När jag träffade honom så hade jag mer eller mindre varit singel i hela mitt liv. Jag hade definitivt bott som singel sen jag var 17 år.
Den enda jag kan säga jag hade nån relation med var en kille i Stockholm som jag dejtade runt millenieskiftet, men som rann ut i sanden. Och så var det Neil då såklart.
Neil var en kanadensare som hade tagit ett sabbatsår under 2003 för att besöka Europa och framför allt Sverige. Han var mycket intresserad av vår infrastruktur, ekonomi och vårt sociala skyddsnät. Och så älskade han Alcazar, ABBA och tja, allt som var svenskt.
Vi träffades på ett dansgolv under min semester. Det känns som om vi var ett par i månader men i verkligheten var vi det i kanske några veckor. Vi gjorde allt ihop, och jag var helt upp över öronen förälskad. Det sista vi gjorde i Sverige var att åka upp till Stockholm Pride, som då var i Tantolunden. Alcazar uppträdde, de hade gjort årets Pridelåt (Someday), och jag ville bara vara med Neil.
På söndagen var sista dagen vi skulle kunna ses – någonsin – för sedan skulle han flyga vidare för att se Europa innan han åkte hem igen till Vancouver. Vårt avsked var nåt av det jobbigaste jag upplevt. Vi satt på tunnelbanan ihop och jag skulle gå av vid en station och han skulle vidare. När jag gick av och såg Neil försvinna iväg från mig så fick jag nästan panik. Nu skulle vi aldrig ses mer. Jag som var så kär. Jag grät floder och tänkte att jag kommer aldrig hitta någon som Neil igen. Lika bra att specialisera sig på ensamheten.
Men så från ingenstans kom Magnus. Vi sågs första gången en tidig vår 2004 hemma hos en gemensam bekant, i hans kök. Magnus var det vackraste jag sett. Hans leende, hans ögon, hela hans utstrålning. Självklart helt i en liga för sig, långt över min. Men tittade han inte lite på mig med, eller? Nej bara inbillning. En sån snygging vill inte ha nån som mig. Behöver inte nån som mig.
Någon vecka senare skulle jag och ett gäng åka ner till Malmö för att festa. Vi var rätt många, så en buss hade hyrts och ett vandrarhem hade bokats för oss alla. För att hålla nere kostnaderna så skulle man dela på rum, och av en slump (inte) så hamnade Magnus och jag i samma rum. Minns inte helt hur det gick till men det kan ha varit så att jag helt enkelt såg till att det blev så.
Sen den dagen har vi varit ihop. Vi firar vår årsdag på Valborg.
Men allt gick ju inte helt på räls. När Magnus och jag började träffas, så han visste om att jag varit kär i – och fortfarande hade känslor för – Neil i Kanada. Jag ville ju inte bränna alla mina broar, när Magnus dumpade mig så hade jag ju kanske Neil kvar att drömma om. För självklart var jag säker på att Magnus och mitt förhållande skulle ta slut. Varför skulle det inte göra det? Något så bra och fint kan ju inte fortsätta i all evighet. Snart skulle han träffa nån snygg på riktigt och då var det bye bye Jonas.
Men Magnus var rätt envis. Ville inte alls göra slut. Men han störde sig på allt tjat om Neil. Med all rätta. Jag var säkert odräglig med allt prat om hur fantaaastisk Neil var och hur oooont det hade gjort när vi skildes åt.
Allt hände lite parallellt med Magnus och Neil. Jag hade fortfarande känslor för Neil men även för Magnus. Jag hade behållt kontakten med Neil som tyckte jag skulle komma till Vancouver och hälsa på. Det ville jag, men tvekade. Jag ville ju vara med Magnus också. En åsna mellan hötapparna. Magnus ställde faktiskt ett ultimatum till slut. Om vi över huvud taget skulle fortsätta att dejta, så ville han att jag skulle tacka ja till inbjudan från Neil och åka över för att se om det fortfarande fanns nåt mellan oss.
Sagt och gjort. Jag åkte till Vancouver.
Det första jag kände när jag såg Neil, när han mötte mig på busshållplatsen där Flygbussen stannade var, ”herregud vad jag inte känner något alls för Neil”. Bara genom att se honom! Allt rosa skimmer från Stockholm var borta. Ville inte ens pussa honom. Tack och lov kände han detsamma. Han hade dessutom träffat nån annan, kom det fram senare.
Två veckor var jag i Vancouver, en fantastisk stad. En av de vackraste jag sett. Neil var en perfekt Reiseleiter och visade mig alla sevärdheter som fanns kändes det som. Vi flög även över till Victoria Island och festade där. En ö som ligger så nära Amerikanska gränsen att det är lika många amerikanare som kanadensare som besöker denna turistö. Neil hade med sig marijuana, vilket är lagligt i Kanada, och vi rökte en del. Jag vill på inte något sätt glorifiera droger men, det var en väldigt behaglig upplevelse. Dansgolvet var väldigt ”warm and fuzzy” den kvällen. Vi dansade till B-52’s ”Love Schack” och hela världen var alldeles underbar.
Resan gick mot sitt slut och jag hade hela tiden haft kontakt med Magnus. Jag längtade hem och att få träffa honom igen. Mitt flyg skulle landa på midsommaraftonen, tidigt på förmiddagen. Jag mellanlandade i Amsterdam och berättade för Magnus vilken tid planet skulle landa i Göteborg.
Vad jag inte visste var att min mamma och hennes man hade tänkt överraska mig på flygplatsen och skjutsa mig hem. De var såklart nyfikna på hur jag haft det. Så när jag landade, så fick jag först ett meddelande från mamma som sa att de väntar utanför ankomsthallen. Strax efter ringer Magnus och frågar hur allt går. Jag svarar då att allt gått bra och att nu är mamma här och skall skjutsa mig hem. Eftersom det var midsommar, så bestämde vi att ses dagen efter, båda hade fester att gå på den kvällen. Vad jag heller visste då var att Magnus också var ute på Landvetter men när han hörde att mamma var där så åkte han hem. Det berättade han först senare.
Magnus hade precis avslutat ett långt förhållande innan vi träffades, och kände inte att han ville flytta ihop med någon. Han ville ha egen lägenhet. Han hade aldrig bott själv någon gång i hela sitt liv och ville känna på hur det kändes. Till skillnad från mig som bott själv mer eller mindre hela mitt liv. Jag älskade att vara själv och bo själv, så jag var inte helt övertygad heller att flytta ihop med någon. Jag behövde mycket egentld. Så han köpte en lägenhet på en av Långgatorna i Linné. Där bodde han kanske 3 månader, sedan sålde han den och vi flyttade ihop i den lägenhet jag hade på Bellmansgatan.
Där bodde vi till november 2006 och då flyttade vi till den plats vi bor på idag, i vår mexistenen-villa.
I år är det 20 år sedan vi träffades. Det känns lite konstigt, för tiden har bara runnit på. Vi var 33 år när vi träffades. Herregud rena barn-rumporna. 🙂
Älskar Magnus nästan mer idag än för 20 år sedan. Då var känslorna vilda och all over the place. Idag är de djupare, och vi är sammanväxta. Vi känner varandra utan och innan, och det är en väldigt fin känsla.
