Hissmannen Otto

Midsommar är en fantastisk tid. Inte bara själva dagen då vi äter sill, potäter och massa jordgubbar. Jag älskar årstiden. Allt är nytt, grönt och det känns fortfarande som man har hela sommaren framför sig.

Jag minns en midsommar, nån gång på sent 90-tal som kanske inte blev så grön och grann, skön och sann. Vi var ett gäng på kanske tio personer som skulle fira hos en kompis, som hade en sommarstuga inåt landet. Vi delade upp så alla köpte med sig lite olika grejer. Knytkalas helt enkelt. Den killen vi firade hos, hans pappa hade till och med fixat kräftor till oss, ett berg av insjökräftor. Nom nom nom.

Nåväl, vi kom dit dagen innan midsommar och installerade oss, packade upp våra grejor, fixade sängplatser.

Jag visste redan innan att några av de som var med, att de hade med sig speed, amfetamin, men tänkte nog att jag inte ville prova. Jag hade aldrig gjort det tidigare.

Vi fixade lite grillad mat, och blandade till några drinkar. Sedan märkte jag att fler och fler gick ut i köket och kom inte tillbaks. Nyfiken i en strut så tassade jag ju efter.

”Jag vill bara dra en lina om jag kan göra det i en 500-kronors sedel. En hundring känns så fattigt.” Den kommentaren slog mig och kom så oväntat, att den fastnat i mitt minne. Hon som sa den var verkligen inte nån som jag upplevde som divig. Inte trodde jag heller att hon skulle ta knark.

”Skall du inte ta nåt också”, sa någon till mig. Bara tanken att dra upp nåt i näsan, kändes jätteläskigt. När man sett skådisar göra det i filmer har jag alltid velat nysa, och näsan börjar klia bara av att se det.

”Nja, jag vill inte få nåt i näsan” svarade jag.

”Men du behöver inte snorta, du kan lägga det i mat till och med, skillnaden blir bara att det inte slår lika direkt och hårt”.

”Okej, hur mycket skall man ta då”, undrade jag. ”Jag vill inte bli hög och tappa kontrollen”. Tanken på att vara ute i en sommarstuga med vänner som alla skulle vara höga, kändes helt okej innan. Men om jag skulle ta något och det gick snett, vem skulle ta hand om mig då? Om alla var stenade så kanske ingen fattade att det var fel på mig?

”Du kan ta jättelite, vara ett litet korn”. Nån höll fram en sån där liten påse med zip-lock. Nåt gulaktigt mjöl låg där i, lite klimpigt. Jag tog emot påsen.

”Om nåt händer, så måste ni ringa ambulansen, eller hjälpa mig”, sa jag. Det lovade alla dyrt och heligt.

Så jag tog ett litet korn och svalde det med min Gin & Tonic.

Den känsla jag upplevde när amfetaminet slog till, det har jag aldrig upplevt, varken före eller efter. Mina sinnen kändes knivskarpa, jag var glad, jag var social, jag var fri. Vi hade så fantastisk midsommar, kommer jag ihåg att jag kände mitt uppe i alltihop. Alla mina vänner älskade jag och de var så fantastiska och roliga. Tiden stod still och jag levde i nuet.

En utomstående som skulle kommit förbi då, skulle antagligen inte tycka att vi var knivskarpa och härliga. Alla som umgåtts med höga personer – och som själva inte tagit nåt – vet att det är helt meningslöst att föra en diskussion med dem. Man blir liksom inte en del av gänget, de är på en helt annan våglängd. De är som försatta i trans, och bara de som också är påverkade förstår en annan påverkad. Vad det nu finns att förstå. Det mesta är mest osammanhängande dravel, som bara en lika hög person kan tänkas köpa.

Nåväl, midsommaren flöt på. Jag minns att jag löste ett korsord där på midsommardagen. Eftersom första kornet amfetamin funkat så bra, så fortsatte jag ta mer. Jag tyckte jag var enormt skarp i huvudet, och löste korsordet på nolltid. Jag minns att ett ord var ”Hissman”, och jag skrev in ”OTIS”. Jag är helt säker på att jag skrev det. Men så häromveckan såg jag en repris på serien ”Vänner” och där är det en scen där någon löser korsord och skriver in just OTIS. Så jag vet faktiskt inte om jag ens löste korsord den där sommaren, eller om jag bara trodde det, fick för mig att jag var Phoebe, Chandler eller Monica.

Midsommar tog slut. Alla skulle åka hem efter tre dagars festande. Då kom vi på att vi inte ätit. Alls. Ingen sill, inga jordgubbar, inget grillat. Och kräftorna vi fått hade vi helt glömt bort. Amfetaminet hade både dämpat hungern men även fått oss att helt tappa tid och rum. Tre dagar flöt på, jag minns inte om vi sov ens. Kanske, jag vet inte. Så vi gick ut i skogen och grävde ner alla kräftor och annan mat som inte kunde räddas. Vi ville inte att pappan som fiskat kräftorna skulle få reda på att vi inte ätit dem.

***

Den sommaren festade jag på rätt hårt och många gånger tog jag amfetamin. För varje gång fick jag mer ångest efteråt. Det som först var ett underbart rus och en enorm frihetskänsla, blev istället ett svart hål i magen. En ångestklump som bara växte.

Det som fick mig att sluta helt var när vi hade varit ute och festat hela natten, och därefter åkt ut till Saltholmen för att sola och bada. Jag var fortfarande hög som ett hus. Jag kände att jag var trött, men kunde inte slappna av. Munnen gick i ett, jag pladdrade på och gick omkring på klipporna (naken) och pratade med alla möjliga människor som jag tyckte att jag kände. Fastän jag såg på deras blickar att de inte ville prata med mig, så fortsatte jag. Munnen pladdrade på, och det som kom ut var antagligen helt osammanhängande.

En sak som händer med kroppen när man tar amfetamin är att man blir så sjukt kåt. Men de funktioner som behövs för att överhuvud taget kunna få upp ”den” är som bortblåsta. Erektion finns inte på kartan. Så det spädde på min ångest ännu mer. Jag var jättekåt, naken och sprang runt på Saltholmen och försökte…ja jag vet inte om jag försökte ragga, för min hjärna gick på högvarv. 1000 saker hände samtidigt i huvudet. Till slut åkte jag väl hem i alla fall och la mig.

När amfetaminet gick ur kroppen, så förstod jag vad fel allt blivit. Jag tog aldrig droger igen efter det.