Jag? Kroppsmedveten!?

Jag har haft komplex för min kropp i stora delar av mitt liv. Det spelade ingen roll om jag var vältränad och vägde 65 kilo nån gång på mitten av 90-talet, eller som för några år sedan då jag vägde runt 100 kg. Idag väger jag också lite över 100, men skillnaden idag är kanske att jag tar det mer med ro. Jag har hittat en acceptans för mig, vem jag är. Säkert har åldern nåt med detta att göra, man blir ju mer erfaren med åren.

Jag vet såklart att jag borde gå ner, men då på grund av hälsan, blodtryck, risk för diabetes och sånt där, ja ni vet. Men strunt samma vad jag väger, det är inte DET som är grejen. Vikten är nog mer ett symptom på nåt annat.

Jag är i grunden lat, även om jag lyckats träna mig i form till flera Göteborgsvarv och även klämt in en halvmara i Berlin. Min fundering är varför jag som liten aldrig ville träna, inte idrotta. Jag tror det beror på att jag inte kan se meningen med det. Om jag inte får ett tydligt svar på ”varför?”, såser jag inte någon anledning att göra något. Alls. Så att bara träna ”därför att”, det funkar inte på mig.

Dansa är kul

Pappa gjorde något tappert försök att få mig intresserad av fotboll, nån gång på slutet av 70-talet. Men det gick väl sådär. Jag kommer ihåg en match (jo, jag har spelat fotboll!) och jag skulle spela back. Coachen sa ”din plats är ner till höger om vår målvakt”. Sagt och gjort, jag ställde mig där och väntade på bollen. Den kom aldrig så jag började tänka på annat, lite danssteg och annat kul antagligen. Så när bollen väl kom, så blev jag mest överraskad. Och rädd. Bollar är ju så hårda 🙂

Så nej, idrott lockade mig aldrig som liten. Gymnastiken i skolan, det var kanske kul när vi lekte Hela havet stormar, men inte ens då gick det särskilt bra, jag lyckades aldrig komma över de där plintarna, och lianer kräver ju lite armstyrka, och det hade jag inte. Så jag träffade golvet med fötterna rätt snart, och hamnade på sidobänken.

Jag ser unga personer idag, bland både släkt men även på gymmet jag går, där det finns så väldigt många målmedvetna. De har disciplin, de har mål med sin träning och de tycker det är kul med hockey, fotboll eller balett.

Varför får en del den ”genen” och andra/jag inte det? Är det något som dagens barn får drillat i sig från bröstmjölken, som inte fanns när en annan var barn? Nu känner inte jag att jag är misslyckad bara för att jag inte klarade att träffa bollen med något annat än det platta tjejracket i brännbollen, jag har andra gener som är bra. Jag gillar att skriva, kan mycket om musik och anser mig vara en god lyssnare. Bland annat.

I vår familj var det heller ingen som tränade, åkte skidor, joggade eller något sådant, så det fanns heller inte naturligt i vår omgivning. Det som mest kunde liknas sport vad fiske. Det gillade jag, men tyckte alltid synd om fisken, så det sket sig det med.

Lina

Så vad hittar man på då, när man inte vill eller kan sporta? Som liten så lekte jag väl kontor, lyssnade på musik, och kanske hängde med nåt grannes barn. När jag blev äldre så hade jag en bästis i Skara som jag umgicks med så mycket jag bara kunde. Lina hette min bästis som jag älskade att vara med. Hon var lik mig på många sätt. Hon gillade musik, samma som jag, och vi kunde sitta i timmar och lyssna på musik. Allt från Cyndi Lauper till Depeche Mode, vi kunde texterna utan och innan. Hon var en liten teaterapa, precis som jag, vi klädde ut oss, sminkade oss och drömde om att bli skådespelare.

Nån gång fick Lina och jag för oss att banta. Då drack vi bara massa vatten, det mättade tyckte vi. För det mesta så skolkade vi, och satt på café Sockerbagarn’ och sög på en kopp kaffe i timmar. Jag skolkade för att jag inte orkade med mina plågoandar i skolan, Lina tror jag skolade för att hon var skoltrött. Men jag har så mycket att tacka Lina för. Utan henne hade jag inte klarat högstadiet över huvud taget.

Men varken hon eller jag fick för oss att ”nu tar vi oss en lång promenad och får lite frisk luft”. Bättre att banta på vatten. Sunt. Och inte lika jobbigt.

5, 6, 7, 8 and go!

Det tog ända fram till mitten av 90-talet innan jag hittade nåt som jag kunde tänka mig att göra som var träning. Jag hade en kompis, Marco, som gick på World Class och tränade dansaerobics. Han tjatade på mig att följa med, och sa att det var jättekul. Men hur skulle det gå till? Jag, på ett gym!?

Strax innan detta, så hade jag börjat träna, men hemma i min lägenhet. Jag hade köpt Jane Fondas träningsvideos, som jag tyckte var superkul. Men att gå till ett gym!? Det gick ju inte, jag hade aldrig varit inne på ett gym. Men Marco lyckades övertala mig, och jag blev helt såld direkt!

Madiva hette hon som ledde danspassen, och hon var helt galen! Hon hade aldrig samma koreografi nån gång, utan varje danspass var helt nytt. Hon freestylade varje gång och vi andra hängde på. Ren glädje. Och helt annat än Fondas videos. Det här var DANS! Jag tränade rätt snart 4-5 gånger i veckan. Det var inte träning för mig, det var bara KUL. Sen blev ju sidoeffekten av det där kuliga att jag fick en rätt sund kropp.

Fast med min självbild så såg jag aldrig det, att jag hade en sund kropp. Jag var alltid lite missnöjd. Kunde alltid bli lite bättre, Vart är den där tvättbrädan, varför har inte jag en sådan? Misslyckat.

När jag fick mitt första kontorsjobb, på Luftfartsverket, så blev jag dirkekt väldigt stillasittande. Tjoff! Så gick jag upp i vikt. Och tjoff, så fick jag vatten på min kvarn att jag var rätt misslyckad. Min kropp visade ju det. Alltid döma sig själv på hur man ser ut. Utseendet visar ju vem man är.

Så det här blir en kortslutning i min hjärna. Fastän jag uppenbarligen trott att utseendet definierar vem man är, så lägger jag inte ner någon tid på träning. Innebär det då att jag inte tycker att jag är ”värd” att se bra ut? Är jag bara lat?

Eller kan det vara så att jag missförstått mig själv, att jag egentligen inte längre tycker att utseende är viktigt, men jag går i gamla invanda tankar, utan att reflektera att jag egentligen inte håller med mig själv?

Min kropp är mitt tempel

Det jag vet säkert, är att min kropp är en plats där jag bor i. Mina tankar, min själ och mitt inre väsen bord där inne. Och den bostaden vill jag behålla så länge som möjligt. Jag är inte redo att flytta därifrån på många år. Kanske är det just det som borde vara min drivkraft att röra på mig mer?