Kategori: Sex

Publicerat

Respekt

I puberteten var jag ofta sexuellt attraherad av mina antagonister. Jag var som alla vet ganska mobbad i skolan. Hormonerna tumlade runt och ställde till det, och blandade ihop saker som åtrå, lust och önskan att bli populär.

Respekterad var inte så viktigt, men att sex var nyckeln till framgång, det hade jag fått för mig. Har man sex, ja då är man ju älskad av den man har sex med. Sex har man med de man älskar.

Så om jag hade sex med Stefan, Mikael och Niklas så kanske de skulle gilla mig? Eller åtminstone sluta mobba mig?

De flesta plågoandar var -surprise – de populäraste killarna i skolan. Ni vet de där som blev invalda i ELEVRÅDET. Vem som valde in dem och hur det gick till, det fattade jag aldrig, men helt plötsligt var de där i skolkatalogen och hånflinade mot mig.

Det var Stefan, Annika (så mycket kastanjevatten i ansiktet att hennes ansikte såg helt skitigt ut i den svartvita skolkatalogen), Mikael och andra snygga sportiga tjejer och killar med Studio Line from L’oréal hårgelé i sina maxade hockeyfrillor.

Lyckade. Valda. Omtyckta.

Vad jag avskydde dem. Hatade dem. Avundsjukan över att de kunde leva sina liv så smärtfritt och framgångsrikt visste inga gränser. Ingen valde in mig i elevrådet. Tvärtom, de flesta i elevrådet gav mig stryk eller bara frös mig ute. Eliten spöade skiten.

Bitterheten åt upp mig inifrån.

Ändå. Jag var så förälskad i flera av mina plågoandar. De var snygga. Tänk om en SNYGG kille skulle gilla mig! En lyckad kille! Då skulle jag också vara lyckad.

I Skara bodde jag granne med en sån där lyckad kille, som jag var smått förälskad i. Minns inte hans namn. Anders kanske? Han tittade inte ens på mig. Han var snygg, spelade hockeyfotbolls-sport och stoltserade med en rejäl hockeyfrilla. Själv hade jag blonderat mig för sjätte gången och sytt en ny rock i pistagegrönt tyg. Den pimpade jag med Culture Club-badges och möjligen nån Depeche Mode tyg-patsch. Frågade du mig då, så var jag jättefin. Det fick jag såklart skit för. Fula bögen med hemsydda kläder. Tro inte du är nåt.

Idag är jag mest förvånad att jag inte blev ett sånt där psycho som satt och planerade hämnd och kryssade över ansiktet med röd tuschpenna på alla de jag hatat och hämnats på. Som såg till att de mystiskt ramlade ner för stup, av misstag drack kaustiksoda eller bara hittades i skogen med huvudet inslaget i gladpack.

Tro mig, jag hade de tankarna. När avundsjukan tog överhanden, och jag kände att mitt liv aldrig skulle bli bra. När man är 15 år så är det svårt att se framåt. Att nåt kan bli bättre. Man lever där och då. Och där och då, 1985, då var det nattsvart för mig. Smått desperat försökte man se hur allt elände skulle kunna ta slut. Snabbt. Då är döden ett rätt snabbt sätt.

Men mest hade jag tankar att bli accepterad. Vad skulle jag göra för att de skulle ändra sig och istället för att nocka mig efter Lucia-discot, bjuda med mig på fest? ”Hej Jonas, kom med oss, in i värmen och var med oss en stund!”

Hela uppfattningen om vad kärlek, respekt och tillit var, var så fel hos mig. Det var samma sak som sex. Har man sex så är det det ultimata beviset på att man är värd nåt, att man är älskad.

Absolut, den man är kär i kan man ha sex med. Sex kan man ha för att det är skönt, kul, avkopplande med en total främling man träffat på krogen eller i nån mörk park. Men att ha sex i tron att sex i sig kommer göra att man får kärlek, eller respekt är allt annat än självklart. Denna irrationella tankegången levde jag med i stor del av mitt liv. Jag letade efter kärlek och respekt på helt fel ställen i många år.

Jag var säkert inte ensam. Hur många har inte sett sex som vägen till en persons hjärta?

Publicerat

Scandinavian Leather Men

Tom of Finland strikes a pose

Jag har ju rätt ofta gått från en extrem till en annan, i min strävan att hitta nåt nytt, nåt spännande, nåt som triggar min nyfikenhet. Varför gå den där gyllene medelvägen som alla pratar om, när man kan utforska utkanterna av samhällets kartor?

Från att jobbat med drag, smugit i parker efter lyckan, och hängt med sexarbetare så var det ju självklart att jag skulle bli nyfiken på en annan del av gayvärldens mörkare vrår. Som oftast så märker man ju att när man väl är i de där vrårna, så är det inte så mörkt eller konstigt när allt kommer omkring. Det tror man bara för att det är okänt. Jag tror att jag letar efter gränser för att kunna veta hur stor min ”spelplan” är. Det är inte alltid säkert att jag vill vara kvar i de yttre territorierna, men jag vill veta vad som finns där.

