Ikväll tog jag en taxi genom Göteborg för att ta mig hem, och översköljdes av minnen. Gator, parker, statyer, restauranger, busskurer, kiosker, bensinmackar, Ullevi, spårvagnar. Det finns minnen i allt, efter att jag levt här sedan 1988. Hela mitt jag är präglat av Göteborg.
Här har jag levat, jobbat, festat, gråtit, tvivlat, skrattat. Jag har sålt både mig själv och min själ, jag har upplevt smärta och glädje, jag har blivit sviken, jag har svikit andra. Jag har fått vänner och jag har förlorat vänner på vägen. Jag har uppträtt på scener, och blivit underhållen av andra. Jag har dansat, tränat, DJat, rest utomlands för att sedan komma hem igen till Göteborg, mitt hem. I Göteborg har jag studerat, och lärt mig om vem jag är och vad jag vill. Den utbildningen pågår fortfarande.
Ibland har jag längtat iväg från stan, men aldrig gjort slag i saken. Jag har letat mig in till de mörkaste lokalerna, till de trångaste dansgolven, och de mest obskyra klubbar, letat efter bekräftelse, jag har varit så trött på allt att jag bara ville stänga av allt. Jag har haft nära till skärgården, men inte utnyttjat den.
Jag har flyttat runt, nästan levt i en resväska utan fast punkt. Jag har funnit kärleken och fått bygga ett bo tillsammans med Magnus, och senare även med Rocco. Vi har bott i Linnarhult i 18 år, och att lämna något som man trivs i och är trygg med, det är tuffare än vad jag trodde. Jag är vemodig, orolig och osäker på hur det skall bli i Dublin. Göteborg är det jag är, det jag kan och känner till. Det som definierar mig.
Men skulle du fråga mig om jag hellre skulle vilja stanna kvar, så skulle mitt svar bli ett nej, jag är nyfiken och ser fram emot att bo i Dublin. Flytten till Göteborg 1988 förändrade mig fundamentalt, och jag tror att flytten till Dublin kommer göra det också. Få mig att växa som person. Kanske stannar vi kvar där, eller så kommer vi hem till Göteborg igen om ett par år. Vem vet. Inte jag.