Fly barndomen
Fly plågoandar
Fly ensamheten
Till bättre
Till trygghet
Till kärlek
När är jag där?
Det började i fjärde klass. Det var då mina plågoandar verkligen började sitt jobb att sänka mig. Jaga mig, mobba mig och frysa ute mig.
Hade jag varit nån annan så hade jag kanske tagit för mig. Slått tillbaka, göra ett jävla väsen och inte tolerera det som hände. Men jag lät det hända. Jag lyssnade på det de sa. Bögjävel. Fan vad du är ful. Tönt. Så mitt försvar, det var att fly. Gömma mig från dem. Undvika striderna.
När hela ens vakna tid under flera år går ut på att strategiskt undvika vissa personer, gå omvägar, hitta på ursäkter till att inte vara med på gymastiken, då blir det en rutin. När jag började nian, så var min flykt så naturlig att jag inte tänkte på den. Jag utplånade mig själv, gömde mig och lät de andra ta över. Lika bra det, så slapp jag bli mobbad.
De populäraste personerna i skolan, det var de som mobbade mig värst. De som var högst upp i hackordningen. Jag var ett lätt offer, som förstod sin plats i hierarkin.
Sedan hände miraklet att jag lärde känna vänner i Göteborg. Jag flyttade och slapp mina plågoandar. Men även min flytt var en flykt. Flykten hade satt sig i mitt dna. Även i Göteborg fortsatte jag fly. Jag visste inte från vad alltid, men att dra mig undan var så självklart att det gick av sig självt.
Jag flydde från kärlekar, vänner. Om jag träffade människor som var sociala och utåtriktade, så triggades min flykt igång. Jag undvek dem, rädd att de skulle förstå vilken tönt jag var. Se hur ful jag var. Precis som de i skolan.
Jag har flytt från jobb, från nattklubbar, vänner. You name it. Jag har ibland känt att jag inte orkat visa mig på jobbet, så invant och utan reflektion om varför, när känslan av att inte räcka till blir för stor. Då flyr jag, jag gömmer mig från mina plågoandar.
Visst är det lustigt att nåt som hände för 35 år sedan fortfarande påverkar mig så starkt. Det är helt nyligen som det gick upp för mig att jag fortfarande flyr.
Nu skall jag börja jobba på att påminna mig om att flykten är över. Andas ut.
Du är en av de finaste människor jag känner och vill att du stannar!
Så sluta fly!
Kramar i massor/ svärmor
Tack Ewa! ❤
Käre kusin.
Det gör ont i mig att jag/vi, dina släktingar aldrig märkte/förstod hur du hade det som ung.
För min egen del kunde jag inte ana att du hade det så jävligt.
Sorry!
//Kusin Jan
Hej, nej hur skulle ni veta? Jag berättade ju aldrig nåt. Tror knappt mamma och pappa heller inte viste helt hur det låg till.
Nej, det gjorde dom troligen inte, jag kan inte för mitt liv tro att Kerstin skulle hållt det ”hemligt” i så fall (om inte du sagt åt henne att tiga).
Vad gäller Christer vet jag däremot inte. Han hörde väl kanske inte till den mest pratsamma delen av mänskligheten.
Hur som helst så har jag som jag tidigare nämnt aldrig kunnat ana hur din uppväxt var, men nu har jag förstått varför du lämnade Skara i så unga år.
Strongt gjort av dig.☺
Det är väldigt intressant att läsa din beskrivning av respektive släktgrenar, och utav det jag känner till (alltså på Christers sida) så kan jag inte annat än att hålla med dig.
Som sagt, väldigt intressant läsning.
Sköt om dig.
// Jan