Jag kom i kontakt med SLM genom några bekanta som jag träffade på krogen. De hade varit medlemmar i SLM i flera år och tyckte att det var en bra klubb. Givetvis blev jag nyfiken. En ny outforskad del av gaysamhället. I’m in!

För den som inte vet vad SLM är så kan jag berätta. Det är en ideell förening för män som har sex med män, och som har strikt dresscode för att få komma in. Tänk er Tom of Finland. Läder, militär, gummi, naket… Ja ni fattar. SLM finns i Malmö, Stockholm och även i Göteborg. SLM Stockholm är störst och har öppet oftast. De har lokaler på Södermalm i en källare. Deras DJs spelar bra tung house; till exempel melodifestivalmusik är strikt förbjudet på SLM. Det skall vara mörkt, tungt och musik som gör stället att osa utav sex. För SLM är ett ställe dit man kan gå för att ha sex. Självklart, det är ju en fetischklubb för män.

Rollspel och ens rätta jag

Alla kläder är ju en sorts kostym för att passa in i ett sammanhang. Om jag jobbar på kontor, så förväntas det att jag skall ha kostym. Jag klär mig in i en roll, på något vis. Att klä mig i dragshow-kläder är ju också en roll. Kanske en lite mer spexig roll än en kostymnisse-roll, men ändå.

En transvestit klär sig i damkläder för att få slappna av och i det fallet få erkänna sina kvinnliga sidor. En kille som tar på sig en militäruniform av läder, gör det av precis samma orsak, att få leva ut en del av sin personlighet tillsammans med likasinnade. SLM är en liten del av gaysamhället, och även där klär man sig in i en roll, fast i det här fallet så framhäver de en del av ens personlighet som dessa kläder passar till.

Så det är mer äkta och sant mot en själv att få ta på sig de kläder som matchar en rätta jag, än att ta på sig en kostym för att företaget man jobbar på kräver det.

För mig var det väldigt spännande att utforska olika sidor av mig själv, att gå från det mer ”mjuka” till det ”hårda”. Varför måste man välja sida? Kan jag inte vara både mjuk och hård? Manlig och kvinnlig. Ljust eller mörkt. Ying och Yang. Vi behöver få erkänna alla våra sidor för att må bra, det är jag hundra på att vi alla behöver.

Röda Sten

Favoritminnet från min tid i SLMs styrelse var när vi firade 10års-jubileum, kan varit 2004, jag minns inte helt. Då hyrde vi den absolut bästa lokalen som finns i Göteborg, nämligen Röda stens konsthall och hade ett Boiler Room party. Vi flög in DJ PerQX från London och bjöd in piercingstudion Tribe att ha show. Dessutom kunde alla gäster som ville skaffa sig en piercing under kvällen – på valfritt ställe på kroppen. Givetvis fanns det lekrum också…. Det blev en succé! Jag var posterboy för festen när vi annonserade. Tyvärr kan jag inte hitta annonsen längre, buhuu!

Hitta rätt

Min pendel svänger som mest extremt i början när jag börjar utforska något nytt. Jag går all in, blir extrem nästan. Sedan minskar pendelns svängningar och jag landar i nåt sorts ”lagomland” där jag känner att ”här var det bra, här trivs jag”. Så SLM var en mycket spännande förening att vara med i. Jag var till och med ordförande i SLM Göteborg ett tag, men rollen som ordförande passade inte mig, så jag avsade mig den.

Idag är jag inte med i SLM. Pendeln har lugnat sig, och jag inte känner något behov att vara det. Been there, done that. Bought the t-shirt.

Leather Pride flag

PS. Flaggan här ovan är den officiella Leather Pride Flaggan, som SLM faller in under och som används bland annat under prideparader.

Publicerat

Just do it

Skult i tunnelbanan på Odenplan

Jag fattar att man ibland måste göra saker man inte direkt gillar. Kanske ta jobb för att få lön, fast man egentligen inte ville ta det där jobbet, eller kompromissa med arbetskamrater eller vänner för att man skall kunna fortsätta göra saker tillsammans. Livet består av massa kompromisser och det är bara att leva med det. Det måste inte alls betyda något negativt. För det mesta är det säkert utvecklande att göra saker man inte tänkt att man velat göra.

Det är att känna själv vart den där gränsen går, att ”nej nu är det fel, nu är jag på väg att göra något som går emot vad jag vill”. När man känner den där magkänslan att sätta ner forten, att strida för sig själv, det är det jag menar. Det har alltid varit svårt för mig att känna det. Det är först långt efteråt som jag känt att något blev fel. Jag kan till och med tänkt först att det skulle bli kul att göra det där som nån bad mig om, men som jag kanske precis efteråt känt helt fel.

