Nån gång innan jag flyttade till Göteborg, när jag fortfarande bodde i Skara, så hände en otrolig sak. Något jag aldrig trodde kunde hända mig, i Skara. Jag lärde känna nya vänner.
Jag hade vänner i Skara, absolut. Lina, Eva och även Sussie innan hon flyttade till Västerås. De var verkligen mina ”livlinor” då, framför allt Lina. Vi var som Humle och Dumle, Knoll och Tott och Mel & Kim.
Men alla hade egna liv och kunde såklart inte alltid hänga med mig.
Men så en gång så var jag ute på en konsert. Det här måste varit 1987 eller sent 1986. Klubben hette Malibou och låg ute vid Skara Sommarland. The place to be på den tiden. Alla stora svenska artister uppträdde där. Denna gången var det DiLeva. Han hade precis släppt ”Vem skall jag tro på”och jag trodde att han sjöng om mig. Jag älskade det albumet. ”Jag undrar om nån ser att clowner inte ler”, sjöng han och det kunde inte passa bättre in på hur jag kände mig och mådde på den tiden.
Hur som helst, konserten kom igång och jag stod såklart lääängst fram. Det gjorde även en annan person. Hon var så snygg att jag höll på att smälla av. Stort touperat hår, korpsvart, hårt sminkad i en goth-stil. Svarta kläder som jag inte kunde fatta var hon hittat att köpa i SKARA.
Jag var också rätt uppsprakad, tror jag hade svart hår också. Eller blått. Oklart med det där. Men jag stack nog ut ut mängden ändå, för hon började snegla åt mitt håll med.
Efter konserten så minns jag inte vem som tog kontakt med vem, troligen hon eftersom jag hade sjuk fobi att prata med okända personer. Hon hette Maria Popp (men tror hon stavade det med ett P) och vi bytte telefonnummer, och några dagar senare träffades vi igen.
Inte det heller minns jag, vart vi sågs, men jag kände en sådan otrolig glädje att lära känna Maria. Dessutom var jag livrädd att jag skulle göra nåt fel, så att hon inte skulle vilja fortsätta umgås. Men rätt snart så åkte mina axlar ner, jag vågade slappna av med henne.
Hon bodde med sin familj i en gigantisk lägenhet mitt i stan, vilket kändes otroligt lyxigt för mig som bara bott i hus innan. Va! Lägenhet. Mitt i staaan! Så metropoliskt!
Kom ihåg att jag var ca 16 år då, otroligt okunnig om världen och dessutom rädd för allt.
Jag minns en gång när jag var hemma och hälsade på henne och hennes syster Helena – som jag också fick jättefin kontakt med – så satt vi alla i deras vardagsrum. Då kom även deras mamma hem och satte sig och pratade med oss. Och med mig! En vuxen som verkade genuint intresserad av vad jag hade att säga. Det betydde otroligt mycket för mig det där. Vi pratade, skrattade och hade det sådär alldeles….vanligt. Så som det alltid borde vara. Vi spelade Nintendo och jag upptäckte Zelda.
En helt ny verklighet öppnades hos familjen Popp, och jag behövde inte se mig över axeln ifall någon kom efter mig. Jag kände mig trygg. Deras lägenhet blev en sorts fristad för mig. Där fanns inga mobbare, bara snälla människor.
Vi umgicks inte länge tyvärr, kanske ett halvår. Snart flyttade Maria från stan och jag till Göteborg. Men den tiden med Helena, Maria och deras mamma är ett av de varmaste minnen jag har från Skara. Det fick mig att hela lite och tro på framtiden. Jag vet att det låter överdrivet, men jag var rätt skör och skraltig i psyket då att det här fick mig att hålla mig över ytan.
Helena och jag höll kontakt ett tag efter det men tyvärr rann allt ut i sanden. Jag minns en av de sista gångerna som vi pratade på telefon, då hade det gått en bra tid sedan sist. Helena berättade då att deras mamma gått bort i cancer. Jag minns att jag blev så ledsen för det. Efter det tog det årtionden tills vi hördes av igen.”Livet” kom emellan.
Tack vare sociala medier så kan vi i alla fall höras den vägen, även om jag helst vill få tillfälle att ses på riktigt. Ja, på RIKTIGT. Sociala medier är inte på riktigt.
Maria träffade jag på Way out West förr-förra sommaren, det var nästan lite utomkroppsligt att träffa henne efter så lång tid. Alldeles för kort träff, men jag hoppas så att vi alla kan ses igen.
❤️