Jag fattar att man ibland måste göra saker man inte direkt gillar. Kanske ta jobb för att få lön, fast man egentligen inte ville ta det där jobbet, eller kompromissa med arbetskamrater eller vänner för att man skall kunna fortsätta göra saker tillsammans. Livet består av massa kompromisser och det är bara att leva med det. Det måste inte alls betyda något negativt. För det mesta är det säkert utvecklande att göra saker man inte tänkt att man velat göra.
Det är att känna själv vart den där gränsen går, att ”nej nu är det fel, nu är jag på väg att göra något som går emot vad jag vill”. När man känner den där magkänslan att sätta ner forten, att strida för sig själv, det är det jag menar. Det har alltid varit svårt för mig att känna det. Det är först långt efteråt som jag känt att något blev fel. Jag kan till och med tänkt först att det skulle bli kul att göra det där som nån bad mig om, men som jag kanske precis efteråt känt helt fel.
Eller saker kan ta flera år innan det får lov att komma upp till ytan, och visa sig. Hjärnan är nog så snäll mot sig själv, att en del minnen behöver mogna innan den klarar av att reda ut det där minnet.
Jag fick inte lära mig att att sätta värde på mina känslor, eller mina åsikter. Varken hemma, eller i skolan. Det har jag fått kämpa med att lära mig i vuxen ålder.
I vår släkt så var mantrat ofta att ”inte vara besvärlig”, ”göra som man blir tillsagd” och ”tacka och ta emot”. Jag skyller inte något på någon alls i familjen, för det var så självklart detta. Det något outtalat att inte vara till besvär, det var nåt vi hade i ryggraden, även mina föräldrar, i alla fall så som jag minns det. Man tog inte konflikter, diskuterade inte utan man gjorde. När något kändes fel, så pratade vi sällan om det. Locket på, för jag tror inte någon av oss visste hur vi skulle göra.
Odenplan
Jag reste upp till Stockholm en gång, nån gång i mitten av 90-talet, jag minns helt ärligt inte årtalet. Mobiltelefoner fanns knappt i alla fall och togs det kort så var det papperskopior som framkallades.
Hur som helst, jag hade chattat med en man från Stockholm, vi kan kalla honom för Per. Han var kanske 10-15 år äldre än jag. På den tiden chattade man på RFSL-chatten. Per tyckte jag verkade trevlig. Vi hade samma intressen och han var rätt humoristisk minns jag. Min typ av svarta humor, och han såg rätt bra ut. När jag skulle resa upp till Stockholm så tyckte jag att jag kände honom hyfsat väl.
Varför jag skulle upp till Stockholm var för att det var Frigörelseveckan (det som idag heter Stockholm Pride) och jag skulle upp med några vänner. Då tyckte jag att det passade bra att jag bjöd in mig till Per för att ragga till mig en gratis sängplats. Jag och pengar var ju inte så goda vänner på den tiden, så hotell var inte att tala om.
Per var verkligen trevlig, kul och social. Han bodde på Odenplan i en femrummare. Det första jag förstod var att han däremot var väldigt exhibitionistisk. Det har jag inget emot iofs, men han var väldigt provocerande. Han berättade att hans tidigare inneboende (studenter) ofta kom hem och såg Per ligga i soffan och onanera. Alternativt kunde han ha sex med öppen dörr in till sitt sovrum, så de inneboende såg vad som hände. De flesta hade flyttat rätt snart vad jag förstod. Per jobbade (jobbar?) för Riksdagen och han var egentligen inte beroende av pengarna han fick in av de inneboende. Jag tror nu i efterhand han hade dem hemma hos sig, bara för att kunna chocka dem. Han gick igång på det.
Han visade snart sidor av sig som jag inte visste om. Han berättade att han skulle ha en fest på kvällen, samma dag som jag kom upp. Några av hans vänner skulle komma till honom på lite vin, innan de skulle gå ut på klubb.
Han föreslog då att jag skulle – som en kul överraskning för gästerna – servera drinkarna. Absolut sa jag, det kan jag göra.
Vad kul sa han. Sen kan du väl göra det naken. Det skulle vara kul kul att se deras reaktioner tyckte Per, om jag kom in helt naken och hade en bricka med drinkarna på. De kommer bara tycka det är festligt.
Festligt
Av någon anledning gick jag med på detta, fast jag blev väldigt nervös. Det var nog lika delar spänning och att ”lyda order”, som fick mig att göra det. Jag ville göra Per nöjd, jag var gäst hos honom och var samtidigt lite intresserad av honom. Men allting gick alldeles för långt. Det var kanske 10 gäster, jag trodde det skulle vara två. Per ljög om detta också, för att han ville se min reaktion när jag kom in i rummet med drinkarna.
Han var uppenbart nöjd. Han fick den reaktion han ville. Han ville chocka sina vänner helt klart, och jag var hans redskap för det. En okänd ung kille från Göteborg, som ingen sett innan. Perfekt för hans syfte. Jag tänker inte sticka under stol med att jag fann en upphetsning i detta också. Jag skämdes inte över min kropp, och har egentligen inga problem med nakenhet.
Gästerna hade inte förväntat sig det som hände och jag märkte att de var obekväma med Pers lilla överraskning. Jag skämdes väldigt mycket och tog på mig kläderna igen väldigt snabbt.
Ingen tvingade mig, eller var hotfull. Men jag sa inte nej, jag sa ja, för jag ville inte göra nån besviken. Och jag gjorde det, för att jag blev tillsagd. Men jag kände mig aldrig bekväm den kvällen, eller trygg. Om det var övergrepp från Pers sida? Nej, ett fult trick kanske, men jag önskar så att jag hade haft förstånd att säga nej.
Men vad gör man inte för lite bekräftelse och uppskattning?