När man inser att det nog inte någonsin blir bättre än så här.
De dagar det kändes lite lättare, då Kerstin var lite mer med i rummet, inte så frånvarande som hon kunde vara, då kunde Billy ta med henne ut på en biltur, de kanske bara åkte ut för att se på naturen eller kanske ta en fika. Innan så såg han till att hjälpa in Kerstin i duschen så hon blev ren, hjälpte på henne med kläder och fixade henne lite i håret och kanske så fick hon välja ut ett läppstift som han målade på hennes läppar. “Är jag fin nu?” Kerstin log mot Billy som alltid blev så glad när hon sa nåt. “Det är du alltid, sötnos”.
Sen hade han ledsagat ut henne till bilen och satt henne i passagerarsätet och sedan hade de åkte iväg som vilket vanligt pensionerat par som helst. Båda kunde känna sig som vem som helst för en stund. Billy körde och mådde bra. Kerstin satt bredvid och tittade ut genom rutan och såg precis samma sak som Billy. Hon vad så glad att hon hade Billy. Kanske skulle allt ordna sig, ändå.