Barn är elaka. Inte alltid, men många gånger. Så var det för mig med. Jag har funderat ofta på varför jag, som var mobbad, vad dum mot andra. Jag om någon borde ju fattat bättre?
Kanske var det någon sorts primal känsla att inte få känna sig längst ner på stegen, att inte vara hönan som satt på den nedersta pinnen i redet, som alla andra hönor klev över för att komma upp. Att göra samma, som jag själv blivit behandlad, vad en kortsiktig lösning. Lite snedtänkt, sådär.
Som den där gången när alla i skolan fick för sig att ha en vattenpistol med sig in till Teknik-lektionen, och varje gång läraren vände sig om, så sprutade vi alla vatten på honom. Sverker, som äraren hette, var både arg och ledsen, men vi barn vi bara skrattade, för Sverker var den töntigaste av alla lärare. Då får man spruta ner honom med vatten. Även jag. Jag var en i gänget då.
Det spelade ingen roll att Sverker ringde hem till våra föräldrar, för vi barn kunde manipulera våra mammor och pappor och berätta massa om hur dum och ful och töntig Sverker var, att de till slut bara skrattade åt våra tokiga upptåg. Han fick tåla lite bus från barnen. Det var ju bara vatten.
Sverker har jag verkligen tänkt mycket på som vuxen. Stackars krake, vilka jävla idioter till ungar vi måste ha varit. Han måste hatat att gå till sitt jobb. Eller så var han klokare än jag, och stod över det hela och bara lät det bero.
Men vi elever hade verkligen Sverker som mobb-offer. Han fick minsann veta vilken tönt han var. Han och Bild-fröken.
Hennes riktiga namn minns jag inte, för alla kallade henne för ”Patt-Lisa”. Alltså, vi tilltalade henne med det namnet. Patt-Lisa. Hon hade stora bröst, och det var väl nåt som vi töntiga ungar i 13-årsåldern inte kunde hantera på nåt vettigt sätt. Så då måste man förlöjliga det.
Vet inte hur många teckningar som ritades på hennes lektioner, som skulle föreställa stora bröst. Tuttar. Pattar. Patt-Lisa, kolla denna teckningen, vem tror du det skall vara? Va, Patt-LISA!?
När jag i vuxen ålder hade börjar jobba med drag, och fått lite beröm för det, så steg det mig åt huvudet på nåt fult sätt. Alla drugor som inte var snygga, var per definition töntiga, och lite mindre värda. Här hade jag fått lite status, och istället för att jobba vidare på att vara en duktig artist, så klankade jag ner på andra. Inte på ett direkt sätt, men på ett lismande, intrigerande sätt.
”Det där var en intressant klänning, man ser ju att det är en gammal favorit”. ”Den där peruken, om du vrider på den så kanske man döljer lite av det där ögonbrynet, tror det smetat ut sig lite? Säger det bara för att vara snäll”. ”Tycker du gjorde ett bra nummer på scen, fastän du inte har övat så mycket på det. Jaså du har övat? Åh.”
Jag skäms så för det idag.
I lågstadiet, så hade jag en klasskamrat som hette Johanna. Hon var dotter till skolans ”mat-tant”, hon som serverade oss lunch. Johanna var tjock, tjockare än jag. Hon fick utså glåpord. Stackars Johanna var en tystlåten och blyg tjej, som inte sa mycket. Enkel måltavla såklart. Vi kallade henne… ja jag minns faktiskt inte exakt vad vi kallade henne, men troligen nåt om hennes vikt. När vi retat henne och man såg att hon blev ledsen, så sa vi att vi bara skojade, det måste hon ju förstå, eller hur? ”ja visst” sa hon. Jag minns henne som om hon alltid såg ut som om hon precis hade gråtit. Kanske hade hon gjort det. Förlåt, Johanna.
Förlåt.