Eller saker kan ta flera år innan det får lov att komma upp till ytan, och visa sig. Hjärnan är nog så snäll mot sig själv, att en del minnen behöver mogna innan den klarar av att reda ut det där minnet.

Jag fick inte lära mig att att sätta värde på mina känslor, eller mina åsikter. Varken hemma, eller i skolan. Det har jag fått kämpa med att lära mig i vuxen ålder.

I vår släkt så var mantrat ofta att ”inte vara besvärlig”, ”göra som man blir tillsagd” och ”tacka och ta emot”. Jag skyller inte något på någon alls i familjen, för det var så självklart detta. Det något outtalat att inte vara till besvär, det var nåt vi hade i ryggraden, även mina föräldrar, i alla fall så som jag minns det. Man tog inte konflikter, diskuterade inte utan man gjorde. När något kändes fel, så pratade vi sällan om det. Locket på, för jag tror inte någon av oss visste hur vi skulle göra.

Odenplan

Jag reste upp till Stockholm en gång, nån gång i mitten av 90-talet, jag minns helt ärligt inte årtalet. Mobiltelefoner fanns knappt i alla fall och togs det kort så var det papperskopior som framkallades.

Hur som helst, jag hade chattat med en man från Stockholm, vi kan kalla honom för Per. Han var kanske 10-15 år äldre än jag. På den tiden chattade man på RFSL-chatten. Per tyckte jag verkade trevlig. Vi hade samma intressen och han var rätt humoristisk minns jag. Min typ av svarta humor, och han såg rätt bra ut. När jag skulle resa upp till Stockholm så tyckte jag att jag kände honom hyfsat väl.

Varför jag skulle upp till Stockholm var för att det var Frigörelseveckan (det som idag heter Stockholm Pride) och jag skulle upp med några vänner. Då tyckte jag att det passade bra att jag bjöd in mig till Per för att ragga till mig en gratis sängplats. Jag och pengar var ju inte så goda vänner på den tiden, så hotell var inte att tala om.

Per var verkligen trevlig, kul och social. Han bodde på Odenplan i en femrummare. Det första jag förstod var att han däremot var väldigt exhibitionistisk. Det har jag inget emot iofs, men han var väldigt provocerande. Han berättade att hans tidigare inneboende (studenter) ofta kom hem och såg Per ligga i soffan och onanera. Alternativt kunde han ha sex med öppen dörr in till sitt sovrum, så de inneboende såg vad som hände. De flesta hade flyttat rätt snart vad jag förstod. Per jobbade (jobbar?) för Riksdagen och han var egentligen inte beroende av pengarna han fick in av de inneboende. Jag tror nu i efterhand han hade dem hemma hos sig, bara för att kunna chocka dem. Han gick igång på det.

Han visade snart sidor av sig som jag inte visste om. Han berättade att han skulle ha en fest på kvällen, samma dag som jag kom upp. Några av hans vänner skulle komma till honom på lite vin, innan de skulle gå ut på klubb.

Han föreslog då att jag skulle – som en kul överraskning för gästerna – servera drinkarna. Absolut sa jag, det kan jag göra.

Vad kul sa han. Sen kan du väl göra det naken. Det skulle vara kul kul att se deras reaktioner tyckte Per, om jag kom in helt naken och hade en bricka med drinkarna på. De kommer bara tycka det är festligt.

Festligt

Av någon anledning gick jag med på detta, fast jag blev väldigt nervös. Det var nog lika delar spänning och att ”lyda order”, som fick mig att göra det. Jag ville göra Per nöjd, jag var gäst hos honom och var samtidigt lite intresserad av honom. Men allting gick alldeles för långt. Det var kanske 10 gäster, jag trodde det skulle vara två. Per ljög om detta också, för att han ville se min reaktion när jag kom in i rummet med drinkarna.

Han var uppenbart nöjd. Han fick den reaktion han ville. Han ville chocka sina vänner helt klart, och jag var hans redskap för det. En okänd ung kille från Göteborg, som ingen sett innan. Perfekt för hans syfte. Jag tänker inte sticka under stol med att jag fann en upphetsning i detta också. Jag skämdes inte över min kropp, och har egentligen inga problem med nakenhet.

Gästerna hade inte förväntat sig det som hände och jag märkte att de var obekväma med Pers lilla överraskning. Jag skämdes väldigt mycket och tog på mig kläderna igen väldigt snabbt.

Ingen tvingade mig, eller var hotfull. Men jag sa inte nej, jag sa ja, för jag ville inte göra nån besviken. Och jag gjorde det, för att jag blev tillsagd. Men jag kände mig aldrig bekväm den kvällen, eller trygg. Om det var övergrepp från Pers sida? Nej, ett fult trick kanske, men jag önskar så att jag hade haft förstånd att säga nej.

Men vad gör man inte för lite bekräftelse och uppskattning?